Hej!
Idag blev jag påmind om att det var 1 år sedan jag åkte i väg på mitt utbytesår och häromdagen hade jag spenderat exakt en månad hemma i Sverige igen. Eller ja, om man bortser från en weekend i Paris.
Jag har påbörjat det här inlägget många gånger. Det där som förmodligen kommer att bli det allra sista, då jag i slutändan föredrar fysisk dagbok framför blogg och känner att "Lisa i Virginia", ja hon har ju gjort sitt. Men, men. Oavsett om bloggen "dör ut", vet jag att min inte Lisa i Virgina, alltid kommer att vara en levande och väldigt viktigt del av mig. Under de året som jag gått har jag lärt mig så otroligt mycket. Både om mig själv och om världen. Jag har fått träffa massor av underbara människor, som i bästa fall kommer vara mina vänner livet ut. Tack vare mitt engagemang i Winter Guard fick jag möjlighet att utmana mig själv både psykiskt och fysiskt, igenom att tvingas kliva ur min comfort zone och göra något jag aldrig sysslat med förut.
Jag vet att jag har skrivit det förut, men det går faktiskt inte att säga det för många gånger: Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått vara med om. En stor del av den tacksamheten riktar jag såklart till min kära värdfamilj, då deras uppoffring (eller vad man nu ska kalla det?) gjorde det möjligt för mig att göra allt det här. De har gjort så mycket för mig, trots att jag från början inte var mer än en främling som de gav mat och husrum. Tänk att jag kunde ha så tur ändå.
Just nu befinner sig de i Tapei, Taiwan, där mina värdsyskon går på en 4-veckors sommarskola för att lära sig Mandarin. När de kommer hem till Springfield igen flyttar de till Hawaii, där min värdmamma fått ett nytt, väldigt prestigefyllt jobb inom the US Navy. På ett sätt känns det konstigt att jag inte kommer komma tillbaks till samma hus igen när vi ses nästa gång. När jag gick ut utanför den där dörren, var det verkligen sista gången.
Eftersom jag inte skrivit något om min sista tid i USA kanske det vore lämpligt att ta några rader om det nu, men jag vet allvarligt talat inte vad jag skall börja. Mina sista veckor var absolut bland de roligaste och mest känslosamma tider i mitt liv. Min sista kväll i Springfield grät jag nästan oavbrutet, efter att mina svenska familj åkt till hotellet efter en middag hos min amerikanska. Den enda som fick mig att skratta då var min värdpappa, som kom förbi mitt rum för att kolla läget innan han gick och la sig. I slutändan var det inte att säga hej då till folk och platser som gjorde mest ont, utan snarare det faktum att när jag satte mig i bilen påväg till New York City den där söndagsmorgonen den 2:e Juli visste jag att det var slutet på mitt amerikanska liv. Jag skulle inte gå mitt Senior year på West Springfield nu i början på September. Jag skulle inte få delta i Sommarens band camp och fortsätta hålla på med Winter Guard. Ingen mer gul skolbuss och ingen mer galen historialärare. Antagligen kan de flesta som varit utbytesstudenter relatera när jag säger att jag där och då inte önskade något hellre än att kunna dela mig själv i två Lisor, och låta en stanna kvar.
Nu när jag väl är hemma igen känns det där livet redan kusligt avlägset. Tack vare sociala medier kan jag hålla nästan daglig kontakt med vännerna, men att ligga på Jessalyns heltäckningsmatta och prata om killar och ångest, att åka i Emmas bil och lyssna på "Dad's Funmix" eller att spendera alldeles för mycket pengar på Starbucks med Sarah och Vivian känns som fragment ur en drömvärld. Och det, ja, det kan göra mig ledsen på riktigt.
Utöver det har jag haft det ganska lätt att "återjustera" mig till livet i Sverige. Jag har för första gången på vad som känns som väldigt länge en bra sommar, där jag inte förknippar den långa ledigheten med ångest och "FOMO" (fear of missing out). Det är till övervägande del tack vare mina fina vänner här hemma. Deras umgänge är verkligen ovärderligt; oavsett om det betyder nattpromenader till kl 03 eller eftermiddags-monopol i utesoffan. På Söndag reser jag ju faktiskt utomlands för första gången med bara kompisar. Det blir 3 nätter i Warszawa och jag hade inte kunnat vara mer taggad!
Så ja, för att avsluta det hela, eller knyta ihop säcken, så vill jag säga tack. Tack till alla mina vänner, familj(er) och släkt. Tack till AFS och alla volontärer. Nu i början på September är det ju returnee-läger uppe i Älvsjö och jag är 100% säker på att jag kommer ta initiativet och fråga om hur jag kan engagera mig som AFS-volontär nu är jag är hemma igen.
Och som jag en gång sa till Christabell när jag pratade om hur det kändes att lämna USA:
It would've been easier if it sucked.
...Men fy satan vad tacksam jag är över att jag fick lämna något som kommer bli ett kärt minne att se tillbaks på, och med erfarenheter som kommit till att göra mig till en bättre människa.
TACK OCH HEJ!
