Allting började egentligen när jag såg ett stjärnfall helgen innan, jag önskade mig: "Förlossningen kan börja på fredag eller i helgen så blir det bra". Och gissa vad?

Den 1 september så gick mitt vatten klockan 06.45 på morgonen, jag vaknade av en konstig känsla och kände hur det rann. Fattade ingenting först, men sen sätter jag mig upp och skriker till Greger att vattnet går. Han svar var "Men är du säker på att du inte kissat på dig?", Som att jag skulle kissa ut 1,5l vatten? 😄

Sen ringer jag Förlossningen och berättar, och vi är välkomna in på en kontroll klockan 08. Vid 07,30 den dagen i bilen börjar värkarna, de är kraftiga och gör riktigt ont, men inte så ont så jag avlider.

På ctg-kurvan visar det att jag har vörkar, varannan minut och mer än en minut långa i intensitet. De känner på magen, han har inte sjunkit ner så mycket som han borde. Vi får ligga kvar till 14 ca, åka hem och vila. Vid det här laget gör det fortfarande lika ont. Vi hinner somna till mellan värkarna hemma innan vi var tvugna att komma tillbaka kl 18 igen för en ny kontroll. Forfarande ingen framgång, och fortfarande samma värkar. De kollar inte här hur öppen jag är av en anledning, eftersom jag inte klarade det psykiskt.

Vi får åka hem igen, "sova" och komma tillbaka nästa dag. Så jag somnar väl 30 sek varannan minut hela natten, så ingen sömn alls i stort sett...

Dagen efter får vi komma tillbaka 08 igen, gissa vad? Fortfarande exakt samma, inget händer. Värkar nu 6-7st på 10 minuter, och han har fortfarande inte sjunkit ner. Jag känner mig helt slut och får upprepande gånger höra "Men snart drar det igång på riktigt, ikväll är han säkert ute!". Men det händer ju INGET,

Vi får ut och gå på sjukhuset, trots smärta. För att han ska sjunka ner ännu längre, och det verkar hjälpa lite grann iallafall.

Sen får vi åka hem igen, och komma tillbaka kl 12 för en ny koll. Därimellan somnade jag i 20 minuter av ren utmattning efter att inte ha sovit på 2 dagar. Samma resultat, IGEN.

Vi får åka hem ännu en gång, komma tillbaka vid 18. Då gör dem en vaginal undersökning, Jeff är nu klistrad vid fosterkanalen. Men tappen är fortfarande inte utplånad. Vid det här laget vill jag bara gråta. Men imorgon (Söndag) så skulle jag ju bli igångsatt. Vi får åka hem för tredje gången den dagen, och på natten avtar värkarna lite grann. Så jag får sova lite längre mellan värkarna.

Nästa dag, då söndag får vi komma in igen vid 08. Denna gången visste vi ju att vi faktiskt inte kommer få åka hem igen utan Jeff. Känns tryggt, men läskigt på samma gång. Och då ska dem nu känna hur öppen jag är, de är jätteförstående och jag får andas mängder med lustgas under tiden. Gissa vad? 1,5CM ÖPPEN BARA. Efter två dagars värkar.,

De diskuterar igångsättning och vill egentligen sätta en ballongkateter, men här vägrar jag. Det var jobbigt nog att de kände på tappen för mig. Så de sätter igång mig med värkstimulerande dropp. Och då helt plöstligt gör värkarna 10 gånger ondare, jag kan inte andas för att de gör så ont. Och de kommer VARJE minut. Jag får lustgas, men inget mer. Vilket jag ändå förstår. Nu börjar jag också höra dem där orden: " Några timmar till bara Felizia, håll ut!".

Men från 09-23 på kvällen ligger jag där med värkar varenda minut utan att något händer med mig, på kvällen börjar jag skrika och gråta så mamma får komma ner till förlossningen. Vid det här laget är jag helt slut, jag bara gråter och gråter så de bestämmer sig för att pausa under natten.

Jag och G läggs in på ett rum, jag får värkstoppande medel, massa morfin, sömntabletter och några andra sprutor. Så jag somnar väl runt 01.

De väcker mig igen klockan 05.30 på måndag morgon, denna gång får jag cytoteq. Värkarna kommer igång sakta men säkert, det känner jag ju. Jag hinner få en dos till av cytoteqen (fick var tredje timme) innan jag åker in på förlossningssalen igen.

Denna gång kollar dem igen, och JAG ÄR 3CM ÖPPEN. WIHOOO! Värkarna kommer fortfarande varje minut, jag får lustgasen igen och de höjer den på max. Vi bestämde redan innan att jag skulle få en tidig epidural, och jag fick väl den runt kl 12 kanske den dagen. Den gör ont vill jag lova, men jävlar vad värt det var!

Efter 30 min så kände jag ingenting alls, det var SÅ skönt att få andas normalt trots att jag såg på ctg-kurvan att värkarna fortfarande kom precis efter varann, en började och den andra startade direkt när den slutade.

Sen därimellan har jag ärligt talat minnesförlust, det är helt svart. Men minnet kommer tillbaka klockan 17 på kvällen när de kollar hur öppen jag är igen. Och då är jag 5 cm öppen. Så 2cm på 9h.

Vid det laget så börjar allt göra så ont igen! Jag bara skriker en massa dumma saker i syrgasmasken och allt är så kaosigt. Mamma kommer ner vid 18,30 och då försvinner G och alla andra ut ur rummet. Jag låser in mig på toaletten med ctg-kurvan, gåstolen och epiduralställningen. Och bara skriker och skriker, mamma försöker trösta mig så gott hon kan. Jag blir SÅ bajsnödig och så himla kissnödig när jag sitter där, men jag kan inte göra något av dera. Får sån panik för det känns så kraftigt. Samtidigt som värkarna är så intensiva.

Sen är det svart igen tills jag ligger i sängen, jag skriker om mer bedövning och de försöker fixa det. Men knappen som injicerar mer av vad det nu var för medicin funkar inte. Så det tar väl en timme innan jag får mer och där efter är det åter igen SVART. Men jag minns små stunder som att jag tvingade både mamma och Greger att hålla sin knytnäve under min svanskota för att det kändes som att den skulle krossas och flyga ut ur ryggen ungefär. Sen minns jag väl att jag spydde ett ex antal gånger, att de satte den förbannade jävla urinkatetern på mig och att jag drack en massa vatten.

Klockan 21.10 ungefär blir allting klart. Jag skriker att jag måste faktiskt trycka på nu! Men barnmoskorna säger "Nej då, det ör inte dags än".

Jag skriker det upprepande gånger innan jag ger upp och kallar de "jävla kärringar, dumma i huvudet osv". Går inte att göra annat just då. Då suckar hon och säger " Jaja, får väl kolla efter då". Och då ser hon ju faktiskt huvudet. SA JU DET????

Så jag börjar krysta, och det värsta jag minns med detta är ju att jag inte fick nån luft. Värkarna var ju varje minut fortfarnde. Jag kunde liksom inte andas djupt och få luft till att trycka. Det blev som att hyperventilera och försöka hålla den lilla luften som blir till att trycka på.

Men ut kom han, och det enda jag kunde tänka på när huvudet kom ut var att "nu spricker jag". Sen helt plötsligt var han ute och blå som en smurf var han. Men skrek gjorde han direkt, med en gång.

De torkar av honom och han kommer upp i min famn, jag börjar prata med honom och han tystnar direkt.

Greger klipper navelsträngen tror jag, och sedan ska jag börja försöka krysta ut min moderkaka, men det går inte. Jag försöker och försöker utan resultat. Sen hör jag bara hur jag redan förlorat en liter blod.

Då tar dem ett snabbt beslut, skickar bort Jeff till Greger och halvspringer med min säng tillsammans med mamma upp till någonstans på intensiven. Jag ser minst 10 personer klädda i rosa, grönt och blått inne på operationssalen. Mamma åker ut, trots om löftena att hon skulle vara med mig tills jag blev sövd.

Jag får panik och försöker resa mig, men jag är helt förlamad. Jag ser en man sätta på sig gröna stora liknande trädgårdshandskar och jag börjar skrika i vild panik. Jag vet ju knappt vad som händer.

De säger att jag kommer vakna om en halvtimme max igen nere hos G och min son. Sen trycks en syrgasmask in i mitt ansikte och en nål in i min kanyl i armen. Sen blir allt svart igen.

Jag vaknar kl 02.15 på natten, efter att ha blivit sövd ca 21.55 kanske?

Jag spydde direkt och allt var ett enda blurr. Jag ser att mina armar som bara innan hade en kanyl i höger hand nu är fylld med 4 st. En i varje hand och en i varje armveck.

Jag körs ner och där nere berättar dem för mig att allt gått bra, MEN. När han fick ut livmoderkakan hel och hållet (de gick in vaginalt) så forsar det ut ytterligaare 2,5 liter blod, Så de var tvungna att försöka stoppa blödningen, och sedan ge mig mer blod, Det var därför jag hade kanyler överallt.

Sen fick jag min son i famnen och jag var så lycklig, Och jag var uppe och gick redan två timmar efter jag vaknat, jag chockade alla.

Sen så låg vi inne i 5 dagar, jag fick järn och blev kollad hela tiden varje dag. Sen så började resan hem, där fick vi vara hemma en hel dag innan vi lades in igen. Men mer om det vid ett annat tillfälle!

Som sagt. vägen var lång. 4 dagar faktiskt, med ett hemskt avslut. Ja, jag kanske jobbar, pluggar, tar hand om min son och så vidare, Men jag är inte ens i närheten av återställd än, de kommer dröja flera månader. Mitt järnvärde är verkligen långt ifrån normalt än, men det är ju inte konstigt eftersom jag förlorade så mycket.

Så, det var min historia helt enkelt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej! Idag har vi i stort sett bara varit hemma, jag fick sova till 13 idag.. dumt gjort. Jag ska jobba på Donken imorgon 8-16. Undrar om jag kommer kunna sova inatt?

Vi har ovkså varit i affären, hämtat ut paket och fått en MASSA kläder av vår vän Frida! Som hennes barn har vuxit ur. Det kommer väl till användning! Jeffson har strl 62 nu, växer så det knakar!

Jeff är sjuk odag, förkyld som bara den och hängig. Så nu ska vi mysa ner oss framför tvn lite och sedan få Jeff och somna och sedan ska jag försöka plugga och jobba lite.

Ska också först av allt ta hand om kläderna vi fick! Så de hamnar på rätt ställe direkt!

Jeffsons och min outfit idag!

Likes

Comments

Dagen idag har varit UNDERBAR! 💗

Av älsklingen fick jag detta

Silver armband med diamant i, och fina öronhängen! Bättre bilder på dessa kommer imorgon 😍

Idag har jag också varit på systemet för första gången! Köpte lite till min födelsedagsfest på fredag.

Och snälla, inga negativa kommentarer om att jag väljer att dricka EN kväll. Jeff ska vara hos min mamma eller Gregers faster, Han lider inte, för jag ammar ju inte. Och jag skulle ALDRIG dricka framför mitt barn!



Jag är en bra mamma, även fast jag väljer att ha lite roligt ibland!


Kvällen nu har spenderats med min älskade Sofia, lite jobb och bara allmänt mys! Jag älskar dig 💗

Likes

Comments

Tänk er vad som hänt på ett år?😍

Inte bara är jag äntligen 20, utan min födelsedag får mig att tänka på hur mitt liv såg ut för 1 år sen bara?

Jag jobbade heltid, slet som ett djur. Kom hem, sov och pluggade. Enda jag gjorde, dag ut och dag in.

Men 2017 har allt förändrats! Jag blev gravid och hade älskade lilla Jeffson i min mage 😍

Sen som höggravid köpte vi våran lägenhet! En helt alldeles liten lägenhet där vi stormtrivs 💞

Sen kom min älskling till världen 💞

Och sen fick jag denna otroliga möjlighet att jobba hemifrån, något jag satsar fullt ut på! Allt ska bli bra och jag ska göra oss ekonomiskt oberoende!

Så jag har klarat mer än jag trodde jag nånsin kunnat förut.

Så tack 2017! Tack till mig som slitit som ett djur. Tack för att jag började tro på mig själv.

20 år idag. Så tacksam för att Jag är Jag 💞

Likes

Comments

Igår körde vi bil hela dagen! Så kände inte att det var speciellt roligt att skriva om. Idag har vi sovit tills 10.30. Sedan gjorde jag mig iordning, och sen for vi till Bvc.

Jeffson har väger nu 5940g och 59cm lång. Prinsen börjar bli så stor 💞

Sen var vi lite i affärer och köpte lite nödvändigt till företaget, skrev ut lite papper hos Gregers föräldrar. Sedan beställde vi nu pizza och ska hem och bara mysa ikväll.

Hoppas ni har en grym måndagkväll! 💞

Dagens outfit

Likes

Comments

Hejsan o godkväll!😍

Nu sitter vi hemma hos en av våra kollegor och myser och bara pratar och umgås.

Vi har haft en grym träning idag och jag är så glad att jag lärt känna alla!


Imorgon EM bär det av mot Oskarshamn. Sen båten hem till min älskling igen. Saknar honom SÅ mycket, men jag är så glad att jag tog denna chansen.

Hoppas ni har en trevlig lördagskväll 💞

Likes

Comments

Hejsan fina ni!

Vi skulle ju åkt till Göteborg igår, men det vart strul med sovplats. Så vi sov kvar hos Evelina en natt till.

Igår kväll satt vi och jobbade lite, och myste med Jeff och Evelinas dotter Nova.

Och Jeffson vägrade somna trots att han var så trött 😂

Idag gick vi upp vid 05. Gjorde oss iordning, åt frukost och sedan så satte vi oss i min bil.. och nu är vi påväg! 😍

Det tar cirka 4.5h att köra, så vi kommer precis fram i tid till Team-träningen. Den börjar 11.

Och här är en pigg kille från igår. Sen bjuder han på ett leende denna söndagsmorgon! 😍

Likes

Comments