tolv

”Här bor jag.” konstaterar jag samtidigt som jag ställer mig på första trappsteget som leder upp till porten. Inte ens nu är vi i samma ögonhöjd. ”Tack för att du följde mig hem. Alltså verkligen.”

”Äsch, det är ju en självklarhet.” han rycker lite på axlarna och ler.

”Nej, det är det inte.” säger jag allvarligt ”Men hur vet jag att du kommer hem säkert nu då?”

Han fiskar upp telefonen ur fickan och sträcker fram den till mig.

”Jag underrättar dig!” lovar han och insinuerar att jag ska skriva mitt nummer i hans telefon. Det gör jag med trevande fingrar.

”Tack.” upprepar jag ännu en gång och lämnar tillbaka telefonen.

”Sluta tacka nu och gå upp och få din skönhetssömn.” skrockar han och nickar mot huset.

Han böjer sig fram och ger mig en kram. Parfymen är starkare än någonsin när mitt ansikte hamnar i höjd med hans hals. Han verkligen omfamnar mig och får mig att känna mig sådär liten i hans famn. Jag skulle kunna stanna såhär för evigt tänker jag och märker hur han börjar släppa taget om mig. Innan jag hinner komma för långt ifrån honom känner jag hur han ger mig en fjäderlätt puss på min kind. På en millisekund kutar blodet till kinderna och helt plötsligt glömde jag bort portkoden. Den jag haft de senaste åtta åren.

”Hejdå! Det var väldigt trevligt ikväll.” ler han och börjar sakta fortsätta ned för gatan.

Äntligen lyckas jag få koden rätt och öppnar portdörren.

”Jag med! Sov gott nu!”

Han ler och när han sett till att jag kommit in genom porten vänder han sig om svänger in på gatan runt hörnet.



  • novell

Gillar

Kommentarer