två

”Jag tycker synd om honom. Han kommer märka hur jävla bra du är. Vilket svin!”

Ellen sätter sig ner på mattan i mitt rum. Trots att vi, till skillnad från i grundskolan, inte träffas varje dag längre är vi fortfarande lika nära. Vi har blivit som en del av varandras familjer och hon är den första jag ringer till när allt skiter sig. Det var till Ellen jag gick för tre veckor sedan. Jag behövde inte säga något utan hon förstod på en gång när jag stod där i dörren och stirrade på henne. Det var när jag stod där som jag själv också började förstå vad som hänt och chocken gick över i total förstördhet. Det tog flera dagar innan jag kunde andas normalt igen.

”Ta det lugnt, han gjorde ju inget fel. Han bara krossade mitt hjärta i en miljard bitar och fick hela min värld att gå under.” svarar jag sarkastiskt.

Ellen tar ett bett av äpplet hon precis gick och hämtade, samtidigt som hon tuggar fortsätter hon

”Du förtjänar så mycket bättre. Fuck honom!” Äpplebitarna nästan flyger ur munnen där hon sitter. Jag börjar småskratta lite åt henne uppifrån sängen.

”Det låter nästan som om det är dig han gjort slut med och du sitter här och försöker intala dig själv att du mår bra.” hon fnyser till och jag ler, men leendet försvinner och jag fortsätter lite mer allvarligt ”Jag tycker inte du borde vara så hård mot honom. Han sa att han inte var kär i mig längre och hur ont det än gjorde att få höra var ändå det han gjorde rätt i så fall. Ja, jag hade gjort vad som helst för honom, alltså vad-som-helst det vet du, men jag tror jag hade varit ännu närmre att gå under om han hade gått omkring och låstas i jag vet inte hur länge. Jag hade inte klarat vara ihop med någon som inte gillar mig.”

Det nästan knäpper till och juicen rinner ner som små droppar när hon tar ett till bett av äpplet. Hon pekar på mig och utbrister ”Försvarar du honom?!” med en nästintill förolämpad ton. Jag får svårt att hålla undan skrattet igen

”Vadå försvarar? Jag säger ju bara som det är. Hade du velat vara tillsammans med någon som låstas att de är kär i dig?” Hon tuggar långsammare än innan för att vinna tid till att komma på ett svar.

”Nej. Men han sa ju att han älskade dig? Att ljuga om något sådant är det värsta som finns!”

Tanken på att just de orden kunde varit en lögn gör det svårt att andas igen.

”Man kan ju älska någon utan att vara kär i den.” säger jag tyst och sänker blicken. Det börjar mörkna ute och rummet likaså. Lampan i fönsterbrädan ger ett mjukt gult sken och är det enda ljuset i rummet.

”Ja det är klart, det är ju inte som om jag är kär i min mamma precis, men du förstår vad jag menar.” Jag kollar på henne igen och flinar ”Nej, jag förstår faktiskt inte. Dina argument är ologiska.” Hon har snart fått ner hela äpplet och sväljer hastigt tuggan hon har i munnen. Med en blick och ett ansiktsuttryck som om hon pratade med ett litet barn ser hon på mig.

”Hannah, kärlek är ologiskt. Du om någon borde väl insett det vid det här laget.”


  • novell

Gillar

Kommentarer