Min förlossningsberättelse - del 4

Nu var det dags och snart skulle vårt barn vara här. De tömde min blåsa och en läkare kom in och satte sensorer på hennes huvud. Inget jag reagerade på men Jocke sa efteråt att det gjorde honom riktigt nervös. De var tvungna att kontrollera att liten mådde bra då hennes puls hade börjat sjunka vid varje värk, men den gick upp igen mellan värkarna.

De såg redan hennes kalufs och det var dags att börja krysta. Jag skulle ta i allt jag kunde till luften och värken tog slut. Mellan värkarna skulle jag vila och andas. Värk nummer två skrek jag. Man kan inte föreställa sig hur det känns. Blev tillsagd att vara tyst nästa värk och koncentrera mig samt lägga all energi på att krysta. Tredje värken efter jag börjat krysta så sa det splash och det var klart. Det värsta var innan den värken. Jag kände att hon halvt var ute och att då bara ligga där och försöka vila till nästa värk var verkligen en plåga och jag började gråta.

Jocke fick klippa navelsträngen och de konstaterade att det var en liten flicka. Jag fick henne på mitt bröst och den lättnaden är obeskrivbar. Hon började leta mat nästan direkt och det var ganska frustrerade att inte kunna hjälpa henne. Hon var helt kladdig så hon klibbade fast i mig och vågade inte riktigt ta i henne mer än att hålla om henne.

Nu kom sådant som jag inte ens hade tänkt på innan. Moderkakan skulle ut, vilket tack o lov gick väldigt lätt. Sen undersökning hur mycket jag spruckit. De kallade efter läkare för ett andra utlåtande innan hon skulle sy. Tror det stod fem personer och kollade in i skrevet på mig haha. Satan vad lång tid det tar att bli sydd.

De vägde och mätte henne samt torkade av henne lite. Jocke fick sätta på första blöjan. Vi fick sedan vandra vidare till BB vid tre på natten och på vägen dit satte vi en rosa knappnål på hennes datum på en stor tavla. Nu var hon verkligen här. Vi försökte sova lite och på morgonen ville vi bara hem. Hade tänkt innan att vi skulle vara kvar ett dygn iaf för att få hjälp och kunna ställa frågor men det enda jag undrade då var om navelvården. Vid 13 fick vi träffa en barnläkare för undersökning och allt såg bra ut så vi fick klartecken att åka hem. Ringde pappa och några timmar senare landade vi hemma och kunde andas ut och låta allt sjunka in. Vi var nu föräldrar, lyckligare än någonsin. Det var bland det värsta men bästa jag varit med om.

Gillar

Kommentarer