tjugo

Slamrandet av besticken, stolarna som tjuter mot golvet, konversationer som försöker överrösta varandr. Det tar inte lång tid innan huvudvärken smyger sig på efter att jag kommer in i matsalen. Varför måste alla hela tiden vara så högljudda? Det stör mitt räknande av timmar.

“Jag såg Adrian idag. Det kändes helt okej. Fast jag skämdes lite av att se på honom.” säger Karla samtidigt som vi sätter oss ner vid ett bord intill väggen. Så långt ifrån ingången som möjligt.

“Varför då? Du har ju inte gjort något fel.”

Mobilen ligger bredvid mig på bordet och har den i ögonvrån samtidigt som jag ser på Karla.

“Jag sprang ju därifrån gråtandes! Och jag lovar att någon av hans kompisar sa något till honom. Säkert den där Noah.” med en fnysning ser hon ut över matsalen och iakttar hur några vid ett bord en bit bort visar bilder och högljutt pratar om lördagen.

“Äsch, ta det lugnt. Jag tror inte de märkte, och om de gjorde det varför skulle de berätta? Vad skulle de tjäna på det?”

I samma sekund som jag säger det lyser telefonen upp. Jag nästan hoppar till och pulsen stannar i en millisekund. Ellen Krohn har nämt dig i en kommentar. Hjärtat förflyttas från halsgropen tillbaka ner på sin rätta plats.

Karla ser på mig fundersamt.

“Oj, varför så jumpy? Vad väntar du på för meddelande?” av hennes ansiktsuttryck att döma förstår hon att det handlar om en kille. Jag funderar på om jag kanske borde berätta om Noah men något tar emot och jag svarar trött:

“Nej, inget. Var bara inte beredd på att den skulle blixtra till sådär.”

“Jaja, om du säger det så,” flinar hon “ mästerlögnaren.”

Jag bänder blicken mot den enorma svartvita klockan på väggen mittemot. 20 timmar.

Jag avbryts i inspektionen av den tickande sekundvisaren. Det vibrerar på bordet igen. Lika snabbt dras blicken till skärmen igen. Jag fryser till och tar sedan upp telefonen i handen. Måste se det närmre.


Vad gör du imorgon?


“Alltså Hannah om du ska hålla dig till dina lögner måste du ju stanna i karaktären. Det där leendet avslöjar allt.”

Jag fortsätter stirra på skärmen.

“Nej, Ellen skickade bara en rolig bild.” får jag ur mig lite distansfullt.

Hur ska jag svara? När ska jag svara? Hur svår ska jag verka? Han väntade ju ändå nästan ett dygn att skriva, vad är rimligt för mig isåfall? Jag kan inte det här spelet.

“Hannah vafan. Vem är denna kille? Varför vill du inte berätta?” Karla tar stora klunkar av vattnet samtidigt som hon nästan spänner ögonen i mig.

Tre timmar? Då är jag ju inte dryg men ändå inte för på. Fast tre timmar är jävligt länge. Jag kommer aldrig kunna hålla mig. Kanske tv-

“Hannah!” höjer Karla rösten.

Jag sliter motvilligt blicken och möts av ett frustrerat ansikte.

“Alltså jo, du vet Adrians kompis Noah?”

“Va?!”

De vid bordet framför vänder sig hastigt om nyfikna.

“Varför? När? Hur har han ditt nummer? Vad hände egentligen när jag gick? Varför har du inte sagt något?”

“Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad som egentligen fanns att säga. Ingen stor grej egentligen. Tyckte du och din kväll var viktigare att fokusera på.” försöker jag få ur mig lättsamt.

“Lägg av! Möjlig kärlek är viktig att fokusera på! Du ska berätta allt! Men på väg till kafeterian, jag behöver en cola att skölja ner detta med.”

Hon gör en lite äcklad min och tar tag i tallriken och börjar resa sig upp. Jag gör detsamma men med telefonen stenhårt i den andra handen. Hur kan pulsen fortfarande vara såhär hög? Får jag svara nu?


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229