Jag ser honom på nästan 100 meters håll. Randig tröja. Camo-jacka över. Mörkblå jeans. Samma Stan Smiths. Han har satt sig på bänken och scrollar på telefonen. Stannar upp. Dubbelklickar. Scrollar vidare. Jag märker hur jag börjar öka stegen och måste fokusera på att gå i så normal takt som möjligt. Andas.
Han tittar upp och får ett stort leende på läpparna. Tänderna nästan bländar. Med ett:
“Tja!” reser han sig upp och går emot mig.
“Hej.” säger jag lugnt och han omfamnar mig. Släpp aldrig. Snälla, kan jag få stå såhär förevigt. Jag gör en djup inandning. Harmonin lägger sig som en filt runtom mig.
***
“Nej vänta här nu,” han stannar abrupt “så du menar att du aldrig sett Gudfadern?” frågar han och håller handen på bröstet som om det skulle göra ont.
“Helt rätt! När jag såg hur fruktansvärt lång den är tänkte jag att det inte är något snack om saken. Vem gör ens en film som är tre timmar lång?”
“Men alltså va? Jag fick intrycket att du var en vettig människa men jag börjar tvivla på det nu.”
“Jag får en känsla av att den är en stor del av ditt liv. Detta engemang! Denna passion!” skrattar jag
“Men det är ju den bästa filmen som gjorts! Du har inget val, du ska se den.”
Han ser på mig seriöst. Jag måste hålla mig från att fnittra, måste bita mig i tungan när han tittar på mig sådär allvarligt. Det går inte avgöra om han låstas bli upprörd eller om han verkligen älskar Gudfadern så mycket. Oavsett är han verkligen gullig. Och denna charm verkar ju inte avta heller. Men han är säkert såhär mot alla. En sån person som bara är översocial.
“Hotar du mig nu?”
Vi fortsätter gå längst vattnet.
“Se det som ett hot, eller se det som ett löfte. Det jag säger är att du, vare sig du vill det eller inte, ska få se tre timmar perfektion. Det kommer jag se till.”
“Okej, men jag vill inte lova att jag kommer se på hela. Det finns en stor risk att jag somnar eller tappar fokus efter ungefär 20 minuter.” jag ser på honom med ett ursäktande utrryck.
“Nej men alltså jag blir ju snart upprörd! Du kan inte vara så respektlös inför filmen. Inför konsten. Hannah, Hannah, Hannah.” suckar han och skakar på huvudet.
“Jag ber om ursäkt för mina synder. Jag ska försöka bli en bättre människa.”
“Ursäkten godtas, ingen är perfekt.”
Folk säger det men jag får ett intryck av att du motbevisar den teorin. Jag finner inte ett enda fel på dig. Jag tror du är perfekt.
“Vad fint av dig. Jag blev ju nästan lite orolig där att jag skulle vakna upp med ett hästhuvud i sängen imorgon som en uppläxning.”
“Så du har alltså sett den?”
“Jag kanske är bättre än dig på att ljuga men så duktig är jag inte” skrattar jag till “nej, jag har inte sett den men alla känner väl igen den scenen? Sett den i ett sammanhang någon gång?”
“Okej, rimligt. Det är ju en fantastisk scen ändå.” säger han halvt imponerad
“Fantastisk? Han vaknar upp bredvid ett hästhuvud. I sin säng. Ett riktigt hästhuvud!”
“Exakt! Genialiskt!” skrattar han
“Du är ju knäpp” flinar jag
Han ler tillbaka. Himlen har förändrats till en rosalila färg och eftermiddagen börjar övergå till kväll. Noah sätter sig ner på en bänk som vetter ut mot fjärden och husen på andra sidan vattnet.
“Just ja, hur är det med Karla? Har hon återhämtat sig efter Adrians fasoner?”
Jag blir aningen chockad. Att han tänker på det? Att han faktiskt frågar hur hon mår?
“Oj, vad omtänksamt att du frågar.”
“Vadå? Blev du förvånad? Varför det?” frågar han chockad han med
“Ja, lite. Det är inte många som skulle fråga något sånt. Eller ens tänka på det. Men, jo hon har hämtat sig. Jag tror det handlade mer om att det tillslut blev för mycket snarare än just vad han gjorde. Hon har inte jättebra och lyckliga erfarenheter med killar.”
“Jag förstår. Skönt att höra, eller kanske inte det med killarna generellt, men att adde inte påverkade henne allt för mycket.”
Han vänder sig och ser på mig. Wow är allt jag kan tänka när jag ser honom i skymningsljuset. Okej, jag måste sluta påpeka för mig själv hur vacker han är hela tiden. Men det är galet hur jag slås av det varje gång jag ser på honom. Jag blir tyst. Vet inte vad jag ska säga. Tappar bort mig i vad jag borde svara. Han får en blick som om han inspekterade mig. Inte på ett dömande sätt, mer kanske, beundrande. Han märker att jag lägge märke till det och han säger lugnt:
“Förlåt. Men du är verkligen söt.”
Pang och det känns som om hela mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen. Jag känner hur kinderna blir rosa. Han för sin högerhand mot min kind. Låter tummen vila på kinden, fingrarna lägger sig i nacken, sidan på pekfingret stöttandes mot käkbenet. Jag börjar förstå vad som händer. Han lutar sig rofyllt framåt. Jag vet inte om mina läppar har fått känna något såhär mjukt i hela mitt liv.
