Title

Vi har precis kommit hem från söndagens babysim. Idag var det dags för premiärdyket. Jag säger bara, wow vad svårt det var att sitta vid sidan av. Inte för att jag inte litar på att ha Amer i poolen med Lionel istället för mig själv (ok hjärtat slog några slag extra när dom dök första gången hehe) utan snarare att jag bara ville hoppa i. Vill vill vill uppleva detta med Lionel. Ni som inte har barn, ni har min fulla förståelse över om ni inte förstår vad jag menar, men att uppleva sitt/sina barns första-gången-upplevelser är det bästa som finns. Jag är glad för Amers skull, han är värd att få uppleva detta han med. Det gick superbra i alla fall, vi har definitivt fått en son som älskar vatten, definitivt.

Lisa

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Precis när jag trodde att jag började bli bättre så tog jag för mycket på krafterna och fick ett riktigt bakslag. Det kändes som att någon bokstavligen möblerat om i min buk, och lite så är det visserligen också.

Envis som jag är så bokade vi ändå en bio på alla hjärtans dag. Middag eller dylikt skippade vi, men det minsta vi kunde göra var väl en bio tänkte jag.
Vi lämnade av Lionel hos sin farmor och farfar som var helt överlyckliga över att sitta barnvakt, och så åkte vi mot mos. Inte ens halvvägs dit så bestämmer vi oss för att aboard the mission så att säga. Jag hade så fruktansvärt ont att det inte ens var tal om att gå från parkeringen till biografen. Min kära sambo kom istället med idén att vi skulle svänga förbi hemma i lägenheten och köpa med oss mat. Så fick det bli, det kändes inte schysst mot farmor och farfar att hämta Nelson efter 10 min när dom längtat så. Vi köpte med oss sushi, åkte hem till lägenheten och kollade två avsnitt av pll. Kändes nästan busigt. Vems lägenhet är vi i, är detta våran?
När vi inte bott hemma på så långe så kändes det nästan som att lägenheten bara var till låns.
Trots omständigheterna så var det en riktigt mysig känsla som fann sin plats i kroppen när vi satt där, helt nedsläckt, med tända ljus, åt sushi och kollade serie. Fin stund.

Nu har det gått några dagar, med sträng vila så känns kroppen bättre. Jag har varit och tagit bort mina agraffer (som häftstift över såren) och det har läkt fint. Vi har flyttat hem och det är så skönt. All kärlek till min mor för all hjälp och stöd vi fått under tiden vi bott där. Men nu ska vi skapa en hyfsad vardag för familjen igen. Tills vi vet mer.

Igår var Pia förbi, jag gjorde lasagne och sen satt vi mest och snicksnacka i soffan. Så skön och välbehövlig stund. Uppskattar henne massor.

Det första Lionel gjorde när vi kom hem igår Var att gosa i sängen framför Nicke Nyfiken. Inatt fick han sova mellan mamma och pappa igen för första gången sen operationen, och gissa vem som sov betydligt mer än bara 2h i sträck igen? Någon har saknat närheten av mammis och pappis!

Lisa

Likes

Comments

Klockan sju vaknade jag av Lionel för tredje gången denna natt, och med mina sömnsvårigheter så var det bara att säga godmorgon för min del. Bebis och sambo snusar vidare.
Vi sover hemma hos mamma och pappa för få så mycket hjälp det bara går i vardagen, då jag efter op har varit som ett kolli i sängen och inte kunnat röra mig.

Jag opererades i torsdags för sex dagar sen. Sakta men säkert börjar jag bli mig själv igen. Det absolut värsta har inte varit någon form av smärta (även fast jag är pretty damn sure att man skulle kunna använda sov-bara-på-rygg-tills-din-rygg-går-av som en typ av tortyr) utan det värsta har varit att inte kunna ta hand om min son. Inte lyfta, bära, gosa, krama, mata(!!) etc.
I lördags upplevde jag den hittills jobbigaste dagen som mamma under denna resa. Nyopererad dag 3 och bedövningen började släppa. Mamma och Amer åkte till affären, kvar hemma blev jag och pappa med Lionel. Eller ja, pappa, jag låg orörlig i sängen.
Jag vet, även om det inte låter så, att mitt barn blir så överöst av kärlek från mor/farföräldrar samt sin egen (helt jävla fantastiska) pappa - men han märker ändå att något inte stämmer. Våran vardag är ju totalt upp och ner. Lionel är en väldig ”snäll” bebis om man nu ska dela in så små barn i såna kategorier. Jag menar, han gnäller när han vill något, sova, äta, you name it. Det är så bebisar kommunikerar. Men mer än så har det inte varit. Men så i lördags hände något. Han började gråta, nej, skrika. Han skrek så han inte fick luft, satte slem i halsen och tappa andan, skrek, skrek och skrek. Återigen, vanligt hos barn, ovanligt hos just honom. Jag vet att detta sker för att han är orolig i kroppen just nu, när inget är som det brukar. Det och en aning övertrött var ingredienserna för detta utbrott.

Detta pågår och samtidigt vet jag att det enda han vill ha just nu - är mig. Men jag var också den enda han inte kunde komma till. Jag grät, han grät, ett tag grät jag nog mer än han. Och stackars pappa försökte med allt. Det slutade med att jag ändå vaggade ungen till sömns, krokodiltårar av smärta, medan pappa beordrar mig att lägga ner barnet. Det var ren och skär kaos. Jag var trasig både fysiskt och psykiskt.

Vad jag vill komma fram till är att det jobbigaste med denna resa har varit tanken på att inte kunna vara den mamma jag vet att jag kan vara. Eller nej. det jobbigaste är tanken på att cancern inte låter mig vara den mamma jag kan vara. Känslan av att inget ska påverka Lionel, speciellt inte denna äckliga, vidriga sjukdom. Jag vill inget annat än att skydda honom.

Älskling, mamma ska snart vara tillbaka i sitt esse. Snart ska vi busa, gosa, och kramas. Snart ska vi samsova så dina mjuka små bebisfötter får sparka karate på min mage. Snart. Oavsett vad framtiden erbjuder, så lovar jag att bevara dig från alla hårda kollisioner vi stöter på. Jag lovar.

Lisa

Likes

Comments

Jag

Hej,

Det är med osäkra rörelser som jag låter mina fingrar dansa över tangenterna på min iPhone. Ännu en blogg. Hmm, ja okej.

Här är jag. Lisa, 25 år gammal.
Först och främst, mamma till min lilla människa på 6 månader. Min Lionel. Sambo till min kärlek. Dotter till mina föräldrar. Matte till Otis. En vän till mina älskade vänner.

Kärleksberoende, musikälskare, sommarflicka, gråtmild, barnkär, känslosam, skrattglad... och cancer diagnostiserad.

Lisa

Likes

Comments