Jag ser honom på nästan 100 meters håll. Randig tröja. Camo-jacka över. Mörkblå jeans. Samma Stan Smiths. Han har satt sig på bänken och scrollar på telefonen. Stannar upp. Dubbelklickar. Scrollar vidare. Jag märker hur jag börjar öka stegen och måste fokusera på att gå i så normal takt som möjligt. Andas.

Han tittar upp och får ett stort leende på läpparna. Tänderna nästan bländar. Med ett:

“Tja!” reser han sig upp och går emot mig.

“Hej.” säger jag lugnt och han omfamnar mig. Släpp aldrig. Snälla, kan jag få stå såhär förevigt. Jag gör en djup inandning. Harmonin lägger sig som en filt runtom mig.

***

“Nej vänta här nu,” han stannar abrupt “så du menar att du aldrig sett Gudfadern?” frågar han och håller handen på bröstet som om det skulle göra ont.

“Helt rätt! När jag såg hur fruktansvärt lång den är tänkte jag att det inte är något snack om saken. Vem gör ens en film som är tre timmar lång?”

“Men alltså va? Jag fick intrycket att du var en vettig människa men jag börjar tvivla på det nu.”

“Jag får en känsla av att den är en stor del av ditt liv. Detta engemang! Denna passion!” skrattar jag

“Men det är ju den bästa filmen som gjorts! Du har inget val, du ska se den.”

Han ser på mig seriöst. Jag måste hålla mig från att fnittra, måste bita mig i tungan när han tittar på mig sådär allvarligt. Det går inte avgöra om han låstas bli upprörd eller om han verkligen älskar Gudfadern så mycket. Oavsett är han verkligen gullig. Och denna charm verkar ju inte avta heller. Men han är säkert såhär mot alla. En sån person som bara är översocial.

“Hotar du mig nu?”

Vi fortsätter gå längst vattnet.

“Se det som ett hot, eller se det som ett löfte. Det jag säger är att du, vare sig du vill det eller inte, ska få se tre timmar perfektion. Det kommer jag se till.”

“Okej, men jag vill inte lova att jag kommer se på hela. Det finns en stor risk att jag somnar eller tappar fokus efter ungefär 20 minuter.” jag ser på honom med ett ursäktande utrryck.

“Nej men alltså jag blir ju snart upprörd! Du kan inte vara så respektlös inför filmen. Inför konsten. Hannah, Hannah, Hannah.” suckar han och skakar på huvudet.

“Jag ber om ursäkt för mina synder. Jag ska försöka bli en bättre människa.”

“Ursäkten godtas, ingen är perfekt.”

Folk säger det men jag får ett intryck av att du motbevisar den teorin. Jag finner inte ett enda fel på dig. Jag tror du är perfekt.

“Vad fint av dig. Jag blev ju nästan lite orolig där att jag skulle vakna upp med ett hästhuvud i sängen imorgon som en uppläxning.”

“Så du har alltså sett den?”

“Jag kanske är bättre än dig på att ljuga men så duktig är jag inte” skrattar jag till “nej, jag har inte sett den men alla känner väl igen den scenen? Sett den i ett sammanhang någon gång?”

“Okej, rimligt. Det är ju en fantastisk scen ändå.” säger han halvt imponerad

“Fantastisk? Han vaknar upp bredvid ett hästhuvud. I sin säng. Ett riktigt hästhuvud!”

“Exakt! Genialiskt!” skrattar han

“Du är ju knäpp” flinar jag

Han ler tillbaka. Himlen har förändrats till en rosalila färg och eftermiddagen börjar övergå till kväll. Noah sätter sig ner på en bänk som vetter ut mot fjärden och husen på andra sidan vattnet.

“Just ja, hur är det med Karla? Har hon återhämtat sig efter Adrians fasoner?”

Jag blir aningen chockad. Att han tänker på det? Att han faktiskt frågar hur hon mår?

“Oj, vad omtänksamt att du frågar.”

“Vadå? Blev du förvånad? Varför det?” frågar han chockad han med

“Ja, lite. Det är inte många som skulle fråga något sånt. Eller ens tänka på det. Men, jo hon har hämtat sig. Jag tror det handlade mer om att det tillslut blev för mycket snarare än just vad han gjorde. Hon har inte jättebra och lyckliga erfarenheter med killar.”

“Jag förstår. Skönt att höra, eller kanske inte det med killarna generellt, men att adde inte påverkade henne allt för mycket.”

Han vänder sig och ser på mig. Wow är allt jag kan tänka när jag ser honom i skymningsljuset. Okej, jag måste sluta påpeka för mig själv hur vacker han är hela tiden. Men det är galet hur jag slås av det varje gång jag ser på honom. Jag blir tyst. Vet inte vad jag ska säga. Tappar bort mig i vad jag borde svara. Han får en blick som om han inspekterade mig. Inte på ett dömande sätt, mer kanske, beundrande. Han märker att jag lägge märke till det och han säger lugnt:

“Förlåt. Men du är verkligen söt.”

Pang och det känns som om hela mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen. Jag känner hur kinderna blir rosa. Han för sin högerhand mot min kind. Låter tummen vila på kinden, fingrarna lägger sig i nacken, sidan på pekfingret stöttandes mot käkbenet. Jag börjar förstå vad som händer. Han lutar sig rofyllt framåt. Jag vet inte om mina läppar har fått känna något såhär mjukt i hela mitt liv.

Slamrandet av besticken, stolarna som tjuter mot golvet, konversationer som försöker överrösta varandr. Det tar inte lång tid innan huvudvärken smyger sig på efter att jag kommer in i matsalen. Varför måste alla hela tiden vara så högljudda? Det stör mitt räknande av timmar.

“Jag såg Adrian idag. Det kändes helt okej. Fast jag skämdes lite av att se på honom.” säger Karla samtidigt som vi sätter oss ner vid ett bord intill väggen. Så långt ifrån ingången som möjligt.

“Varför då? Du har ju inte gjort något fel.”

Mobilen ligger bredvid mig på bordet och har den i ögonvrån samtidigt som jag ser på Karla.

“Jag sprang ju därifrån gråtandes! Och jag lovar att någon av hans kompisar sa något till honom. Säkert den där Noah.” med en fnysning ser hon ut över matsalen och iakttar hur några vid ett bord en bit bort visar bilder och högljutt pratar om lördagen.

“Äsch, ta det lugnt. Jag tror inte de märkte, och om de gjorde det varför skulle de berätta? Vad skulle de tjäna på det?”

I samma sekund som jag säger det lyser telefonen upp. Jag nästan hoppar till och pulsen stannar i en millisekund. Ellen Krohn har nämt dig i en kommentar. Hjärtat förflyttas från halsgropen tillbaka ner på sin rätta plats.

Karla ser på mig fundersamt.

“Oj, varför så jumpy? Vad väntar du på för meddelande?” av hennes ansiktsuttryck att döma förstår hon att det handlar om en kille. Jag funderar på om jag kanske borde berätta om Noah men något tar emot och jag svarar trött:

“Nej, inget. Var bara inte beredd på att den skulle blixtra till sådär.”

“Jaja, om du säger det så,” flinar hon “ mästerlögnaren.”

Jag bänder blicken mot den enorma svartvita klockan på väggen mittemot. 20 timmar.

Jag avbryts i inspektionen av den tickande sekundvisaren. Det vibrerar på bordet igen. Lika snabbt dras blicken till skärmen igen. Jag fryser till och tar sedan upp telefonen i handen. Måste se det närmre.

Vad gör du imorgon?

“Alltså Hannah om du ska hålla dig till dina lögner måste du ju stanna i karaktären. Det där leendet avslöjar allt.”

Jag fortsätter stirra på skärmen.

“Nej, Ellen skickade bara en rolig bild.” får jag ur mig lite distansfullt.

Hur ska jag svara? När ska jag svara? Hur svår ska jag verka? Han väntade ju ändå nästan ett dygn att skriva, vad är rimligt för mig isåfall? Jag kan inte det här spelet.

“Hannah vafan. Vem är denna kille? Varför vill du inte berätta?” Karla tar stora klunkar av vattnet samtidigt som hon nästan spänner ögonen i mig.

Tre timmar? Då är jag ju inte dryg men ändå inte för på. Fast tre timmar är jävligt länge. Jag kommer aldrig kunna hålla mig. Kanske tv-

“Hannah!” höjer Karla rösten.

Jag sliter motvilligt blicken och möts av ett frustrerat ansikte.

“Alltså jo, du vet Adrians kompis Noah?”

“Va?!”

De vid bordet framför vänder sig hastigt om nyfikna.

“Varför? När? Hur har han ditt nummer? Vad hände egentligen när jag gick? Varför har du inte sagt något?”

“Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad som egentligen fanns att säga. Ingen stor grej egentligen. Tyckte du och din kväll var viktigare att fokusera på.” försöker jag få ur mig lättsamt.

“Lägg av! Möjlig kärlek är viktig att fokusera på! Du ska berätta allt! Men på väg till kafeterian, jag behöver en cola att skölja ner detta med.”

Hon gör en lite äcklad min och tar tag i tallriken och börjar resa sig upp. Jag gör detsamma men med telefonen stenhårt i den andra handen. Hur kan pulsen fortfarande vara såhär hög? Får jag svara nu?

Jag kan inte somna. Jag ligger bara och stirrar upp i taket. Tänker på hans blick när han såg mig. Ödmjukheten när han frågade om vi skulle ses. Den lätta vinkningen när vi lämnade cafet.

Jag tänker på hur konstigt det där är egentligen. Jag har bara träffat honom två gånger, eller kanske mer en och en halv, jag vet inte riktigt om i eftermiddags räknas. Det var ju bara i någon minut. Men okej, jag har bara träffat honom en och en halv gång och jag tror jag fått en crush på honom. En förälskelse. Han har liksom gjort sig hemmastadd i mitt huvud. Har fått en liten plats där bak och verkar skrika åt mig regelbundet “TÄNK PÅ MIG!”. Jag har kommit på mig själv med att göra samma sak som Karla. Bygga upp scenarion i huvudet. Hur han möter upp mig efter skolan. Hur vi ligger i soffan och ser på den bästa typen av filmer (thrillers såklart). Och hur han kysser mig. Just det där sista förekommer aningen mer än de övriga. Hur han håller om mig, lägger tummen på käken och de andra fyra fingrarna som stöd i nacken. Lättsamt lyfter han mitt huvud och låter hans läppar möta mina. Hans mungipor drar lite mellan kyssarna. Han kan inte få bort leendet. Vi båda har svårt att slita oss. Jag vill bara ha mer. Detta kan uppspela sig i olika miljlöer, allt ifrån köket till gathörn.

Jag måste få det att sluta. Trots att jag själv sa till Karla att det var okej, helt normalt, känner jag att jag inte kan fortsätta såhär. Han kommer bli en del av min fanatasi och jag kommer bestämma hur han är och beter sig. Hur han känner. Det blir som en egen saga i huvudet som bara kommer rasera när jag väl möter honom. Om jag möter honom igen. Han har ju inte hört av sig även fast han sa att han skulle. Det må bara vara åtta timmar sedan vi sågs men han har faktiskt haft hela kvällen på sig. En evighet. Mina tankar flyger till hans läppar igen. Lägg av! Jag kommer bara bli besviken. Han sa bara sådär för att vara trevlig och sen ångrade sig. Han kommer inte höra av sig.