Jag är ofta i behov av att minnas vem jag är och vad jag gör och varför jag gör det och vad jag vill och vem jag vill vara osv. Jag tror jag är ganska bekväm till min natur och går gärna på utan att stanna upp och tänka, vilket gör att jag allt som oftast har gått i någon totaltokig riktning som jag inte alls ville, för att jag glömmer att titta upp och fundera vart jag är på väg. Att fundera och utmana mina tankar går mot min bekväma natur men är nödvändigt för livskvalitet och riktning, tror jag att jag kommer fram till mer och mer.

Mitt bästa knep för att undvika total bortirring är att läsa. Jag läser bibeln (ibland men oftast mindre än jag kunde) för att minnas vem jag är och vem Gud är och hur jag vill leva pga det. Och så läser jag bloggar för att jag alltid får den här "jaha just ja jag kan ju välja vad jag vill göra och ha ett fint liv om jag vill". De två sista bloggarna i min bloggrutin är sådana att jag fylls av livsinspiration bara av att läsa, och efteråt genast vill gå och leva ännu mer. Nästsist läser jag UnderbaraClara och sist läser jag Sandra Beijer. Då vaknar jag till och minns hur jag vill vara och så går jag vidare i livet med mer inspiration och förnöjsamhet över att livet kan vara bättre.

Ett annat bra knep är att diskutera med människor, vilket jag ofta tycker om men ofta också kan uppleva som obekvämt och störande. Jag tycker också om att lyssna till diskussioner när andra smarta personer sitter och pratar med varandra, och det håller jag på att komma tillbaka till efter några år av personlighetsförvirring då jag trodde jag var superextrovert och alltid måste prata själv.

Vet inte riktigt varför jag skrev det här nu men jag kände väl att jag ville för att jag läste bloggar efter en liten paus pga på sommaren glömmer jag att jag har en dator.

rubrik: Molly Sandén - Det bästa kanske inte hänt än

Det står lite stilla i skrivarpennan här just nu (vilket ju tråkigt sammanfaller med länkning från Sandra Beijer osv), men jag tänkte kika in och visa två låtar jag och mina tre systrar sjöng på en brunch idag. Faith av A treehouse wait och Helvetet av Silver, så Jenny Wahlström är ett genomgående tema i våra låtval om man säger så. Håll till godo med tallriksskrammel och skratt i bakgrunden, mysigt va.

Jag har vaknat till lite och det är så skönt när friden sänker sig och lugnar ner all frustration som kokar. Det är så behagligt (måste synonymer.se :a för att byta ut mitt tydligen favoritord "skönt") varje gång något ordnar sig och kaos och alla kringliga linjer blir raka streck, trots att de fortfarande kan vara lite otydliga. Att leva mitt i otydligheten är något man säkert måste lära sig och får öva på och det görs väl bäst genom att vara mitt i den och konstatera att det är så, men lita och fortsätta ändå. Att gå fram i blindo men förtröstan kan mycket möjligt vara något av det mest frustrerande och utmanande det här människolivet bjuder på, men det är väl samtidigt charmen med det hela. Jag läste just om socioemotionella färdigheter som undervisas i Finland i hälsokunskapen, ändå ganska bra att det ingår i läroplanen? Att positiva attityder och värderingar är viktiga för ett meningsfullt liv och det har väl aldrig jag eller någon tvivlat på, att hoppet bär och optimismen ska vara det sista som lämnar en, men så är det ändå något av det första som försvinner någonstans bland tysta kriser. Tänker att hopp är något man får välja mitt i dem, och att allt blir lite meningsfullare om lite positivitet och optimism dessutom kan uppbringas. Det funkar ju inte alltid och då får man klamra sig fast vid hoppet för att man vet att det håller, men det får liksom en högre dimension direkt man också tror på en bättre framtid. Jaja menar så många saker här mellan raderna och i båda omständigheterna men det blir så här nu.