Jag kan inte somna. Jag ligger bara och stirrar upp i taket. Tänker på hans blick när han såg mig. Ödmjukheten när han frågade om vi skulle ses. Den lätta vinkningen när vi lämnade cafet.

Jag tänker på hur konstigt det där är egentligen. Jag har bara träffat honom två gånger, eller kanske mer en och en halv, jag vet inte riktigt om i eftermiddags räknas. Det var ju bara i någon minut. Men okej, jag har bara träffat honom en och en halv gång och jag tror jag fått en crush på honom. En förälskelse. Han har liksom gjort sig hemmastadd i mitt huvud. Har fått en liten plats där bak och verkar skrika åt mig regelbundet “TÄNK PÅ MIG!”. Jag har kommit på mig själv med att göra samma sak som Karla. Bygga upp scenarion i huvudet. Hur han möter upp mig efter skolan. Hur vi ligger i soffan och ser på den bästa typen av filmer (thrillers såklart). Och hur han kysser mig. Just det där sista förekommer aningen mer än de övriga. Hur han håller om mig, lägger tummen på käken och de andra fyra fingrarna som stöd i nacken. Lättsamt lyfter han mitt huvud och låter hans läppar möta mina. Hans mungipor drar lite mellan kyssarna. Han kan inte få bort leendet. Vi båda har svårt att slita oss. Jag vill bara ha mer. Detta kan uppspela sig i olika miljlöer, allt ifrån köket till gathörn.


Jag måste få det att sluta. Trots att jag själv sa till Karla att det var okej, helt normalt, känner jag att jag inte kan fortsätta såhär. Han kommer bli en del av min fanatasi och jag kommer bestämma hur han är och beter sig. Hur han känner. Det blir som en egen saga i huvudet som bara kommer rasera när jag väl möter honom. Om jag möter honom igen. Han har ju inte hört av sig även fast han sa att han skulle. Det må bara vara åtta timmar sedan vi sågs men han har faktiskt haft hela kvällen på sig. En evighet. Mina tankar flyger till hans läppar igen. Lägg av! Jag kommer bara bli besviken. Han sa bara sådär för att vara trevlig och sen ångrade sig. Han kommer inte höra av sig.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

”Det är han.”

”Det gick ju förvånansvärt lätt.” skrattar Ellen till och utan att ens se på mig går hon in på cafét.

Nästan alla bord är upptagna men jämfört med regnet där ute slås vi av ett lugn. Som om väggarna suger åt sig de högljudda rösterna. Vi går in en bit mot kassalinjen och jag ser mig omkring, låstas leta efter en sittplats.

”Vad ska du ha?” frågar Ellen med ett flin. Nästan lite retsamt. Jag vet att hon är spänd på att få se hur de närmsta minuterna kommer utspela sig.

Jag blickar upp på tavlan och försöker göra ett fundersamt uttryck som ser någorlunda äkta ut. Väldigt svårt val det här va? Jag kan inte koncentrera mig på vad som står där uppe när jag vet att han står tre meter bort. Har han sett mig än? Just då hör jag ett

”Nämen” och jag hade glömt bort hur betryggande den där rösten lät. ”Trodde du verkligen inte jag kom hem ordentligt så du börjar förfölja mig nu?”

De orden hade antagligen låtit dryga om de kom från många andras munnar, men inte från hans. Den där jäkla charmen kommer bli min död.

Jag spelar förvånad när jag tittar ner och ser honom stå framför mig.

”Jag trodde inte jag skulle märkas. Fan då.” retas jag tillbaka.

”Då får du nog öva bättre på att stalka folk, för du verkar kass.” flinar han. Han får syn på Ellen bredvid mig och sträcker fram handen. Ellen skakar den.

”Tja, Ellen.”

”Noah. Du var inte med på festen va?”

”Nej, exakt. Jag var och roade mig på annat håll. Det var bara Hannah och Karla där.”

”Karla, ja just det ja. Men, det är precis som det där stjärntecknet ju! Slumpen är en fantastisk sak.”

Ellen ser frågande ut. Hon hänger inte riktigt med, men jag kan inte hålla in fnittret.

”Nog socialiserat. Jag jobbar ju faktiskt, måste iallafall låstas vara professionell. Vad vill ni ha?”

Jag ser på Ellen och hon tar initiativet att beställa först. När jag är mitt uppe i att beställa mitt kaffe ringer hennes telefon och hon går några meter bort mot dörren igen.

”Cappuccino. Du har bra val i kaffe.” kommenterar Noah medan han sätter igång med att skumma mjölken.

”Såklart!” ler jag tillbaka.

Igen blir jag som hypnotiserad. Hans vana rörelser. Sättet han förflyttar sig omkring på. Han verkar göra allt som per automatik. Så avslappnat.

När han ställer fram den vita koppen framför mig är Ellen fortfarande kvar i telefonen.

”Du, jo jag tänkte, du har inte lust att hitta på något någon gång?” frågar han försiktigt.

På en millisekund blir jag klarvaken. Nästan lätt i huvudet.

”Jo, visst! Det skulle nog kunna gå an.” svarar jag trevande.

Skärp dig. Du kan ju verka lite mer intresserad i alla fall. Komma med lite pondus. Hinner snurra i mitt huvud innan Ellen kommer tillbaka och han svarar

”Nice! Jag hör av mig.”

”Härligt.” är allt jag får ur mig och tar sedan mitt kaffe och sätter mig med Ellen vid ett av borden vid fönstret.

”Jag är borta i två minuter och du lyckas fixa en date? Du har game hörru!” berömmer hon mig.

Hon fick ett löv i sitt skum. Jag har ett hjärta i mitt.



Likes

Comments

Det är ju han. På andra sidan fönstret. Bakom kassan och drar ett skämt till en kund när han lämnar över kaffet. Håret ligger om möjligt ännu bättre idag. Jag följer varje rörelse som förtrollad. Blodet rusar genom hela kroppen.

Första instinkten är att vända om och springa där ifrån. Men jag verkar inte kunna släppa greppet om Ellens arm. Regnar det ens fortfarande? För jag känner en värme som om det var en solig dag i juli.


Likes

Comments

”Så, hände det något juicy i lördags?”

Ellen och jag har ockuperat vår vanliga bänk i Vasaparken. Molnen ligger som ett täcke över oss och luften är kvav. Den värsta typen av väder. Ingen sol men inte heller något regn. Mellanmjölkväder.

”Juicy vet jag inte. Det gick väl sådär för Karla med Adrian.”

Hon drar in händerna i tröjärmarna och huttrar till lite.

”Segt. Han eller hon som tabbade?” frågar hon lättsamt.

”Han. Han hånglade med en annan tjej.”

En grimars som om hon fick ont tar över hennes ansikte.

”Fan vad trist. Killar alltså. Jag lovar att han hade dålig-på-att-kyssas-auran.”

Jag skrattar till lite och skakar på huvudet.

”Säkert, vi får väl hoppas för Karlas skull.”

”Säkert? Vadå säkert?”

Hon flyttar närmre mig nu och kollar mig allvarligt i ögonen.

”Du menar att du inte var uppmärksam på det? Att du inte hade fokus på den detaljen?” fortsätter hon ”Då undrar jag här nu vad du hade ditt fokus på? Vad var du upptagen med?”

”Inget speciellt! Det var ju andra där också som vi snackade med.” vrider jag på mig.

”Andra? Vilka var de? Snackade? Hur länge? Vad ledde det till? Var inte så kryptisk, det tar bara massa tid ju. Detaljer tack!”

”Jo, men det var väl Adrian och hans två kompisar Noah och Kalle har jag för mig den andra hette. Vi pratade väl om allt möjligt. Det ledde inte till något. Karla stack hem efter det där med Adrian så han Noah följde mig hem bara.”

Ellen flyger upp från bänken så hastigt att jag hoppar till.

”VA?!” utbrister hon så att det ekar genom parken. ”Varför har du inte sagt detta? Sådana här saker är sånt man berättar i realtid. Du skulle messat mig på en gång ju! Nej, besviken gör du mig Hannah.”

I samma sekund hon sätter sig ner igen känner jag en lätt vattendroppe på nästippen.

”Väldigt ledsen för det. Ska inte hända igen.” säger jag och bockar lätt på huvudet. ”Men kom vi sätter oss inne någonstans, gud gråter tydligen.”

Vi påbörjar promenaden till närmsta café samtidigt som dropparna kommer allt oftare.

”Men vem är denna Noah nu?”

”Noah är nitton jordsnurr, är en glad och positiv kille som gillar romantiska komedier och strandpromenader i solnedgången.” samtidigt som jag säger det ser jag reflexmässigt på telefonen igen. Ingenting.

”Wow, låter ju som en panggrabb!”

”Nej men han var skön. Jag vet inte, lättsam. Hade humor och charm.”

”Ajajaj, charm. Det farligaste som finns. Med andra ord är du körd. Vilken kille som helst med charm är oemotståndlig.”

När vi kommer ut till trottoaren stryker vi längst husväggen. Försöker skydda oss så gott det går mot det nu ösande regnet.

”Ja, någonting var det i alla fall. Han fick allt att verka så okomplicerat och naturligt på något sätt.”

”Låter nice ju. Jag hoppas du fick hans nummer och att du hört av dig.”

”Jag fick hans nummer-”

”That’s my girl!” avbryter hon och ger mig en high-five.

”-men jag har inte vågat höra av mig. Vad ska jag säga liksom?”

Hon kollar på mig skeptiskt och pekar på ett café på andra sidan gatan, och säger samtidigt

”Jag trodde jag lärt dig bättre. Du kan ju dra till med vad fan som helst! Typ ’vill du ses?’ Den brukar fungera. Du får inte tänka så mycket, bara göra.”

När vi kommit fram till cafét stannar jag hastigt till. Tar tag i Ellens arm och klämmer åt. Shit.


Likes

Comments

Trots att jag har en klocka på handleden verkar jag ha ett behov att veta tiden digitalt. Telefonen är som fastklistrad i handen. Så fort den lyser upp åker blicken blixtsnabbt till skärmen. Varje gång blir jag besviken. Jag går runt som om jag väntar på något. Innerst inne vet jag på vad. Sluta fåna dig, han kommer inte höra av sig.


Likes

Comments

Det är Karlas pappa som öppnar dörren. Han har rakat hår men skulle det varit längre hade de gråspräckliga hårstråna varit rufsiga. Han har fortfarande pyjamasbyxor på sig, för övrigt måste han vara en av de få pappor som faktiskt har riktiga pyjamasbyxor nu för tiden, och jag möts av doften av kaffe inne från lägenheten.

”Nämen hej Hannah! God morgon! Kom in.”

Medan jag vant tar av mig skorna i hallen förklarar hennes pappa att han inte vet om hon är vaken än, men att det är ju bara att kliva in i hennes rum. Det är bara bra om jag väcker henne så sover hon inte hela dagen. Typiskt förälder att påpeka något sådant. Jag tackar snällt nej till det nybryggda kaffet och går mot Karlas sovrumsdörr istället.

”Karla?” frågar jag lågt samtidigt som jag knackar på.

Trots att jag inte får något svar går jag in ändå och ser hur Karla ligger vaken i sängen. Kläderna hon hade igårkväll ligger slängda på golvet och den dagsgamla mascaran har fallit ned runt hennes trötta ögon.

”Varför blir det alltid såhär?” undrar hon uppgivet samtidigt som hon sätter sig upp.

Jag sätter mig bredvid och kramar om henne. Med mina fingrar försöker jag lugnt och metodiskt borsta igenom hennes hår

”Jag vet inte Karla, jag tror ändå att det är oundvikligt. Hur smärtsamt det än låter måste det nog gå åt helvete några gånger först innan det ordnar sig. Du var för bra för honom och han insåg väl det. Det är bara du som måste inse det också.”

Hon kollar upp på mig uppgivet.

”Men jag börjar tröttna på det här nu. Jag lyckas alltid bygga upp förväntningar, drömmar och fantasier som i slutändan bara gör mig besviken. Så fort någon väcker mitt intresse ser jag min vardag tillsammans med honom. Ser hur lyckliga vi är tillsammans. Ser hur han vill ha mig.”

”Det är inte bara du som gör så, vi alla gör det! Det är normalt. Sen har du haft en väldig otur med vilka som väckt ditt intresse, och det gör mig så ledsen. Jag blir så arg när jag får se dig såhär, för du är den sista som förtjänar det! Men det är inte ditt fel. Det är alla de där killarna som inte har något vett och vet vad de missar. Jag önskar jag kunde ha dem här framför mig så jag kunde skrika dem i ansiktet tills de förstod. Men det finns ingen poäng med att ödsla tid på dem. Det viktiga är du. Och du är så jävla bra, glöm inte bort det. Annars blir jag arg på dig istället.”

Ett leende tvingas fram på hennes läppar. Hon börjar fingra på halsbandet hon har. Det som alltid hänger runt halsen. En liten liten rund berlock med hennes mammas födelsedatum ingraverat.

”Det skulle jag vilja se. Dig skrika dem i ansiktet menar jag.”

”Jodå, ryktet skulle spridas och ingen feg dålig kille skulle våga sig nära dig igen!”

Hon skrattar till men hennes egna tankar avbryts och säger med ånger i rösten

”Och du, förlåt förlåt förlåt för att jag bara drog igår. Så oskönt.”

”Du behöver inte be om ursäkt Karla. Vem som helst hade reagerat precis som du. Jag klarade ju mig hel och ren hela vägen hem, kolla!” jag visar demonstrativt min kropp som för att försäkra henne om att jag lever.

”Men ändå… Stannade du kvar länge efter?”

”Nej, inte alls. Precis efter att jag fick ditt svar började jag leta efter mina saker för att gå.” för att undvika följdfrågor fortsätter jag ”Jag käkade inte frukost, så jag är svinhungrig. Kan vi inte fixa något?”

”Jo, jag behöver kaffe. Kaffe och ett slag i ansiktet så jag kanske får ett uppvaknande någon gång. Mitt psyke eller hjärta kommer inte klara sig länge till annars.”


Likes

Comments

02:04, NOAH

Örnen har landat!!!



Skönt! Trodde du gått

vilse ett tag



Nämen, sover du inte än?

Har du suttit uppe och

väntat? hahah



Du må ju vara stor men ser

långt ifrån farlig ut, så vill ju

försäkra mig om att du kom

hem ordentligt ;)


Vet inte om jag ska ta det där

som en komplimang eller

inte


Men fint att du väntade



Det är ju klart!



Lika klart som hur dina

skor ser ut?



Alltså hahah


God natt på dig!



God natt Hannah


Likes

Comments

”Här bor jag.” konstaterar jag samtidigt som jag ställer mig på första trappsteget som leder upp till porten. Inte ens nu är vi i samma ögonhöjd. ”Tack för att du följde mig hem. Alltså verkligen.”

”Äsch, det är ju en självklarhet.” han rycker lite på axlarna och ler.

”Nej, det är det inte.” säger jag allvarligt ”Men hur vet jag att du kommer hem säkert nu då?”

Han fiskar upp telefonen ur fickan och sträcker fram den till mig.

”Jag underrättar dig!” lovar han och insinuerar att jag ska skriva mitt nummer i hans telefon. Det gör jag med trevande fingrar.

”Tack.” upprepar jag ännu en gång och lämnar tillbaka telefonen.

”Sluta tacka nu och gå upp och få din skönhetssömn.” skrockar han och nickar mot huset.

Han böjer sig fram och ger mig en kram. Parfymen är starkare än någonsin när mitt ansikte hamnar i höjd med hans hals. Han verkligen omfamnar mig och får mig att känna mig sådär liten i hans famn. Jag skulle kunna stanna såhär för evigt tänker jag och märker hur han börjar släppa taget om mig. Innan jag hinner komma för långt ifrån honom känner jag hur han ger mig en fjäderlätt puss på min kind. På en millisekund kutar blodet till kinderna och helt plötsligt glömde jag bort portkoden. Den jag haft de senaste åtta åren.

”Hejdå! Det var väldigt trevligt ikväll.” ler han och börjar sakta fortsätta ned för gatan.

Äntligen lyckas jag få koden rätt och öppnar portdörren.

”Jag med! Sov gott nu!”

Han ler och när han sett till att jag kommit in genom porten vänder han sig om svänger in på gatan runt hörnet.



Likes

Comments

Vårnattens svala luft slår emot oss när vi kliver ut från porten. Det är stjärnklart och jag stannar upp en sekund och lyfter blicken mot himlen.

Noah pekar på några stjärnor.

”Titta, där är Stora björn.”

”Är det sant? Så du kan stjärnbilder alltså?” jag ser på honom lite förvånat.

Han börjar skratta.

”Nej men där ser du, jag är inte så värdelös på att ljuga som du tror!”

”Okej, 1-1.” flinar jag och börjar gå ner för gatan.

Min jacka blev snabbt alldeles för tunn och jag lägger armarna i kors för att hålla in så mycket av värmen som möjligt. Utan att se på mig lägger Noah armen om mig och trycker mig lätt intill sig.

”Jag är inte gentlemanna aktig att jag ger dig min jacka den här gången, jag har ju faktiskt bara en t-shirt under.”

Tro mig, det har jag lagt väl märke till. Och musklerna som antyddes där under den, tänker jag. Den är vit med något litet tryck på vänstersidan av bröstet. Inte för stor, men inte heller för tight. Perfekt.

”Kroppsvärme är ändå mer effektivt. Jag menar jag är ju varmare än själva jackan.” fortsätter han.

”Wow, akademiskt och utförligt tänkt där. Nästan lite djupt.” analyserar jag ”Men tack.” ler jag mot honom.

Vi går ett kvarter utan att säga något. Takten har saktats ner lite efter att han la armen om mig. Eller han har tvingats sakta ner, hans steg är dubbelt så långa som mina.

”Varför blev din kompis-vad hette hon nu igen?” frågar han

”Karla.”

”-Karla, tack- så ledsen ikväll? Var det någon på festen som är skyldig till hjärtekross?”

Jag blir lite förvånad av frågan. Han verkar faktiskt på riktigt bry sig.

”Ja. Killen hon har en väldig, alltså stor, crush på verkade inte ha något intresse alls för henne. Han verkade ha siktet på andra tjejer ikväll så att säga.”

”Får jag gissa vem det handlar om? Adrian?”

”Gjorde hon det så tydligt? Eller ja, inte tillräckligt tydligt för att Adrian skulle märka uppenbarligen.”

”Ja det var ganska tydligt. Så fort han öppnade munnen var hennes mungipor uppe vid öronen.” Han säger det inte alls dömande utan som om han tycker det var gulligt. ”Och jo jag tror Adrian märkte, men han brydde sig inte. När det kommer till tjejer kan han vara ganska doucheig. Han tycker om att spä på sin hybris lite. Missförstå mig inte” tillägger han ”han är en av mina bästa vänner och jag tycker verkligen om honom, men han är väl inte riktigt boyfriend material om man säger så. Han strävar inte efter att vara det heller kanske.”

Jag saktar ner ännu mer, Noah hinner inte med och den varma armen omkring mig försvinner.

”Men du får lova mig att ändå inte berätta något för honom. Hon skulle gå under om hon fick reda på att han visste.” ser jag på honom allvarligt.

Han lägger handen på bröstet ståtligt, lyfter upp hakan och säger

”Jag, Noah Lindbeck, lovar på heder och samvete att inte säga något om Karlas känslor för Adrian.” högtidligt.

”Bäst för dig.”


Likes

Comments

Hon drar in mig på toaletten. Smäller hastigt igen dörren. Kollar sig snabbt i spegeln.

”Vad är felet på mig?!”

”Vad menar du?” frågar jag med lite distans i rösten. Jag vill inte vara här inne. Varje sekund som går missar jag tid där ute och få vara i närheten av, iaktta och lyssna på Noah. Det sista jag kan tänka på nu är hur det går för Karla med Adrian, hur hemskt det än låter och hur dålig vän jag än verkar. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har helt ärligt inte ens lagt märke till hur hon betett sig där ute. När hon frågat mig något eller när jag blivit indragen i konversationerna har jag knappt uppfattat vad de diskuterade. Allt jag fokuserade på var Noahs parfym bredvid mig.

”Hör du mig inte där ute? Jag låter ju helt tafatt. Kan ju inte prata normalt ens. Han kan verkligen inte gilla mig. Tror du han gillar mig?”

Jag fäster ögonen på dörrhandtaget när hon söker min blick.

”Kan vi inte bara gå ut dit och slappna av lite? Inte tänka så mycket? Jag lovar att det kommer vara roligare då.” säger jag och ser på henne genom spegeln istället. Kan inte någon bara slita upp toalettdörren nu eller ropa på att Karla ska med dem och dansa? Oftast är det jag som fått dra med henne till musiken men ikväll har jag inget emot att stå blixtstilla. Som på ett svar på mina böner bankar det på toalettdörren. Någon behöver tydligen verkligen gå på toa.

”Chilla!” ropar jag skrattandes tillbaka ut genom dörren och lägger handen på Karlas axel.

”Kom nu, försök slappna av lite bara.” säger jag lugnt med ett leende och hon nickar som svar.

Så fort låset gått upp slits det i dörren och jag möts av panikslagna ögon. Det är en kille från parallellklassen.

”Tack som fan! Pallade på riktigt inte springa ner fem våningar för att behöva stå på gatan. Comfort is key!” slänger han ur sig samtidigt som han tränger sig förbi oss in i badrummet och låser dörren om sig igen.

Jag och Karla vänder oss mot varandra och skakar på huvudet skrattandes.

Killarna står kvar ute i köket men Adrian ser precis ut att ha kommit tillbaka in dit. De andra ger honom high-fives och berömmer honom.

”Fan vad kul ändå!” skrattar Noah.

”Bra jobbat brorsan!” dunkar kompisen vars namn som började på K Adrian i ryggen.

Jag känner igen den där reaktionen från kompisarna för väl. Karla också. Hennes andetag upphör bredvid mig.

”Du…” säger jag

Noah har nu sett oss där vi står lite konstigt några meter från köket och iakttagit dem. Han ser på Karla och sen på mig och sen på de andra två. Jag vänder på mig och inser att det är tomt bredvid mig nu. Jag ser på Noah och han nickar mot hallen, jag skyndar mig dit men där möts jag bara av hetsiga kyssar bland alla slängda skor. Jag skickar iväg ett sms till Karla och frågar vart hon tog vägen. Några sekunder senare svarar hon att hon sitter i en taxi på väg hem.

”Är allt okej?” hör jag bakom mig. Där står han så snällt och trevligt. Nästan lite försiktigt.

”Besvikelse och brustet hjärta, annars rullar väl livet på.”

Jag försöker få till ett leende, varför kan jag inte det? Noah står ju här framför mig och undrar genuint om allt är som det ska, jag borde ju vara överlycklig?

”Ajdå. Den är ju mindre rolig. Kan jag göra något?”

Mitt hjärta börjar slå i hundraåttio igen.

”Nej, tack. Hon stack hem och jag lämnar henne ifred en stund, det brukar bli bäst, så jag ska dra mig hemåt nu jag också tänkte jag.”

”Jag fattar. Hur kommer du hem?”

”Gå tänkte jag. Det är inte så långt”

”Ensam?! Nej du, det kan jag inte låta dig göra.”

Han börjar rota bland högen av skor. Lyckas fiska upp en lite sliten vit Stan Smith och fortsätter jakten på vänsterskon.

”Vad gör du?” Jag vet mycket väl vad han gör. Han kommer följa mig hem. Noah kommer följa mig hem(!). Hur hände det här?

Han drar handen genom håret för att få bort det som fallit ner framför pannan.

”Vare sig du vill det eller inte kommer du få höra mitt ointressanta snack tills du når din port. Hur ser dina skor ut?”

”Eeh, svarta sneakers.”

Han reser sig från den framåtböjda position han haft och kollar på mig.

”Svarta sneakers?” säger han och hänvisar till högen ”den beskrivningen är lika utförlig som att säga att ditt hus är rött när någon frågar var du bor. Värdelös med andra ord” det där dova skrattet kommer fram.

”De är ju svarta!” poängterar jag skämtsamt ”Men det är lugnt jag ser dem.”

När skorna och jackan är på blir musiken genast tyst efter att ytterdörren stängts bakom oss.

”Kommer inte dina kompisar undra var du tog vägen nu?” jag försöker hitta rätt i trappstegen trots att trapphuset är mörkt.

”Jo kanske, men de klarar sig bra själva. De är stora pojkar. Jag funderade ändå på att gå hem iallafall.”

”Så du menar att du egentligen inte ville följa mig hem? Du ville bara ha en ursäkt att få gå?” frågar jag och låstas vara kränkt.

”Exakt! Fan då, avslöjade jag mig själv där? Jobbig stämning det blir nu.”

”Ja, dåligt gjort alltså. Jag hoppas inte du är sådär dålig på att ljuga i vanliga fall.” retas jag.

”Nej, men jag får öva på det. Jag lovar att jag ska bättra mig” säger han och blinkar med ena ögat.

Hjärtat slår ännu fortare. Det måste vara uppe i närmare hundranittio nu.


Likes

Comments