fjorton

Det är Karlas pappa som öppnar dörren. Han har rakat hår men skulle det varit längre hade de gråspräckliga hårstråna varit rufsiga. Han har fortfarande pyjamasbyxor på sig, för övrigt måste han vara en av de få pappor som faktiskt har riktiga pyjamasbyxor nu för tiden, och jag möts av doften av kaffe inne från lägenheten.

”Nämen hej Hannah! God morgon! Kom in.”

Medan jag vant tar av mig skorna i hallen förklarar hennes pappa att han inte vet om hon är vaken än, men att det är ju bara att kliva in i hennes rum. Det är bara bra om jag väcker henne så sover hon inte hela dagen. Typiskt förälder att påpeka något sådant. Jag tackar snällt nej till det nybryggda kaffet och går mot Karlas sovrumsdörr istället.

”Karla?” frågar jag lågt samtidigt som jag knackar på.

Trots att jag inte får något svar går jag in ändå och ser hur Karla ligger vaken i sängen. Kläderna hon hade igårkväll ligger slängda på golvet och den dagsgamla mascaran har fallit ned runt hennes trötta ögon.

”Varför blir det alltid såhär?” undrar hon uppgivet samtidigt som hon sätter sig upp.

Jag sätter mig bredvid och kramar om henne. Med mina fingrar försöker jag lugnt och metodiskt borsta igenom hennes hår

”Jag vet inte Karla, jag tror ändå att det är oundvikligt. Hur smärtsamt det än låter måste det nog gå åt helvete några gånger först innan det ordnar sig. Du var för bra för honom och han insåg väl det. Det är bara du som måste inse det också.”

Hon kollar upp på mig uppgivet.

”Men jag börjar tröttna på det här nu. Jag lyckas alltid bygga upp förväntningar, drömmar och fantasier som i slutändan bara gör mig besviken. Så fort någon väcker mitt intresse ser jag min vardag tillsammans med honom. Ser hur lyckliga vi är tillsammans. Ser hur han vill ha mig.”

”Det är inte bara du som gör så, vi alla gör det! Det är normalt. Sen har du haft en väldig otur med vilka som väckt ditt intresse, och det gör mig så ledsen. Jag blir så arg när jag får se dig såhär, för du är den sista som förtjänar det! Men det är inte ditt fel. Det är alla de där killarna som inte har något vett och vet vad de missar. Jag önskar jag kunde ha dem här framför mig så jag kunde skrika dem i ansiktet tills de förstod. Men det finns ingen poäng med att ödsla tid på dem. Det viktiga är du. Och du är så jävla bra, glöm inte bort det. Annars blir jag arg på dig istället.”

Ett leende tvingas fram på hennes läppar. Hon börjar fingra på halsbandet hon har. Det som alltid hänger runt halsen. En liten liten rund berlock med hennes mammas födelsedatum ingraverat.

”Det skulle jag vilja se. Dig skrika dem i ansiktet menar jag.”

”Jodå, ryktet skulle spridas och ingen feg dålig kille skulle våga sig nära dig igen!”

Hon skrattar till men hennes egna tankar avbryts och säger med ånger i rösten

”Och du, förlåt förlåt förlåt för att jag bara drog igår. Så oskönt.”

”Du behöver inte be om ursäkt Karla. Vem som helst hade reagerat precis som du. Jag klarade ju mig hel och ren hela vägen hem, kolla!” jag visar demonstrativt min kropp som för att försäkra henne om att jag lever.

”Men ändå… Stannade du kvar länge efter?”

”Nej, inte alls. Precis efter att jag fick ditt svar började jag leta efter mina saker för att gå.” för att undvika följdfrågor fortsätter jag ”Jag käkade inte frukost, så jag är svinhungrig. Kan vi inte fixa något?”

”Jo, jag behöver kaffe. Kaffe och ett slag i ansiktet så jag kanske får ett uppvaknande någon gång. Mitt psyke eller hjärta kommer inte klara sig länge till annars.”


  • novell

Gillar

Kommentarer