I torsdags hörde jag en sång för första gången. En väldigt fin sång, med en väldigt fin text. Vi sjöng den i gudstjänsten i söndags och jag kände att den verkligen talade till mig.

Då var det måndag igen. Dagarna rullar på så himla fort så jag hinner inte med i svängarna riktigt.

Imorgon är det provtagning, p-möte och jobb som gäller. Förhoppningsvis hinner jag trippa iväg till en frisör mellan möte och jobb. Hade varit skönt att fniska till frisyren lite innan operationen, men går det inte så går det inte. Och så behöver jag köpa en ny bra korsordspenna.

Ikväll är det Drömkåken som lockar på TV. Inte filmen dock, utan den nya programserien på TV4. Senare får det bli Konditorskolan.

I ett rasande tempo kommer den närmare, operationen. Igår kom kallelsen, nästa vecka är det dags. Jag blir inlagd redan på onsdag förmiddag. Om exakt en vecka alltså… Jag får ju erkänna att jag blev lite skakig bara av att se vart brevet kom ifrån, och när jag sedan öppnade och läste “Välkommen till kirurgavd. 6” så skakade jag ännu mer. Nervös som tusan. Hade svårt att skriva på datorn när jag skulle meddela mina systrar om när det är dags. Ringde samtidigt till mamma.

Hela situationen känns konstig på nått sätt. I våras hade jag huvudvärk och gick till doktorn. En vecka efter besöket fick jag veta att jag fått giftstruma och ytterligare en vecka senare att det var specifikt Graves sjukdom. Nu ett halvår senare sitter jag med en operationstid i handen och är hur nervös som helst, även om jag från början varit medveten om att denna dagen skulle komma. När jag första gången träffade en endokrinläkare (i mars tror jag) så pratade hon redan om operation. Och nu är det alltså dags. Det har gått rasande fort, som sagt.