tio

Hon drar in mig på toaletten. Smäller hastigt igen dörren. Kollar sig snabbt i spegeln.

”Vad är felet på mig?!”

”Vad menar du?” frågar jag med lite distans i rösten. Jag vill inte vara här inne. Varje sekund som går missar jag tid där ute och få vara i närheten av, iaktta och lyssna på Noah. Det sista jag kan tänka på nu är hur det går för Karla med Adrian, hur hemskt det än låter och hur dålig vän jag än verkar. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har helt ärligt inte ens lagt märke till hur hon betett sig där ute. När hon frågat mig något eller när jag blivit indragen i konversationerna har jag knappt uppfattat vad de diskuterade. Allt jag fokuserade på var Noahs parfym bredvid mig.

”Hör du mig inte där ute? Jag låter ju helt tafatt. Kan ju inte prata normalt ens. Han kan verkligen inte gilla mig. Tror du han gillar mig?”

Jag fäster ögonen på dörrhandtaget när hon söker min blick.

”Kan vi inte bara gå ut dit och slappna av lite? Inte tänka så mycket? Jag lovar att det kommer vara roligare då.” säger jag och ser på henne genom spegeln istället. Kan inte någon bara slita upp toalettdörren nu eller ropa på att Karla ska med dem och dansa? Oftast är det jag som fått dra med henne till musiken men ikväll har jag inget emot att stå blixtstilla. Som på ett svar på mina böner bankar det på toalettdörren. Någon behöver tydligen verkligen gå på toa.

”Chilla!” ropar jag skrattandes tillbaka ut genom dörren och lägger handen på Karlas axel.

”Kom nu, försök slappna av lite bara.” säger jag lugnt med ett leende och hon nickar som svar.

Så fort låset gått upp slits det i dörren och jag möts av panikslagna ögon. Det är en kille från parallellklassen.

”Tack som fan! Pallade på riktigt inte springa ner fem våningar för att behöva stå på gatan. Comfort is key!” slänger han ur sig samtidigt som han tränger sig förbi oss in i badrummet och låser dörren om sig igen.

Jag och Karla vänder oss mot varandra och skakar på huvudet skrattandes.

Killarna står kvar ute i köket men Adrian ser precis ut att ha kommit tillbaka in dit. De andra ger honom high-fives och berömmer honom.

”Fan vad kul ändå!” skrattar Noah.

”Bra jobbat brorsan!” dunkar kompisen vars namn som började på K Adrian i ryggen.

Jag känner igen den där reaktionen från kompisarna för väl. Karla också. Hennes andetag upphör bredvid mig.

”Du…” säger jag

Noah har nu sett oss där vi står lite konstigt några meter från köket och iakttagit dem. Han ser på Karla och sen på mig och sen på de andra två. Jag vänder på mig och inser att det är tomt bredvid mig nu. Jag ser på Noah och han nickar mot hallen, jag skyndar mig dit men där möts jag bara av hetsiga kyssar bland alla slängda skor. Jag skickar iväg ett sms till Karla och frågar vart hon tog vägen. Några sekunder senare svarar hon att hon sitter i en taxi på väg hem.

”Är allt okej?” hör jag bakom mig. Där står han så snällt och trevligt. Nästan lite försiktigt.

”Besvikelse och brustet hjärta, annars rullar väl livet på.”

Jag försöker få till ett leende, varför kan jag inte det? Noah står ju här framför mig och undrar genuint om allt är som det ska, jag borde ju vara överlycklig?

”Ajdå. Den är ju mindre rolig. Kan jag göra något?”

Mitt hjärta börjar slå i hundraåttio igen.

”Nej, tack. Hon stack hem och jag lämnar henne ifred en stund, det brukar bli bäst, så jag ska dra mig hemåt nu jag också tänkte jag.”

”Jag fattar. Hur kommer du hem?”

”Gå tänkte jag. Det är inte så långt”

”Ensam?! Nej du, det kan jag inte låta dig göra.”

Han börjar rota bland högen av skor. Lyckas fiska upp en lite sliten vit Stan Smith och fortsätter jakten på vänsterskon.

”Vad gör du?” Jag vet mycket väl vad han gör. Han kommer följa mig hem. Noah kommer följa mig hem(!). Hur hände det här?

Han drar handen genom håret för att få bort det som fallit ner framför pannan.

”Vare sig du vill det eller inte kommer du få höra mitt ointressanta snack tills du når din port. Hur ser dina skor ut?”

”Eeh, svarta sneakers.”

Han reser sig från den framåtböjda position han haft och kollar på mig.

”Svarta sneakers?” säger han och hänvisar till högen ”den beskrivningen är lika utförlig som att säga att ditt hus är rött när någon frågar var du bor. Värdelös med andra ord” det där dova skrattet kommer fram.

”De är ju svarta!” poängterar jag skämtsamt ”Men det är lugnt jag ser dem.”

När skorna och jackan är på blir musiken genast tyst efter att ytterdörren stängts bakom oss.

”Kommer inte dina kompisar undra var du tog vägen nu?” jag försöker hitta rätt i trappstegen trots att trapphuset är mörkt.

”Jo kanske, men de klarar sig bra själva. De är stora pojkar. Jag funderade ändå på att gå hem iallafall.”

”Så du menar att du egentligen inte ville följa mig hem? Du ville bara ha en ursäkt att få gå?” frågar jag och låstas vara kränkt.

”Exakt! Fan då, avslöjade jag mig själv där? Jobbig stämning det blir nu.”

”Ja, dåligt gjort alltså. Jag hoppas inte du är sådär dålig på att ljuga i vanliga fall.” retas jag.

”Nej, men jag får öva på det. Jag lovar att jag ska bättra mig” säger han och blinkar med ena ögat.

Hjärtat slår ännu fortare. Det måste vara uppe i närmare hundranittio nu.


  • novell

Gillar

Kommentarer