åtta

”Kolla där är Adrian, hur ser jag ut?” frågar Karla och kollar på mig stressat när vi kommit ut från den trånga hallen med alldeles för många skor på alldeles för små kvadratmeter.

Adrian står i köket och har en livlig diskussion med tre andra killar. Ingen ser dock arg ut utan de skrattar och verkar driva med varandra. Sådär typiskt grabbigt. Jag förstår varför Karla har fastnat för Adrian. Blont hår och bruna ögon, inte så vanlig kombination.

”Du är skitsnygg! Alltså jävlar-vad-snygg-hon-är-snygg!” ler jag mot henne. När jag vänder tillbaka blicken in mot köket sätter jag andetaget i halsen. Bredvid Adrian, lutad mot diskbänken, skrattar någon. Någon med det finaste skrattet jag sett. Sådär så att nästan alla tänder syns och skrattgropar kryper fram i kinderna. Ett mörkt skratt som tar uppmärksamheten från de andras. På något sätt sprider det en trygghet. Ett lugn och lättsamhet.

Jag tar tag i Karlas arm och stoppar henne precis när hon tagit mod till sig för att börja gå fram till killarna.

”Vem är det där?” frågar jag tyst.

”Vem av dem?”

”Han bredvid Adrian. Han långa.” jag pratar så tyst nu i relation till musiken som dånar genom hela lägenheten att Karla måste stå med örat nästan precis vid min mun för att höra vad jag säger.

”Noah. Adrians bästa kompis. Det var han jag menade när vi satt i skolan. Han söta.”

Söt var en klar underdrift. Det här var den finaste människan jag sett.


  • novell

Gillar

Kommentarer