Min förlossningsberättelse - sista delen

Tänkte dela med mig av några tankar som dök upp under förlossningen, sånt som jag missade att skriva med i tidigare delar.

- Jocke pratade med sin pappa i telefon och han har hela tiden tjatat om att det var en pojkmage. Där låg jag och började smått få panik över att det skulle bli en pojke. Vi hade ju köpt tjejkläder och ett tjejnamn bestämt. Var så inställd på att det skulle vara en tjej så det fick bara inte vara en pojke. Såklart hade jag älskat honom ändå men har en kollega som fick förlossningsdepression på grund av att det kom ut en pojke istället för tjej som de tidigare sagt på ul. Hade nog blivit i chock själv, känslan av att man fått någon annans barn. Så jag sa då till Jocke att han skulle säga åt sin pappa att det inte skulle bli någon jävla pojke. Och lättnaden när de sa "vilken lång och ståtlig tjej".

- Under värkarbetet var jag så himla trött. Hade sovit dåligt natten innan och inte hunnit vila under dagen. Sa då till Jocke att jag ville pausa allt, ville bara hem och få sova.

- Tror det var i början av värkarbetet som jag tänkte att det gör ju ont, men jag står ändå ut. Hur mycket värre kan det bli liksom? Oooops, tydligen mycket värre haha.

- Någon gång under kvällen kläcker jag ur mig till Jocke "vilka snygga sköterskor (vad kallas de som har hand om förlossningar??) jag haft". Hade sex olika och alla såg bra ut. Sådant ligger jag och tänker på under en förlossning haha.

- Sa till Jocke att nästa barn adopterar vi, annars blir det inga fler för det här vill jag aldrig göra om. Men vet ni vad, nu i efterhand minns jag knappt smärtan. Jag vet att det gjorde förbaskat ont men kan ändå inte riktigt föreställa mig det längre. Nu känner jag att en till klarar jag fanimej av!

- I början trodde jag att Theas födelsemärke bara var torkat blod. De torkade inte av henne så mycket innan jag fick henne. Lite senare säger Jocke "har du sett hennes söta födelsemärke?". Mitt svar på det var "nää stackaren! jag som trodde att det bara var torkat blod." Började även prata om att hon skulle få ta bort det om hon vill när hon blir äldre. Tog dock inte lång tid för mig att tycka att hennes födelsemärke är otroligt charmigt. Mitt unika lilla charmtroll. Nu kommer hon aldrig få ta bort det haha.

Det var allt jag kom på för stunden. Jocke funderar på att skriva en del ur hans synvinkel också, kan väl vara intressant?

Måste i alla fall tacka all personal på Akademiska sjukhuset i Uppsala. De var otroligt trevliga och jag kände mig trygg igenom hela skedet. Var inte rädda inför er kommande förlossningar. Lita på personalen och er själva. Ni klarar det, vi är skapta för att klara det.

Här kommer lite bilder från systemkameran. Önskar vi hade tagit fler.

Gillar

Kommentarer