Att ge sitt hjärta till någon

Vi satt längst ut på en segelbåt långt ut till havs när Frida kallade mig modig. I horisonten skymtade bergen och fram tills dess sträckte sig havet; mörkblått och så hemlighetsfullt. Ovanför oss sken solen på en molnfri himmel och en lätt bris hindrade våra kroppar från att bli för varma. Trots risken att bränna sig låg vi längst fram på segelbåten. Med havets kluckande och varandras röster som enda ljud var den harmoni vi upplevde värd alla brännskador i världen.

Frida kallade mig modig därför att jag vågade ge bort mitt hjärta till någon trots risken att få det stampat på, förstört till smulor och att aldrig någonsin få det att läka igen. Hennes kommentar etsades fast i mig och trots att det gått dagar kan jag inte sluta tänka på den. Är den största risken man kan ta att lita på en annan människa med allt man är och allt man har?

Tanken är skrämmande. Att blotta sitt innersta väsen för någon utan vetskap om hen kommer att stanna. Lämnar han mig nu; beror det på mig? Ligger felet hos mig? Det är svindlande när man tänker på det. Jag tror dock att hur det än går, om det slutar i smärta eller lycka, kan man lära sig något av risken man vågat ta. Jag ger i detta nu bort mitt hjärta bit för bit och trots att det tar emot tvingar jag mig själv att fortsätta. Jag har precis som så många andra byggt upp tusen murar kring mig. Murar som jag i tron om att de skyddat mig, hållit mig borta från att känna något på riktigt. Istället för att hålla fiender borta har de istället många gånger hållit demoner inne. Att släppa in någon kan sluta i förstörelse eller uppbyggnad men hur som helst får man så mycket mer ut av det. För varje gång man går sönder lär man sig även bygga upp sig igen. Varje krossat hjärta är ett krossat hjärta närmare evig lycka.

Missförstå mig inte. Man ska vara rädd om sitt hjärta. Man har trots allt bara ett. Jag tycker dock inte att man ska gå igenom stormen ensam. Inte för att man inte klarar det utan för att det helt enkelt är extremt mycket svårare. Ensam är inte starkast. Det finns dessutom ingenting som slår känslan av att ge sitt hjärta till någon som ger sitt tillbaka. Den känslan är värd allt. 

Frida har kanske rätt. Jag är kanske modig. Jag vet hur ont det gör att få hjärtat isärslitet men ändå lägger jag det öppet på bordet. Här är jag, fullkomligt i ditt våld. Oavsett om jag är modig eller bara dum vet jag iallafall en sak. Livet är fruktansvärt, skrämmande kort och trots att varje cell i min kropp gör motstånd tänker jag inte hålla mig själv tillbaka från möjligt lyckliga avslut. Innebär det att ge sitt hjärta till någon utan blekaste aning om hur de reagerar på vad de får är jag redo att göra det. 

Gillar

Kommentarer