räddslorna vi bär

Dagen man blir mamma kommer en miljon kännslor över en där i bland tusentals räddslor om dåliga saker som kan hända ens barn, de ska dö i plötslig späfbansdöd, ramla när de börja gå skada sig, bryta nacken, drunkna när man bada dem första gången osv listan tar aldrig slut. jag trodde aldrig vi skulle sitta i detta helvetet vi är se min son skadad psykiskt på de sätt han gör. trodde heller inte samhälle skola skulle utnytja denna svaghet i oss för att få han känna sig mer oönskad och trycka ner en mamma som enbart lever för sin son.
På grund av alla problem och både psykisk och fysisk mishandel vi båda gått igenom har de flesta människor vänt ryggen mot oss. man orka inte vara nära så trasiga människor, vi har blivit dem ingen vill veta av ingen vill finnas för och ingen någon vill hjälpa och stötta. Vänner mysnidgheter skoal har vänt oss ryggen för de är de lättaste. de är lättare blunda än att behöva kämpa. Människor jag älskat har lämnat oss för de inte orka leva under den psykiska mishandel och styras av den som vi har i 7 år.
Vi har haft en period där jag försökt föetränga de förflutna försökt leva för dagen men räddslan när nästa storm kommer finns alltid i oss. såren finns kvar och hinner aldrig läka. de bara blöder.
när ibrahim kom i mitt liv försökte jag förtränga räddslan att han oxå skulle lämna oss. jag försökte tänka att han kanske verkligen älska oss och tycker vi är värda att stå ut med allt för.
men när allt börja kryper räddslan fram, när han blir påhoppad för rent av antaganden och radistiska åsikter för han inte är svensk kommer räddslan fram. hur ska någon orka leva så här när inte ens jag som måste gör det. och fast han är den snällaste ser man på han hur illa berörd han är av dessa rasistiska förtal och lögner.
de får mej att bli rädd men samtidigt så arg att vi inte vara kan få vara när vi äntligen har en trygg punkt i vårt liv kan de inte bara låta oss få va värda de för en gångs skull. är vi så lite värda att allt gott ska drivas ifrån oss?
jag har kanpt sovit på en vecka jag känner mej helt utmattad men allt bara snurra i huvudet samtidigt som ilskan försöker få mej atg gå igenom detta klara av allt bygga upp mitt nya liv mitt jobb främst som jag kämpat ihjäl mej för vill jag bara ligga i soffan och stirra i taket för jag har ingen ork med något annat. min kropp och mitt psyke orka inte hantera detta mer hoppet har nog lämnat de. jag fråga mej själv vad jag saknar för i mitt hem har jag allt jag kunde önska mej, men orken att hålla på med detta oändliga helvete är slut och räddslan att stå ensam igen och gå igenom den biten igen. som ännu är oläkta sår är ohanterlig.
Jag har verkigen kommit till en punkt jag känner hur jag än kämpar för mej och dean tar någon alltid oss ner så kämpar glöden börja föravinna och ge upp i soffan stirra i taket för evigt känns väldigt lockande.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229