Hej!

Idag blev jag påmind om att det var 1 år sedan jag åkte i väg på mitt utbytesår och häromdagen hade jag spenderat exakt en månad hemma i Sverige igen. Eller ja, om man bortser från en weekend i Paris.

Jag har påbörjat det här inlägget många gånger. Det där som förmodligen kommer att bli det allra sista, då jag i slutändan föredrar fysisk dagbok framför blogg och känner att "Lisa i Virginia", ja hon har ju gjort sitt. Men, men. Oavsett om bloggen "dör ut", vet jag att min inte Lisa i Virgina, alltid kommer att vara en levande och väldigt viktigt del av mig. Under de året som jag gått har jag lärt mig så otroligt mycket. Både om mig själv och om världen. Jag har fått träffa massor av underbara människor, som i bästa fall kommer vara mina vänner livet ut. Tack vare mitt engagemang i Winter Guard fick jag möjlighet att utmana mig själv både psykiskt och fysiskt, igenom att tvingas kliva ur min comfort zone och göra något jag aldrig sysslat med förut.

Jag vet att jag har skrivit det förut, men det går faktiskt inte att säga det för många gånger: Jag är så oerhört tacksam för allt jag har fått vara med om. En stor del av den tacksamheten riktar jag såklart till min kära värdfamilj, då deras uppoffring (eller vad man nu ska kalla det?) gjorde det möjligt för mig att göra allt det här. De har gjort så mycket för mig, trots att jag från början inte var mer än en främling som de gav mat och husrum. Tänk att jag kunde ha så tur ändå.

Just nu befinner sig de i Tapei, Taiwan, där mina värdsyskon går på en 4-veckors sommarskola för att lära sig Mandarin. När de kommer hem till Springfield igen flyttar de till Hawaii, där min värdmamma fått ett nytt, väldigt prestigefyllt jobb inom the US Navy. På ett sätt känns det konstigt att jag inte kommer komma tillbaks till samma hus igen när vi ses nästa gång. När jag gick ut utanför den där dörren, var det verkligen sista gången.

Eftersom jag inte skrivit något om min sista tid i USA kanske det vore lämpligt att ta några rader om det nu, men jag vet allvarligt talat inte vad jag skall börja. Mina sista veckor var absolut bland de roligaste och mest känslosamma tider i mitt liv. Min sista kväll i Springfield grät jag nästan oavbrutet, efter att mina svenska familj åkt till hotellet efter en middag hos min amerikanska. Den enda som fick mig att skratta då var min värdpappa, som kom förbi mitt rum för att kolla läget innan han gick och la sig. I slutändan var det inte att säga hej då till folk och platser som gjorde mest ont, utan snarare det faktum att när jag satte mig i bilen påväg till New York City den där söndagsmorgonen den 2:e Juli visste jag att det var slutet på mitt amerikanska liv. Jag skulle inte gå mitt Senior year på West Springfield nu i början på September. Jag skulle inte få delta i Sommarens band camp och fortsätta hålla på med Winter Guard. Ingen mer gul skolbuss och ingen mer galen historialärare. Antagligen kan de flesta som varit utbytesstudenter relatera när jag säger att jag där och då inte önskade något hellre än att kunna dela mig själv i två Lisor, och låta en stanna kvar.

Nu när jag väl är hemma igen känns det där livet redan kusligt avlägset. Tack vare sociala medier kan jag hålla nästan daglig kontakt med vännerna, men att ligga på Jessalyns heltäckningsmatta och prata om killar och ångest, att åka i Emmas bil och lyssna på "Dad's Funmix" eller att spendera alldeles för mycket pengar på Starbucks med Sarah och Vivian känns som fragment ur en drömvärld. Och det, ja, det kan göra mig ledsen på riktigt.

Utöver det har jag haft det ganska lätt att "återjustera" mig till livet i Sverige. Jag har för första gången på vad som känns som väldigt länge en bra sommar, där jag inte förknippar den långa ledigheten med ångest och "FOMO" (fear of missing out). Det är till övervägande del tack vare mina fina vänner här hemma. Deras umgänge är verkligen ovärderligt; oavsett om det betyder nattpromenader till kl 03 eller eftermiddags-monopol i utesoffan. På Söndag reser jag ju faktiskt utomlands för första gången med bara kompisar. Det blir 3 nätter i Warszawa och jag hade inte kunnat vara mer taggad!

Så ja, för att avsluta det hela, eller knyta ihop säcken, så vill jag säga tack. Tack till alla mina vänner, familj(er) och släkt. Tack till AFS och alla volontärer. Nu i början på September är det ju returnee-läger uppe i Älvsjö och jag är 100% säker på att jag kommer ta initiativet och fråga om hur jag kan engagera mig som AFS-volontär nu är jag är hemma igen.

Och som jag en gång sa till Christabell när jag pratade om hur det kändes att lämna USA:

It would've been easier if it sucked.

...Men fy satan vad tacksam jag är över att jag fick lämna något som kommer bli ett kärt minne att se tillbaks på, och med erfarenheter som kommit till att göra mig till en bättre människa.

TACK OCH HEJ!

Glad Midsommar!

Jag vet egentligen inte vad jag hade tänkt skriva om idag, jag kände bara att det behövdes en uppdatering.

Nu har jag officiellt slutat high school. Idag, sista dagen, var slut redan vid 10 och schemat bestod av 12-minuters lektioner till för att säga hejdå till sina kompisar/lärare. 2 dystra timmar, som inte direkt blev bättre av den första riktigt mulna dagen på en vecka. Men, men. Jag fick kramat om Ms. Myers och Mr. Spicer, som båda två lovordade mig för årets insatser. Jag kommer verkligen att sakna dem. När det var dags att kliva på den där gula skolbussen tog det emot lite, och när jag blivit avsläppt kom tårarna. Nu känns allt okej igen, men det behövdes en "output" där och då.

Vad har jag gjort annars den här veckan?

Jo, i Tisdags var jag i D.C. för en rundtur på Kapitolium. Kändes bra att göra det nu i slutet när man har en hel det US History i huvudet, vilket gjorde den nya infon mycket lättare att ta in. Jag menar, för två månader sedan hade jag bara blivit förvirrad om en guide började mala på om the Dred Scott decision och the caning of Charles Sumner. Det mest imponerade med byggdaden var definitivt insidan av kupolen, eller Rotundan. Själva arkitekturen, the frescoes, statyerna... Ja, allt egentligen. När vi var klara med den guidade rundturen hade vi en biljett in till the House Of Representatives som vi faktiskt fick se "in session" i ungefär 15 minuter. Kändes coolt att vara så nära!

Igårkväll var jag och Nana på middag hos Nancy och Paul. Nancy har ju varit min kontaktperson hela året så det var lite för att knyta ihop säcken. Självklart blev det en del prat om hemresan, och hur vi försökte förbereda oss mentalt. Nana sa att hon kände sig redo att åka hem nu. Visst tycker hon det skall bli jättejobbigt att åka härifrån, men hon längtar även hem. Just nu känner jag likadant. Det mesta jag ser framemot just nu kretsar liksom kring Sverige på ett eller annat sätt. Nu är det mindre än 2 veckor tills jag är där igen...

En annan sak jag ser framemot (jättemycket!!!!) är självklart att familjen kommer hit på Onsdag. Det kommer definitivt kännas konstigt till en början. Att prata svenska, inte via facetime, utan på riktigt. Att de träffar mina amerikanska kompisar och min värdfamilj. Jag har nog sagt det förut, men de är ju inte en naturlig del av mitt liv här, så det blir lite som att två världar krockar.

Nu ikväll jag på Leos goodbye-party och Jessalyns födelsedagsfest. Imorgon blir det överraskningsfest för Aurora på eftermiddagen. Blir säkert jättetrevligt. Så ja, nu är det dags för mig att så in Jessalyns present, göra ett kort och ta en dusch.

Dagens inlägg kanske varken blev särskilt välformulerat eller innehållsrikt, men så blir det ibland. Min tid på den här bloggen börjar ju trots allt lida mot sitt slut. När jag kommer hem igen är det tillbaks till en fysisk dagbok.

Hoppas Midsommar inte blev alltför regnig,

Kram! ♡

The Capitol

Gjorde jättegoda blåbärspannkakor (med, hör och häpna, kikärtspad som äggsubstitut) till mig själv igår. Kommer definitivt upprepas... + Bara i USA + The Supreme Court

Hej hopp!

Ny vecka - Måndagen avklarad. Och det var inte en helt vanlig måndag heller... eller? Det kanske var ju just det var. Min sista helt vanliga skol-måndag. Nästa vecka består nämligen endast utav halvdagar, med modifierat schema för alla slutprov som skall tas.

Just nu är det kväll här. Tack vare den höga luftfuktigtheten är det varmt även efter solen har gått ner. Det är väl egentligen det enda bra den för med sig, för så fort man går utanför dörren är det nästan som att gå in i en bastu. Ni vet när någon precis bestämt sig att "amen tömma hinken över aggregatet - det är ju en jättebra idé!". Jag försöker dock att inte klaga allt för mycket. När jag kommer hem igen vet jag att jag kommer sakna de här varma kvällarna. Och eldflugorna. Innan jag kom hit till USA hade jag aldrig sett eldflugor. Nu har jag sett säkert hundra, men blir fortfarande lika hänryckt varje gång jag ser något blinka till i mörkret bland träden. Det känns verkligen magiskt!

Annars då? Jo, eftersom jag för en gång skull inte behövt ursäkta mig för "hur längesen det var sen sist jag skrev" har jag inte allt för mycket i upplevelsebagaget. Men kul har jag haft icke desto mindre! Nu i lördags umgicks jag med Aurora hela dagen. Vi började i Old Town (♡), där vi gick längs King Street och besökte den veckoliga bondemarknaden. Runt 1-tiden började vi röra oss in mot D.C. och dagens "main attraction" - nämligen Pride Paraden! Jag har aldrig varit på den i Göteborg innan, men det var riktigt kul att för första gången få gå i en storstad som D.C. Trots värmen och väldigt trötta ben hade både jag Aurora jättekul. Jag tror helt ärligt vi log oavbrutet i 2 timmar. Det stämmer verkligen att glädje smittar av sig.

Jag och Aurora har så bra samtal varje gång vi ses. Ur påhälsnings-synpunkt är det en aning segt hon bor i Tromsö, och inte i typ Oslo. Men ja, vid det här laget har jag tvingats övertala mig själv att avstånd inte nödvändigtvis sätter några gränser. Och det finns ju faktiskt för- och nackdelar med allt. Jag menar, hur coolt hade det inte varit att hälsa på uppe i Tromsö?

I söndags var jag på en bankett i skolans cafeteria för en officiell avslutning på band- och guard-säsongen. Det delades ut priser och säkert en timmas av näst intill oavbrutet applåderande. Kul vart det i varje fall, trots att skolans AC lyckats bli snäppet sämre än den redan var. Det var en hel del vajande papperstallrikar sista halvtimmen om man säger så.

En annan grej jag gjorde i helgen vad att kryssa av en grej jag haft på min bucketlist sedan ett par månader tillbaks nu; nämligen att gå på dejt med en äkta amerikan. För att förtydliga menar jag äkta som i någon som bor här, inte tvunget någon som uppfyller kraven för en stereotyp amerikan. Något som ni kanske minns från mitt förra inlägg inte direkt min bild av den ideella personen. Hursomhelst var det väldigt lyckat. Tyvärr. Jag gjorde det ju mest som en kul grej, men som en känslomänniska är jag inte någon expert på att "stänga av", så att säga. Jag försöker trösta mig själv med att det inte hade funkat i varje fall, i och med att han bara är här tills Juli också, då han egentligen bor och går på college i Colorado. Och mamma, du behöver inte oroa dig. Han var 20, inte 25. Men, men. Vad som inte blir något långvarit blir åtminstone ett minne eller en rolig historia att berätta.

Avslutningsvis känner jag mig tvungen att pålysa det faktum att jag passerat 300-dagarsgränsen för dagar spenderade i USA. Det är ta mig fan helt sinnes. Hursomhelst firade jag dagen i ära genom att berätta om mina känslor kring att att åka hem, samt min tacksamhet och framförallt till mina vänner via en långt instagram-inlägg. Responsen var något överväldigande. Det är inte ofta man får läsa så fina saker, än mindre riktade till en själv. Ja, ni fattar väl vi det här laget att det genererade en del tårar från min sida, men i positiv "jag är så tacksam för allt"-anda. Oh shit. Nu kom jag precis på att det är 2 veckor tills hej då-träffen för AFS-gänget...

Men, men... Nu är det dags för mig att göra min dagliga 15-minuters dos av yoga, sen blir förhoppningsvis läggdags innan 11. Jag försöker mitt bästa! Jag lovar! Dessutom behöver jag vara utvilad för morgondagens sociala event. En så kallad "Ice cream Social", vilket tydligen är något väldigt amerikanskt. Än en gång är det band/guard-relaterat, och egentligen till för nästa års säsong, men mina kompisar ville att jag skulle komma ändå.

Det där manifestot jag nämnde senast får vänta ytterligare något inlägg. Det har en en gång gått upp för mig att jag aldrig blir riktigt lika inspirerad till att skriva som när klockan är för mycket. Jag undrar hur man ställa det till rätta egentligen? Kanske är det att jag är trött och saknar omdöme, vilket resulterar att jag är mindre självkritisk. I don't know.

Godnatt ♡

PS. Suck. Nu tänker jag på killen från Colorado igen. Vart kan man anlita en känslocoach? Liksom, hellre känslosvall än känslokall (wow kom jag nyss på den?), men GIVE ME A BREAK!!! Jag är en sån tönt DS.

King Street i Old Town och en bild från the Band Banquet.

Några bilder från pride! Så mycket kärlek ♡