nio

Hans handslag var som en elektrisk stöt. Hans röst var som en omfamning. Ögonen lyste grönt och i kontrast med det bruna halvt rufsiga håret blev jag golvad. Jag brukar aldrig tappa orden, men nu kunde jag knappt få fram mitt egna namn.

Han höll kvar ögonkontakten efter han hade släppt min hand. Jag vågade inte se honom i ögonen längre, utan kollade på Karla bredvid. Kände hur han iakttog mig och nästan studerade mig. Det lilla leendet på hans läppar försvann inte. Jag kunde inte koncentrera mig eller höra ett ord av vad de andra sa. Hette någon av killarna Kalle? Kasper? Konrad? Ingen aning. Och jag kunde inte bry mig mindre.


  • novell

Gillar

Kommentarer