Snälla händer på min midja

Jag har glömt hur man skriver

En puss på pannan och smek över kinden

Ändå är der något som river.

Jag ritar solar på hans bröstkorg

Och sväljer tåarna i strupen

Jag vet inte hur man beter sig

När alla gått ligger jag ensam hopkrupen

Det fortsätter hända igen och igen

Sätter allt annat ur balans

Till och med när snälla händer rör mig

Även då testas min tolerans

För något har tagits från mig

och jag sörjer dess bortgång

Jag vet att det finns ett slut på all sorg

Men ikväll känns vägen dit alldeles för lång.

Vi ska inte ha sex. Ingen av oss vill det. Nej, han mår dåligt och jag har ptsd. Det känns tryggt att ligga i hans famn för jag vet att vi inte kommer ha sex. Han får smeka mig över armen och klämma på mina höfter utan att jag spänner mig för vi sa att vi inte ska ha sex. Jag släpper ner garden för att vi kommer inte ha sex.

Ända sedan mardrömmarna blev värre och panikattackerna kom tillbaka har jag frusit till is av tanken på att bli berörd. En beröring är inte bara en beröring. En beröring leder alltid till något mer och det leder alltid till att jag försvinner igen. Med honom är det skönt att bli berörd för jag vet att det inte leder till något mer. Nej, vi ska inte ha sex.

Jag ligger på mage med hans hand tryckt mot min nacke. Det är svårt att få luft för ansiktet trycks ner i kudden. Mina höfter rör sig i takt med hans per automatik och trots att jag gråter får jag fram tvingade stön. Jag vill att han ska fortsätta. Även fast jag inte vill ha sex vill jag att han har sex med mig. Jag vill att han ska trycka ner mitt ansitke i kudden, lägga sina hönder runt min hals och tysta mig som om jag inte vore någonting. Så jag går med på allt det där.

Efteråt skedar vi och jag gråter men han märker ingenting. Han säger att det är nice att ha sex med mig för vi kan ligga och snacka efteråt. Det är inte som med andra. Jag säger inte så mycket. Instämmer mest och fokuserar på konversationen jag har med mig själv. Du är inte där och han är inte den som skadade dig du är trygg och du lever du lever Lisa, du lever. jag är inget jag är inte värd någonting jag kommer alltid bara vara bra för det här nej, sluta nu ta det där sen ta dig bara igenom den här stunden andas Lisa andas.

Han sätter på en rapplåt. Märker inte att hans arm är blöt av tårar. Jag torkar diskret bort dem, ler upp mot honom och säger att jag måste hem. Innan jag går hinner vi ha sex en till gång. Det lilla mörket i mig som jag hållit i styr den senaste tiden vaknar och växer nu. Jag orkar inte stå emot. Jag släpper taget och försvinner in i det igen. Det får vara mörkt nu en stund. Det spricker nog upp snart igen.

knäna värker och
Det sjunger fåglar bakom hörlursmusiken
Jag går hem genom den kalla natten
Har genom mörkret hittat tillbaka till lyriken

Kaotiska tankar slutar nu i rimm
Det finns nått vackert i smärtan
Ta ner det från molen och placera det i fack
De klarar så mycket, våra mänskliga hjärtan

Sprungit dagar in och dagar ut
Och undrat varför jag är trött
Aldrig stannat för att andas
I tron om att den delen i mig har dött

Tryckt bort alla som vågat sig nära
Och dansat in i giftiga armar
Letat efter kickar
Och vinglat på fönsterkarmar

Visst känns det som att vakna
Som ur en lång dvala
Hämta andan men vara långt ute till havs
Vilja skrika men inte ens kunna tala

Trots att knäna värker finns det hopp
bortom dova toner hörs fågelsång än
Där finns den röst som varit försvunnen
En dag blir jag mig själv igen