Header

Den klassiska frågan som nästan alla skrivande personer får är: hur gör du för att få inspiration?

Ja, hur gör man egentligen? När man sitter där med sin text och tragglar och kämpar och ingenting bra kommer ut? När man helt enkelt inte har lust till att skriva? För sådana stunder har alla, även de största, mest framgångsrika författarna. Man måste bara veta hur man tar sig ur det.

Idéer föder idéer

Till att börja med måste vi bestämma: vad är egentligen inspiration? Enligt mig hör inspiration starkt ihop med idéer. När man får nya idéer blir man mer inspirerad, vilket i sin tur leder till ännu fler idéer och sedan ännu mer inspiration. En ny idé behöver händelsevis inte vara en helt ny historia, utan kan lika gärna vara en meningsformulering, en kommentar från en karaktär som förbättrar storyn, en ny lösning på en konflikt, eller bara ett snyggt sätt att använda ett utropstecken. Huvudtesen här är att ju fler idéer man kommer på, desto större lust får man att skriva ned dem.

Hur gör man då för att få fram de nya idéerna? Jag tänkte utgå ifrån mig själv, och lägga fram sex punkter på hur jag brukar göra när skrivandet går trögt. Fokus kommer vara för att skriva romaner och noveller, men dessa tips går antagligen att överföra på alla typer av skrivande.

OBS – som sagt är detta bara saker som fungerar för mig. Jag är ingen expert eller allvetande gud, och om du har andra sätt att hitta inspiration på, go for it! Den här texten är snarare för dig som lätt fastnar och behöver tips på hur man tar sig vidare.

Vissa tips kanske dessutom låter självklara, kanske gör du redan detta. Men jag tänker att det kan hjälpa att vara medveten om att man faktiskt kan få inspiration av dessa saker. Då kan man känna att man har något att ta till med när det går trögt. Anyway, här kommer mina 6 tips!

Fortsätt skriv

Det här är nog det viktigaste att tänka på när man känner sig oinspirerad. Fortsätt kämpa! Lägg inte texten på is och säg ”jag väntar tills jag blir inspirerad igen”. I takt med att du skriver och jobbar kommer de nya idéerna dyka upp till slut. Du behöver bara traggla dig framåt.

Ibland räcker det dock inte med att bara försöka skriva, utan man behöver andra sätt för att få idéer och inspiration. Det leder oss in på de andra punkterna.

Promenera

För mig är detta det som fungerar allra bäst för min inspiration. Kroppen har någonting konkret att sysselsätta sig med medan tankarna har utrymme att flöda fritt. Dessutom släpps endorfiner ut av att röra på sig och man blir gladare och får mer energi. Ofta dyker idéer upp automatiskt när jag är ute och promenerar, eller så går jag medvetet runt och tänker på min historia, sätter mig in i stämningen, och så får jag nya idéer på det sättet.

Diska och städa

Det här låter som världens tråkigaste tips, men det fungerar faktiskt. Om jag sitter och skriver men efter ett tag känner mig trött på det, brukar jag ta itu med disken eller plocka undan saker. Hjärnan får en paus och kroppen får sysselsätta sig med någonting metodiskt. Några utav de bästa idéerna på senaste har faktiskt dykt upp när jag stått och diskat, bara sådär. Jag tror det är för att man är inne i någonting och inte blir distraherad, samtidigt som man har tid att tänka.

Lyssna på musik

Det här tipset brukar jag ofta kombinera med de två tidigare. Framförallt brukar jag lyssna på låtar med svenska texter som jag tycker om, som till exempel Lars Winnerbäck. Då får jag idéer till olika sätt att formulera språket i mitt egna skrivande.

Musiken kan även göra att man sätts in i en stämning. Vill man skriva en actionhistoria kan man lyssna på dramatisk filmmusik, är man ute efter en kärleksnovell kan man lyssna på Ed Sheraan. När jag ska skriva om min huvudkaraktärs brorsa i min bok, som spelar i ett band, brukar jag lyssna på skränig garagerock för att bli inspirerad. Olika typer av musik inspirerar till olika saker, och ibland kan det vara spännande att lyssna på någonting man inte brukar och låta fantasin flöda iväg.

Läsa 

Jag blir alltid superinspirerad till att skriva när jag läser böcker. Både om böckerna är bra (Sådär bra vill jag också skriva! Vänta, det kanske jag kan?), men även om böckerna är dåliga (Om den här smörjan kan bli publicerad så måste väl ändå jag också kunna skriva någonting).

När man läser tar man också omedvetet in tips och referenser till sitt egna skrivande. Alla formuleringar, användningar av skiljetecken, beskrivningar, läggs på lager någonstans i bakhuvudet, och när man själv ska skriva så ligger de där och bubblar och bidrar till texten. Det blir som en skål med referenser, vars innehåll silas igenom ditt eget skrivarfilter när du skriver.

(Jag hoppas den där metaforen lät vettig.)

Ge dig själv tid

Att skriva är en tidskrävande process. Om man verkligen har en vilja att skriva, måste man prioritera sin tid för att kunna fokusera på det. Jag själv behöver ha heldagar som endast ägnas åt skrivande för att jag verkligen ska kunna komma framåt med min bok. Att bara hastigt skriva en halvtimma innan man går och lägger sig på kvällen funkar för vissa, men jag själv har svårt att komma in i berättelsen då.

Dessutom är tiden för tänkande också en del av skrivarprocessen. Den behöver man också planera in, om man vill komma någon vart med sitt skrivande.

Jag hoppas att ni som söker efter inspiration och vill skriva har fått några tips nu. Tack till er som läser, ni är bäst. Puss och kram, så ses vi snart igen!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår kväll blev jag inspirerad till att skriva dikter om de fyra elementen. Jag kokade te, tände ljus, dimmade ned lamporna och satte mig i sängen med ett litet anteckningsblock. Först kladdade jag bara ned lite bilder, ord och fraser jag associerade med de olika elementen, senare började jag formulera dikterna enligt ett Tanka-mönster. Det här blev resultatet.

Ja, det har säkert redan gjorts hundra miljoner gånger innan, men här kommer mina fyra dikter baserade på de fyra elementen.

Eld

En dans i ruset

Lustar och ögon som kol

du lockar, slukar


En panter med smutsig tass

inbjuder mig till fördärv




Luft

Andas vitt puder

Jag draperas av ditt skratt

fjäderberöring


Gatlampsljus, vi är ljuset

kvar vilar våra fotspår




Jord

Trumman som dånar

lera under naglarna

Se mig, andas mig


Inuti gror ekens rot

dina ord blir till pulver




Vatten

Segla i strömmen

svala pärlor mot din hud

Smärtar och smeker


Släpp taget! låt dig föras

Vackert är att ej veta




Likes

Comments

Såhär kan det se ut när jag fått nytt smink och bara måste ta selfies. Ögonskuggorna är från Nyx och läppstiftet är från Wish. Det är helt otroligt att det var så bra kvalité på läppstiftet! Färgen torkade och blev helt matt, och läpparna såg ändå så smooth ut? Det enda som var off var lukten och smaken, det smakade typ som sånt där lim som man slickar på när man ska stänga brev. Det, och typ lite citrongodis. Jag vet inte. Det ser ju bra ut i alla fall, även om det var lite mörkare irl än på hemsidan.

Det känns som att det var väldigt längesen jag bara skrev ett fritt, personligt inlägg och inte en färdigarbetad text. På något sätt känns det som att jag behöver såna här inlägg ibland, för att liksom binda ihop det jag skriver på bloggen. Om jag bara skriver massa noveller och krönikor känns det lite opersonligt, fast jag vet inte, det kanske bara är jag som tänker så. Anyway, så tänkte jag uppdatera lite kring vad som händer just nu.

Skrivandet har legat lite halvt på is i några dagar nu, eftersom Robin varit här och jag har umgåtts med honom. I tisdags var vi på ett O'learys med något slags aktivitetscenter inbyggt, där vi spelade allt från äventyrsgolv till biljard och pingis. Det fanns även bowling och curling och massa arkadspel och shuffleboard och allt möjligt kul! Vi åt också god mat och hade det mysigt.

Till höger är från en dag när jag kom hem från skolan och han överraskade mig med mat. Han vet verkligen vägen till en kvinnas hjärta.

Jag har försökt skriva någonting till bloggen det sista men jag har inte riktigt fått fram någonting bra. Igår fick jag lust att skriva dikter, och letade fram lite olika versmått bara för att inse att jag inte har någonting att skriva om. Jag vet inte, men när jag skriver dikter brukar jag alltid skriva om typ olycklig kärlek eller dramatiska händelser. Men nu är jag ju lyckligt kär! Vad ska jag skriva om då, hur underbart allt är? Jag är liksom inte olycklig, och då är det svårt att skriva bra, känslosamma dikter. Under andra perioder i livet, när jag varit hjärtekrossad eller deppig har jag skrivit en himla massa dikter. Då var det enkelt att klä känslorna i metaforer och stilfigurer. Men nu? Jag försökte i ren desperation skriva en dikt om att jag inte har något att skriva dikter om, men den blev fånig och jag raderade den.

För övrigt har jag en text som handlar om att bli vuxen, som jag antagligen snart publicerar här på bloggen. Vi får se när den kommer upp. Jag började även skriva på en historia som jag tänkte ha i tre delar, och ladda upp en del i taget. Hade det varit någonting som skulle vara intressant? Säg gärna till om ni skulle vilja ha ett sådant upplägg!

Tillsvidare kommer här en gammal dikt jag skrev på gymnasiet, i brist på nytt diktmaterial. Vi får se om jag lyckas få till någon dikt snart, eller om detta är det enda vi får nöja oss med. Ha det bra tills nästa gång vi ses!

Besatt

Du förhäxar mig

Giftet rinner från dina läppar

när du slukar mig hel

och den röda floden av sammet

flyter i din hand

men jag välkomnar dig


Du trollbinder mig

Och varenda gatsten,

varje hörn,

är infekterat,

förgiftat av din röst och ditt skratt

men jag välkomnar dig


Du förgör mig

ljuva nålar kryper under huden

och jag suktar efter mer

De blodröda kronbladen

vissnar och förmultnar

men jag slutar aldrig välkomna dig

Likes

Comments

Krönika

När jag var liten hade jag ett tag en pinnkompis som jag kallade för Rapper, som jag lekte med på rasterna istället för mina kompisar. Jag vet inte var namnet kom ifrån eller varför jag skaffat en pinnkompis från första början, men jag brukade fantisera mycket och tyckte om att leka för mig själv. När mamma fick reda på det tyckte hon det var det sorgligaste och mest tragiska hon hört. Hon sa att jag borde leka med någon kompis, istället för att sitta och leka själv. Jag minns att jag blev ledsen. Jag trivdes ju med det jag gjorde.

Mamma ville ofta att jag skulle gå och plinga på hos mina klasskompisar – folk som jag knappt pratat med eller alls hade den relationen till. Jag tyckte det kändes pinsamt att plinga på hos någon som jag inte kände på det sättet. Mamma förstod inte varför jag inte ville. Kanske trodde hon inte att barn kunde känna de känslorna.

Jag minns också en dag när jag var ledig och mamma föreslagit att jag skulle leka med någon. Jag stod med vår gamla klumpiga hemtelefon i ena handen och klasslistan i den andra, och under en förmiddag ringde jag upp varenda tjej i klassen och frågade om de ville leka. Inte en enda kunde eller ville. Mamma var alldeles förtvivlad. Jag var lättad.

Jag vet att mamma var orolig över att jag var ensam, och ville hjälpa mig att få vänner. Men jag minns inte riktigt om jag faktiskt var utstött, eller om jag bara valde att vara själv ibland. För när jag tänker tillbaka på min barndom har jag haft en massa kompisar. Flera bästa vänner som jag lekte med hela tiden. Jag tror att jag lekte med andra barn när jag hade lust, och jag minns att jag kunde ha jätteroligt tillsammans med dem. I nästa stund kunde jag sitta ensam med en pinne och vara världens gladaste unge.

På ett sätt är jag fortfarande likadan. Visst har jag alla mina vänner som jag umgås med och min pojkvän som jag älskar och är med nästan jämt. Samtidigt är det otroligt skönt att vara ensam ibland. Det bästa jag vet är de dagar jag är för mig själv här i Stockholm. Jag promenerar, skriver på min bok, läser, pluggar, sitter på espresso house, lagar mat... Och jag har det så himla bra.

Det ligger någonting tabubelagt över att vara för sig själv. Någonting fult, skamligt nästan. Att gå på bio eller gå ut och äta middag själv ses som nästintill tragiskt. Varför är det så? Jag tänker att man inte alltid behöver vara med en annan människa för att ens tid ska vara värd någonting. Det kan vara precis lika värdefullt att gå och fika med en kompis som att sitta och ta en kaffe själv. Jag vet att jag behöver båda två. Jag skulle inte vara lycklig om jag aldrig träffade andra människor, samtidigt behöver jag vara för mig själv ibland. För att ”ladda batterierna”, som det heter.

Mamma förstod inte att jag var nöjd med att leka för mig själv som barn. Hon beskrev mig istället som blyg. Blyg är ett ord jag aldrig någonsin identifierat mig med, ändå har det alltid hängt efter mig. Visst kunde jag tycka att det var jobbigt att prata högt i klassrummet, och jag minns att jag tyckte det var svårt att börja prata med nya människor. Men det som många i min närhet misstog för blyghet var det att jag helt enkelt inte alltid var intresserad av att umgås med andra barn. Ibland ville jag bara vara för mig själv.

Jag väljer att skriva ordet själv istället för ordet ensam. För det är helt olika saker. Att vara själv behöver inte betyda att man känner sig ensam. Visst kan ensamhetskänslorna också finnas då och då, både nu och som barn, men det behöver inte vara relaterat till att vara själv. Man kan känna sig ensam både bland andra människor och när man inte är med någon. Som jag minns min barndom var jag sällan ensam. Tvärtom. Jag var nöjd.

Och så hade jag ju alltid mina pinnkompisar.

Likes

Comments

Novell

”Familjen Andersson.”

”Hej, det är Felicia. Är Linnea hemma?”

”Hej Felicia! Klockan är mycket, hon ska precis gå och lägga sig. Ville du prata med henne?”

”Ja.”

”Det får bli en liten stund i så fall. Det är läggdags för er båda två egentligen.”

”Okej.”

”Vänta lite. Hon är på sitt rum.”


”Hej, det är Linnea.”

”Hej, det är Felicia.”

”Hej.”

”Vill du leka imorgon efter skolan?”

”Kanske. Jag måste fråga mamma.”

”Kan du fråga henne då?”

”Ja, vänta lite.”


”Mamma säger att det går bra.”

”Kan vi vara hemma hos dig?”

”Ja.”

”Okej. Kan vi leka med din hund då?”

”Kanske.”

”Jag vill lära honom tricks.”

”Okej, men mamma säger att vi inte får ge honom så mycket godis.”

”Varför inte?”

”Det är inte bra säger hon.”

”Okej.”

”Det låter som att någon gråter hos dig.”

”Det är min lillasyster.”

”Varför är hon ledsen?”

”Hon är det.”

”Okej.”

”Linnea?”

”Ja?”

”Ska vi leka det som vi lekte igår på fritids imorgon?”

”Vad då för nåt?”

”Det med rymdvarelserna.”

”Kanske.”

”Vi kan leka att din koja är ett rymdskepp.”

”Okej. Men jag vill inte sitta bredvid igen.”

”Snälla.”

”Nej.”

”Varför?”

”Jag vill styra rymdskeppet.”

”Jag vill styra.”

”Du fick styra förra gången.”

”Vi kan turas om?”

”Okej.”

”Bra.”

”Vad var det som lät?”

”Vadå?”

”Det lät som att någon skrek.”

”Det var mamma.”

”Varför skrek hon?”

”Jag vet inte.”

”Ska du kolla vad som hände?”

”Nej.”

”Varför?”

”Pappa är där.”

”Jaha.”

”Han är arg tror jag.”

”Varför är han arg?”

”Han blir det ibland.”

”Varför då?”

”Jag vet inte.”

”Okej.”

”Jag tror det är för att han dricker något konstigt.”

”Vad dricker han?”

”Jag vet inte. Det ser ut som vatten fast det är i en flaska.”

”Det låter konstigt.”

”Gör inte din pappa det?”

”Nej, jag tror inte det.”

”Min pappa gör det.”

”Okej.”

”Jag vill leka häst imorgon.”

”Jag med.”

”Ska vi göra det på rasten?”

”Ja.”

”Du är min bästa vän.”

”Du är min bästa vän också.”

”Vad bra.”

”Vänta lite.”


”Felicia?”

”Ja?”

”Mamma säger att vi måste lägga på snart.”

”Snälla prata lite till.”

”Okej, lite.”

”Tack.”

”Dina föräldrar skriker mycket.”

”Det är pappa.”

”Vad gör han?”

”Han är dum.”

”Varför är han dum?”

”Han är dum mot mamma och Sonja.”

”Vad gör han?”

”Dumma saker.”

”Ska jag hämta mamma?”

”Nej.”

”Okej.”

”Linnea?”

”Ja?”

”Jag är rädd.”

”Varför?”

”Jag är det.”

”Är det för din pappa?”

”Ja.”

”Han låter jättemycket.”

”Ja.”

”Han låter arg.”

”Ja.”

”Vad var det som lät nu?”

”Han kastade något.”

”Jag hämtar mamma.”

”Nej!”

”Varför inte?”

”Jag vill inte.”

”Men du är rädd.”

”Ja.”

”Mamma kan hjälpa dig.”

”Nej.”

”Jag hämtar mamma.”

”Snälla hämta inte din mamma.”

”Okej...”

”Du får inte säga det här till nån.”

”Varför?”

”Jag vill inte.”

”Okej.”

”Kan vi prata om hästar?”

”Okej.”

”Vilken är din favorithäst?”

”Jag vet inte. Vita tror jag.”

”Jag gillar rödbruna.”

”Okej.”

”På ridskolan ska vi rida i skogen snart.”

”Ska ni?”

”Ja.”

”Är det inte läskigt?”

”Nej.”

”Okej.”

”Vänta lite.”


”Jag måste gå.”

”Vem pratade du med?”

”Pappa säger att jag inte får prata i telefon.”

”Du låter ledsen.”

”Jag måste gå.”

”Felicia!”

”AJ!”

”Vad är det som låter?”

”...”

”Gråter du Felicia?”

”...”

”Felicia!”

”...”

”Hallå?”

Likes

Comments

Krönika

Ibland får jag lust att ställa mig på ett hustak och skrika ut till hela världen att jag är bisexuell. Jag vill att folk ska veta om det, att folk ska förstå. Nu tänker du antagligen att jag har något slags uppmärksamhetsbehov. Nja. Riktigt så enkelt är det inte.

När jag var runt elva år gammal gick jag en teaterkurs på kulturskolan. Egentligen vet jag inte varför jag började med det, kanske mestadels för att mina föräldrar levde med inställningen om att Barn Måste Ha Sysselsättningar På Fritiden. Detta resulterade i att jag under min uppväxt höll på med en massa olika konstiga saker som jag egentligen inte tyckte om. Golf. Judo. Fotboll. Cirkusskola. Friidrott. Och så teatern då. Skillnaden var att jag verkligen tyckte om teatern. Visst, jag kanske inte var någon vidare skådespelare, men jag hade fantasi och kreativitet och älskade att komma på små korta pjäser och leka teaterlekar.

I min teatergrupp gick det en annan tjej. Hon var cool och populär och rolig och modig – allt jag inte var. Jag minns att hon fastnade hos mig på något sätt, och jag minns att det förvirrade mig. Ett tag var jag irriterad på henne och trodde att jag störde mig på henne. Men nej, det var någonting annat. Men vad? Tiden gick och jag blev mer och mer frustrerad över att jag inte förstod vad det var som var speciellt med den här tjejen.

Det finns vissa ögonblick i livet som man alltid minns. Vissa korta minnesbilder som etsat sig fast så hårt att man alltid ser dem lika tydligt framför sig, hur lång tid som än går. För mig är ett sådant minne från en teaterlektion i femman. Vi skulle precis avsluta lektionen, och vi alla stod i en ring och den där tjejen stod snett till höger framför mig. Hon hade läppglans på sig. Jag minns det så tydligt. Hon hade läppglans och jag såg på henne och tänkte vad är det med den här tjejen egentligen? Sen kom en tanke. Den kom nog när jag såg på hennes läppglansläppar.

Jag kanske är kär i henne.

Ni vet när man får en sådan djup insikt att det känns som att kroppen liksom sjunker under marken? Så var det för mig just då. Mina kinder blev varma och jag insåg att det var sant. Jag var kär. I en tjej.

Faktum är att jag aldrig hade svårt att acceptera mig själv. Man läser ofta om folk som förnekar sina känslor i åratal, tränger undan dem, vägrar acceptera sanningen. Jag var inte sån, åtminstone inte då. Jag bara tänkte att jaha, jag har varit kär i hundratals killar tidigare och nu är jag kär i en tjej, jag måste väl vara bi då. Det jag var rädd för var vad alla andra skulle säga. Det förändrade liksom en stor del i hur människor skulle se på mig. Ändå var jag stolt och rakryggad. Jag visste redan då att jag var den jag var, och det var inget fel med det.

När jag var tolv år hade jag samlat tillräckligt med mod. Jag berättade för mina närmaste att jag var bisexuell. Jag var stolt och jag var glad och kände mig modig, men mottagandet blev inte alls vad jag förväntade mig.

”Lisa, är du verkligen säker? Du är nog för ung för att veta det. Du borde inte berätta det för andra. Det är nog bara en fas.”

Det var som att jag flugit i en luftballong som någon sen punkterade. Jag föll mot marken medan jag tänkte att de inte förstod någonting. Jag visste ju att jag var bisexuell. Eller?

Kanske hade de rätt. Kanske hade jag bara inbillat mig alltihop. Jag började högstadiet, och samtidigt började min långa period av förvirring. Jag läste kommentarer på internet som sa att bisexualitet inte existerade, att man antingen tyckte om killar eller tjejer och att bisexuella bara är ute efter uppmärksamhet. Jag började identifiera mig som straight igen. Tanken låg nånstans där i bakhuvudet, tanken om att jag tyckte om tjejer också, men pressen utifrån om att bisexualitet var en stor fet lögn var för stark. Den var så stark att jag började tro på den själv.

Min heterosexuella fasad höll i sig ända till nian. Sedan blev känslorna jag försökt tränga undan för kraftiga. Det bubblade över. Jag funderade extremt mycket över min läggning under den här perioden, och det tog upp så mycket av min tid och tankekraft. Jag minns att jag var på Liseberg och spenderade all tid med att kolla på människor, för att försöka avgöra om det kändes annorlunda att spana in tjejer eller killar. Jag gjorde långa utläggningar i mitt huvud kring hur det kändes och vad det betydde, vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Någonstans trodde jag att det faktum att jag var förvirrad och tvekade måste betyda att jag inte var bisexuell i alla fall. Att jag bara fejkade allt för mig själv för att jag ville vara speciell. Men det kändes ändå så fel att kalla mig själv straight.

Vändpunkten kom när jag började gymnasiet. Jag träffade en tjej. En tjej som jag blev helt dödsförälskad i. Under gymnasiet hade vi ett intensivt, stormigt förhållande som förde med sig både positiva och negativa saker. Men jag blev i alla fall säker. Jag var, utan någon som helst tvekan, fullt ut bisexuell.

När jag väl hade insett att jag verkligen var bi, blev jag arg. Jag var arg för att det tagit så lång tid för mig att förstå något så otroligt uppenbart. Men vem kan egentligen klandra mig. I det här samhället är det två läger som existerar, det heterosexuella och det homosexuella. Det heterosexuella lägret är normen, det är det som är ”defaultlägret”. Alla är heterosexuella tills motsatsen är bevisad.

När någon sedan visar sig ha känslor för någon av samma kön placeras de direkt i homolägret. Så fort två killar håller hand på stan är de homosexuella. När Tom Daley kom ut och berättade att han hade romantiska känslor för en kille, men fortfarande tyckte om tjejer, skrek tidningsrubrikerna ut nyheten om att Tom Daley var gay. Bisexualitet flyter runt någonstans där i mitten, utan att talas om. I samhällets ögon existerar det inte.

Så jag är trött. Trött på att alla som inte känner mig antar att jag är hetero. Trött på att om jag skulle ha en relation med en tjej skulle alla anta att jag var lesbisk. Jag är ingenting av det där. Det är därför jag vill att alla ska veta att jag är just bisexuell. Det är en motreaktion på all misstro, all skepsis, som jag mötts av i hela mitt liv. Den som gjorde att det tog så lång tid för mig att förstå att mina känslor faktiskt var på riktigt. Den som gjorde att jag tvingades gå igenom en lång, onödig period av förvirring och sorg för att komma tillrätta med mig läggning. Men nu vet jag. Jag är bisexuell. BISEXUELL. Och om jag ska behöva stå på ett hustak och skrika ut det till hela världen för att folk ska förstå det, then so be it.

Likes

Comments

Mitt 2018 började inte riktigt som jag tänkt mig.

Vi var ju på Bali, jag och Robin, och skulle börja året med en fantastisk vecka av sol, bad, drinkar och god mat. Well, trodde vi. Istället blev vi sjuka båda två, med feber och illamående. Vi orkade inte ens ta oss från hotellrummet ned till poolen, utan låg inomhus i princip hela semestern och mådde dåligt och deppade. Inte det bästa sättet att starta det nya året kanske.

Själva nyårsafton blev däremot bra. På dagen var vi nere vid hotellets spa, och badade i bastu och jacuzzi och fick massage. Mot kvällen gjorde vi i ordning oss och satt på en restaurang och drack drinkar och åt god mat. Fyrverkerierna på Bali höll på konstant från klockan åtta på kvällen till ungefär klockan tre på natten. Det var helt otroligt. Tolvslaget spenderade vi tillsammans med en drink och en kyss och prat om det nya året.

”Jag vill hitta en väg.” Det var det jag sa när vi pratade om vad vi ville skulle hända under 2018. Ja, jag sa verkligen så, hur pretentiöst det än låter. Med det menar jag att jag redan har ett mål, min författardröm. Jag vill kunna leva på att skriva. Under 2018 hoppas jag kunna hitta vägen som kan ta mig dit, till mitt mål. Jag vill skriva klart min bok i år. Jag vill nå ut med bloggen. Jag vill bli publicerad. Jag vill så mycket, men att komma dit känns så långt borta.

Jag bestämde mig i alla fall för någonting under Baliresan. Det var mitt i natten och jag kunde inte sova, och plötsligt kände jag bara att nej, jag ska inte jobba någonting under det här sista halvåret av skrivarkursen. Förra året jobbade jag samtidigt som jag pluggade samtidigt som jag försökte skriva min bok. Det gick inte. Jag hade inte tid till allt, och det var boken som blev lidande. Dessutom kände jag mig splittrad och ofokuserad. När jag gjorde så många olika saker kunde jag inte koncentrera mig ordentligt på någonting.

Jag känner såhär. Kursen är på helfart. 100%. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte jobbar då. Och jag har möjlighet att ta lån. Med andra ord har jag möjlighet att ge mig själv tid till att fokusera helt och hållet på skrivandet, jag har möjlighet att ta en eller två heldagar i veckan när jag bara skriver på min bok och ändå ha tillräckligt med pengar för att klara mig. Jag har denna möjlighet nu och kanske har jag inte den möjligheten sen. Jag borde ta vara på det. För vad är det egentligen jag vill göra med mitt liv? Jag vill skriva. Och om jag ska kunna leva på att skriva, måste jag ta vara på den här möjligheten. Jag måste skriva. Nu.

2018 ska bli ett år då jag verkligen fokuserar på det jag vill. Jag ska skriva så mycket jag kan, och jag ska bli klar med boken. Det ska verkligen bli någonting av det här. Och jag är verkligen taggad.

​Jag hann med att få till några fina bilder från Bali i alla fall. Enjoy.

Likes

Comments

Novell

Tjocka snöflingor seglade där ovanför. De såg ut att stå stilla, svävade, ändå stack de i ansiktet och fastnade i hennes ögonfransar. Hon blinkade, skrattade. De såg ut som små, små molnbitar. Hon hade aldrig sett något liknande förut.

Hon försökte röra på sig. Klumpiga rörelser, blöta tumvantar i snön. Hakan var kall av snön som hamnat innanför kragen. Borta vid stora stenen låg pulkan. Hon sträckte ut händerna, snubblade fram med overalltäckta ben genom lössnön som räckte henne upp till knäna. Hon snavade, föll, ansiktet ned i kylan. Snor och saliv blandat med smältvatten. Hon ställde sig upp igen, torkade ansiktet med tumvanten. Såg snöret till pulkan där nere. Hennes frusna händer fick försöka flera gånger innan de lyckades knipa tag i det.

Hon var inte rädd. Hur kunde hon vara det, när skogen var så tyst och stilla? Hon hörde sus och prassel, men allt var dovt som när hon dök under vattnet i simhallen. En dunge i månljuset, med de krokiga trädgrenarna långt där ovanför. Hon föreställde sig att de vakade över henne, beskyddade henne från alla farliga väsen.

Korta, knubbiga ben och en lila pulka i ett snöre. Lätt för en vuxenhand, men tung för hennes barnarmar. Hon kånkade sig fram, oviss om vilken väg hon skulle ta. Doften av rök och varmkorv var försvunnen. Vilket håll hon än vände ansiktet åt såg hon inget ljus, inga gapiga vuxna, inga figurer mellan träden. Hon såg bara den vita marken. De vita träden. De vita små molnbitarna i luften. Hon var ensam. Men hon var inte rädd.

Plötsligt. Någonting snabbt och ilande bland grenarna där uppe. Fluffig päls och fluffig svans. Två snälla ögon. Hon stod stilla, iakttog djuret som iakttog henne. Hon försökte möta djurets blick, som för att säga hej, jag är vilse, kan du visa mig vägen? Och djuret höll kvar hennes blick, ryckte på nosen och blinkade med sina kloka, runda ögon, och vände sig om och ilade iväg.

Hon for efter. Snubblandes i den tunga snön, snoret rinnande över läpparna, pulkasnöret i ett hårt grepp. Djuret skuttade fram, verkade knappt nudda marken. Hon ville ropa åt det att vänta, snälla, vänta, men hon fick inte fram något ljud mellan andetagen. Plötsligt föll hon. Hon föll platt ned i snön och pulkan gled ur hennes grepp.

När hon såg upp igen var djuret uppslukat av skogen. Hon var ensam. Frusen, blöt, trött och alldeles, alldeles ensam. Det var bara hon och de krokiga grenarna, som inte tycktes beskydda henne längre. Istället sträckte de sig mot henne, försökte greppa tag i henne med sina knotiga fingrar. Ögonen blev våta, varm sälta rann ned för hennes frostiga kinder. Pulkan var långt bort. Hon kröp, långsamt, mödosamt. Kröp mot den enda tryggheten hon hade i den tomma, mörka skogen.

Plötsligt, ett ljus. En värme, långt där borta. Vuxenröster, vuxenskratt, rökmoln mot natthimlen. Hon reste sig. Lyckan spratt i bröstet. Tröttheten och kylan kom inte åt henne längre. De krokiga trädgrenarna kunde inte nå henne. Hon sprang. Rusade mot värmen och det fladdrande ljuset.

Det var inte tyst längre. Istället fylldes varje andetag av skratt och tunga kängor och knaster från brasan. Ändå var skogen kvar runtomkring, omslöt dem, med sitt sus och sin dovhet. Och långt däruppe bland trädens omfamnande grenar satt ett djur med päls och snälla ögon. Det såg ut som att det log. Synfältet täcktes plötsligt av ett ansikte med mammaögon och mammamun och en mammahalsduk virad runt halsen.

”Där är du Emilia, vart tog du vägen? Kom, så får du en korv.”

Likes

Comments

Jag befinner mig just nu fysiskt på en plats jag normalt bara befinner mig mentalt. På tåget mellan Stockholm och Göteborg. Mitt emellan mina två hem.

En del av mig såg på Stockholms fasader vid vattnet med saknad, redan innan de svept förbi tågfönstret. Våningshusen, gatorna, caféerna har på något sätt förankrat sig i mig. Det känns tungt att slita sig ifrån det. Samtidigt blickade en del av mig framåt med iver. Det ska bli så skönt att komma hem. Hem till Robin, till min familj och mina vänner. Ovanför mig på hyllan vilar en enorm kasse fylld med julklappar till alla jag älskar. Jag ser på presenterna och på etiketterna med alla namn och känner en sådan värme över att jag har så många fina människor i mitt liv att få ge gåvor till.

För visst är Stockholm underbart, men samtidigt kan det kännas tomt ibland. Eftersom man inte är i skolan mer än ungefär fyra timmar i veckan, och eftersom jag jobbar och pluggar och skriver, träffar jag inte folk här särskilt ofta. Man hinner heller inte lära känna varandra i gruppen särskilt bra. Jag har allt här, allt utom människorna jag älskar. Stockholm är fyllt av drömmar, men Göteborg är fyllt av kärlek.

Som tur är har vänner och familj hälsat på mig en hel del. Mamma, Elias, Isa och givetvis Robin. Dessutom var Clara hos mig förra helgen, vilket var extremt välbehövligt. Vi var i gamla stan och fikade och åt pepparkakor och drack glögg och shoppade julklappar. Det kändes så skönt att få träffa en vän, någon att bara sitta och prata med om allt och ingenting med en skål chips och ett glas vin i handen. Det är det jag saknar mest när jag är i Stockholm. Alla människor som betyder så mycket för mig.

Hemma väntar underbara dagar nu. Julgransdoft och värmeljus och Robins famn och familjen som jag inte träffat på så länge. Vänner som jag inte ens förstått hur otroligt mycket jag saknat. Och sen, en vecka på Bali med min kärlek. Nyårsraketer och drinkar på stranden, vid ett hav rött av den nedstigande solen. Tänk, vad jag är lyckligt lottad.

Bilder från när Clara var här. Det var så mysigt.

Likes

Comments

Det här är en text om feminism jag skrev till skolan. Målet med texten var att utforska ett brett ämne, se ämnet från många olika vinklar och inte ha en fast ståndpunkt utan snarare föreslå olika möjligheter och diskutera fram och tillbaka.

Resultatet för mig blev nog den ärligaste text om feminism jag skrivit. Den försöker inte undanhålla något eller måla upp en idylliserad bild; den är bara sann. På något sätt gör det den så mycket läskigare att publicera. Här kommer den i alla fall. Min personliga och ärliga undersökning av ämnet feminism.

En dålig feminist

Ibland ryggar jag tillbaka när jag hör ordet feminism. Eller patriarkat. Eller våldtäktskultur eller cisman eller privilegierad eller heteronorm eller vad det nu kan vara. Kroppen liksom drar ihop sig, blir till en isboll. Någonstans vill jag himla med ögonen. Sucka. Säga att det inte är någon idé.

Låt oss resa tillbaka till 2013. Gymnasiet, ett nyskapat Tumblr-konto, och jag satt inne på alla svar. Feminismen strålade i varenda cell i min kropp. Jag såg allt. Jag såg hur offer för sexuella övergrepp behandlades i rätten, jag såg löneskillnaderna för samma jobb, jag såg maktstrukturerna, det osynliga. Jag hörde orden hora och slampa och skämten om att kvinnor inte kan köra bil. Varenda kommentar var som en nål som genomborrade min hud, tills hela min kropp var en nåldyna. Jag intalade mig själv att jag var tvungen att titta, jag fick inte se bort. Om någonting någonsin skulle kunna förändras var vi alla tvungna att se allt, kommentera allt, inte tolerera.

Ibland undrar jag över relationen mellan dessa två versioner av mig själv. Å ena sidan den passionerade feministen med näven höjd och blicken framåt. Å andra sidan den förbittrade, uttröttade skeptikern. Den som inte klarar av ett enda ”hen” till. Kanske var det så att jag gav upp. Att jag kämpade så hårt och vände ut och in på mig själv, och ändå var det ingenting som förändrades. Jag blev trött. Jag slutade kämpa.

Förut tog jag alltid debatten. Reagerade på minsta kommentar. ”Allt är inte politik” har jag fått höra. ”Du behöver inte ta allt så seriöst.” Idag kan jag känna mig som en dålig feminist. Jag låter kommentarer glida obemärkt förbi. Om någon kallar en kvinna för hora orkar jag inte bry mig. Fast det sticker till. I bröstet. Som en sorg jag försöker tränga undan.

Borde man alltid säga ifrån? Som när man sitter på släktmiddagen och ens farbror försöker skämta till det och säger att kvinnor inte förstår sig på teknik. Ett oskyldigt skämt. En del av en förgörande maktstruktur. Ska man vara den jobbiga? Den som förstör stämningen? ”Allt är inte politik”. Har man ju hört.

Jag ska vara ärlig. Jag vet inte var gränsen går. Under min feministiska peak fick jag ta emot en hel del skit. Jag förstörde ”trevliga” samtal, blev förlöjligad, hånad, snäst åt. Visst är detta en del av strukturen, att trycka ned den som vågar stå upp och säga emot. Kanske måste man synliggöra det osynliga. Få folk att förstå, så att samhället kan förändras. Våga se. Våga få andra att se.

Samtidigt är det bara människor det handlar om. Människor som inte tänker på att de är en del av en struktur, människor som bara vill slappna av och ha det trevligt och inte behöva tänka på samhällets orättvisor. Klasskompisar, vänner, familjemedlemmar. Ibland behöver man kanske bara få slappna av. Prata fritt utan några feministglasögon på.

Det är också utmattande. Att se allt. Som människa klarar man inte av att ta åt sig av varenda liten kommentar; det bryter ned en, bit för bit. Man blir trött, arg, ledsen, frustrerad. Kanske har jag ställt mig i en försvarsposition. Satt upp en vägg mellan mig och feminismen ett tag, för att få andas. Är det fel? Gör det mig till en del av strukturen? En dålig feminist?

Idag tvekar jag mycket mer än vad jag gjorde förr. Förut var feminismen Det Enda Sanna, min heliga väg. Jag svalde allt utan att ifrågasätta. Hejade på Zara Larsson som predikade om hur hon hatar män. Förklarade det med att män redan står högst upp i samhället så man slår uppåt, inte nedåt, och det är okej för det påverkar inte samhällsstrukturerna. Jag lyssnade aldrig på protester och motargument. I samma andetag undrade jag varför feminismen var så hatad och oförstådd.

Visst finns det negativa sidor med feminism. Å andra sidan är det kanske förödande att lägga energi på att dividera feminismen, vända sig inåt och kritisera istället för att fokusera på de stora, samhälleliga problemen. Kanske gynnar det de existerande maktstrukturerna. Om feminismen inte står enad kommer den aldrig kunna ta sig an någonting.

Ändå sker det förändringar i samhället tack vare feminismen. Nya tankar sprider sig, sakta men säkert. Meetoo-kampanjen är ett tydligt exempel på hur osynliga strukturer börjar komma upp till ytan. Man börjar prata om saker, och folk förstår. Det blir bättre trots allt. Kanske är det tack vare alla individer som tagit debatten, som reagerat på alla kommentarer och som kämpat trots motvinden. Kanske är det någonting jag måste börja göra igen.

Feminismen är ett spretigt ämne som jag nog aldrig kommer få riktigt grepp om. Den är aggressiv, förstående, motsägelsefull, stark, luddig, uteslutande, sammanvävande, enhetlig, oense. Den har krafter i sig som hatar och vill riva ned. Den har krafter som sammanfogar och sprider hopp och kärlek. Jag både står med den och emot den. Jag både himlar med ögonen och omfamnar den.

Och sedan ligger jag där en dag, läser hatkommentarer på min video om feminism på youtube, och tårarna börjar spruta. Plötsligt ser jag allt igen. Hatet och förtrycket. Jag gråter och gråter och säger till min pojkvän att ingen förstår och att jag inte orkar och att det inte handlar om politik utan om mina känslor och mitt liv. Han tröstar mig och påminner om att allt börjar bli bättre. Tack vare alla som kämpar. Och återigen känner jag mig som en dålig feminist.

Likes

Comments