Dags att sluta skämmas över psykisk ohälsa

Naket och ärligt blir det nu. Och långt. Men jag inser allt mer efter att ha läst både här och där att det är dags att låta psykisk ohälsa ta plats. Visa att vem som helst kan drabbas. En mamma, en vän, en syster, en fru...

Det som fått mig att skriva detta inlägg är ett inlägg på Instagram, där en tjej skrev om en vän som fått höra av sin läkare att hennes psykiska ohälsa var ingenting som skulle skrivas om på sociala medier. Anledning? Att framtida arbetsgivare skulle kunna läsa och vänner skulle bli oroliga.


Ja, jag är en av de som till största del har skämts över min psykiska ohälsa. Känt att det är "fult" att vara sjuk i psyket, att må psykiskt dåligt. Men som 31-årig småbarnsmamma inser jag att det är dags att ändra på det. Varför skulle psykisk sjukdom vara mer skämmigt än hjärtinfarkt, magkatarr eller öroninflammation? Det handlar inte om att man ska skrika ut till hela världen om att man är drabbad av psykisk ohälsa. Det handlar bara om att man inte ska behöva dölja det, skämmas för det.

Har känt mig nedstämd och ledsen i många många år och allt eskalerade en dag i åttonde klass. En klasskamrat stod i entréhallen på vår högstadieskola och talade om för mig att jag var fet och ful. Idag är det över 15 år sedan och jag fick för några år sedan hjälp att påbörja en bearbetning av detta. Några sekunder av mitt liv som etsat sig fast i minnet och ständigt är närvarande... Kommentaren ringer i mitt huvud varje gång jag ser mig i spegeln, provar kläder och när Håkan säger att jag är fin.

Hur som helst, negativa tankar och nedstämdhet har varit en del av mitt liv länge. När vi bodde i Skirö tog jag mod till mig att söka hjälp. Blev diagnostiserad med medelsvår depressiv episod och fick komma till en psykoterapeut. Var där några gånger och sedan avslutades kontakten, jag kände mig gladare och hade precis fått min tjänst på förskolan.

Hela tiden gick måendet upp och ner, men tillsammans med Håkan lyckades jag hålla mig på rätt köl. Tills våren när jag väntade Erik, då gick det inte längre. Fick tid på vårdcentralen och läkaren skrev ut antidepressiv medicin och sjukskrev mig på halvtid. Jag kämpade på jobbet på förmiddagarna och åkte sedan hem för att krascha i soffan. När Erik föddes vände det uppåt igen och när jag blev gravid med Ludwig valde jag att sluta med medicinen. Det gick ganska bra. Fram till jul ungefär. Strax innan jul sökte jag på nytt hjälp och fick, pga graviditeten, en annan antidepressiv medicin. Till en början fungerade den, för att sedan sluta verka. Trots dosökning.

I mars kände jag att det inte kändes värt att leva längre, funderade allvarligt på om det inte var bättre om jag inte levde. Sökte hjälp via mödravården och fick komma till en läkare bara ett par dagar efter första kontakten, blev sjukskriven på heltid i två veckor. Dagen efter besöket på MVC skulle jag infinna mig på psykiatriska akutmottagningen. Ångest deluxe. Psykakuten. Där borde inte jag vara. En blivande tvåbarnsmamma, gift med världens finaste person och i full färd med att bygga upp ett drömliv på landet där jag trivs så himla bra. Men så var det. Håkan tog ledigt för att följa med och Erik lämnades till svärmor. Samtal med läkare och sjuksköterska, fick berätta om mina besvär och känslor. Blev återigen diagnostiserad med medelsvår depressiv episod. Vi gjorde upp en plan. Medicinen byttes ut och jag fick en tid hos en kurator. Henne har jag besökt några gånger och sakta känns det som att livet kan bli bra igen. Självklart är det ingen quick fix, det kommer att ta tid. Jag blev sjukskriven från första besöket på psykiatriska mottagningen och var det fram tills att Ludwig föddes.

Så många gånger under denna tiden har jag trängt undan mitt dåliga mående, försökt dölja. Speciellt sista tiden. Inte konstigt man är trött och grinig när man är höggravid och har en liten tornado som river runt överallt, det måste vara helt normalt. Varje gång Håkan bad mig söka hjälp viftade jag bort det. Tänkte att jag skulle klara det själv. Söka hjälp för psykisk ohälsa var skämmigt.
Det är dags att ändra på det nu! Låta psykisk ohälsa vara lika naturligt att prata om som huvudvärk, acne och eksem.

Mitt i allt det svåra är jag så tacksam för alla runt omkring som har ställt upp för oss. Särskilt svärmor och mamma som tagit hand om Erik så att jag har kunnat ta hand om mig själv. 

Gillar

Kommentarer