fem

Den första vårsolen är här och hela Stockholm blir som galna. Så fort termometern är över fem grader åker shortsen fram för vissa. Jag själv är väl mer den som börjar överväga dem någon gång i slutet av juni. Men att sitta längs väggen på skolgården i lunchsolen går jag med på.

”Har du några planer på lördag?” slänger Karla glatt ur sig precis när vi satt oss ner. Innan jag ens hinner öppna munnen fortsätter hon ”Bra! För vi ska på fest.”

Några killar i ettan spelar basket och jag måste kisa i motljuset för att kunna följa bollen. Jag har inte varit på någon fest, eller egentligen inte träffat någon annan än Ellen och Karla på snart två månader. För rädd för att någon ska ta upp honom.

”Nja, alltså jag vet inte. Tänk om han är där?” Fortfarande halvt kisande vänder jag mig mot Karla och hon skakar lätt på huvudet.

”Du vet att du inte kan undvika honom för evigt va?”

”Jag kan ju åtminstone försöka.” säger jag med ett leende.” Jag vet allvarligt talat inte vad jag skulle göra om jag mötte honom.”

”Du visar att du kan klara dig utan honom. Låter svårt, är svårt, men det är effektivt. Du lurar liksom både honom och dig själv.”

Två av killarna på basketplanen säger något tyst till varandra och kollar sedan åt mitt och Karlas håll. Sedan börjar de dribbla och passa bollen för att ena killen sen hamnar vid trepoängslinjen och kastar den i korgen. Jag märker hur de försöker fånga våra blickar för att se hur imponerade vi blir. Jag blir inte speciellt imponerad.

”Okej då. Jag går.” Jag ångrar mig i nästan samma sekund jag säger det men försöker övertala mig själv att Karla har rätt. Jag vet ju själv att jag behöver det, trots att jag inte vill inse det.

Karla vänder sig mot mig och ler.

”Bra! Egentligen hade du ju inget val, men kul att du är villig att göra det frivilligt. Då sparar du mig tid och ork med att behöva släpa dig.” Hon blinkar med ena ögat och pussar retsamt i luften mot mig.

”Och sen finns det en till anledning till varför vi ska gå på den här festen” säger hon och fäster blicken på basketbollen igen.

”Låt mig gissa, kommer en viss Adrian vara där?” frågar jag och flinar lite.

”Kanske…” hon börjar rodna ”Han är verkligen så söt. Men jag förstår inte. Varför är det så svårt för mig att ens försöka verka normal kring honom. Jag blir så jävla nervös bara han möter min blick, jag vet inte vart jag ska ta vägen liksom. Han måste verkligen tro att jag är konstig. Socialt inkompetent. Jag blir galen!” Hon suckar och tar upp telefonen. ”Men vet du vad, han ska tydligen ha en väldigt snygg kompis. Jag tror han också kommer.”

”Vadå, menar du att du ska satsa på honom istället?” skrattar jag.

”Nej nej nej, jag menar till dig såklart!”


  • novell

Gillar

Kommentarer