Post travel depression

Hej!

Det var ett tag sedan nu, jag ber om ursäkt för att inte en endaste uppdatering har dykt upp. Jag kom hem i slutet av maj och sedan dess har jag inte riktigt känt att jag haft om rätta orden eller kreativiteten för att skriva något här. När mina vänner frågat mig om resan och hur den varit har den varit har jag bara kunnat säga att det är det bästa jag någonsin gjort och berätta om dom vackra platserna jag sett med en känsla av att jag bara skryter.

Jag kommer ihåg när det bara var mindre än en vecka kvar av resan och jag stod på stranden i Bali. Dansandes på stranden med tårar i ögonen. Det var svårt att veta att jag snart skulle åka där ifrån, se mig omkring på dom ansikten som kommit att bli så välbekanta och veta att det kanska var sista gången jag skulle se dom. Det var svårt att se ut mot vattnet och känna sanden mellan tårna och veta att kanske kommer jag inte tillbaka. Jag kommer ihåg att en kille som vi hängt med knackade mig lite lätt på axeln bara för att säga " Hejdå, jag drar mig hem nu men ta hand om er. Det var trevligt att träffas." Jag vinkade glatt hejdå och trängde mig sedan genom den dansande massan på stranden och bort från mina vänner. En bit bort där det var mer tyst ställde jag mig och verkligen fulgrät och hoppades ingen skulle se det genom nattens mörker. Lite senare gick jag tillbaka till mina undrande vänner och försökte att inte bryta samman. Hur resten gick är historia.

***

Hi! Long time no see, I'm sorry that I've been gone for quite some time without a single update. I came home in the end of may and since then I haven't really been feeling like I had the right words to say, or the inspiration. Whenever my friends ask about the trip the only response I really could say was that It was the best thing I've done in my life and tell them about the beautiful things I've seen with a feeling I was just bragging about it.

I remember when we had only less than a week left of the trip and I was standing on the beach in Bali. Dancing on the beach with music in my ears and tears in my eyes. It was hard to leave and have a last look at the people we have gotten so familiar with, not knowing if this was the last time I would see them. It was hard to see the waves on the water and feel the sand under my feet not knowing if I would be back.I remember one of the guys patting me on the shoulder after a while of dancing just saying that " I'm going home now, but take care and it was nice meeting you" . I happily waved good bye then immediately made my way through the dancing crowd away from my friends who wondered what the heck I was doing. I went to a quit place on the beach a bit further away and there I stood absolutely crying my eyes out hoping no one could see it through the darkness of the night. I went back and pulled myself together and the rest is history.

Att komma hem - Coming home

Alla hanterade hemkomsten på olika sätt. Jag var självklart superglad över att träffa mina vänner som jag saknat så mycket samt min älskade familj. Mina vänner jag reste med fortsatte prata om alla minnen redan och kollade på alla bilder vi tagit under resans gång och tänka tillbaka på var vi var i den här stunden fast för en månad eller vecka sedan. För min del ville jag helst inte kolla så mycket på bilderna, det kändes overkligt och jag saknade redan alla platser och människor så innerligt att det kändes som att en del av mig lämnades kvar i asien. När jag körde till jobbet och en låt vi hörde i asien kom på radion så var tårarna där igen. Jag visste alltid att det skulle vara svårt för mig att lämna men jag trodde inte att det skulle vara svårt. Som tur var så förstod min älskade mamma hur jag kände och varför även om hon nästan var bland dom enda.

Än i ag så drömmer jag ibland att jag är tillbaka i asien. Jag ser dom fulla gatorna och matstånden, jag vandrar på om regniga vägarna i Vietnam, känner det varma vattnet och den varma luften i Thailand, ser dom fantastiska skyskraporna i storstäderna och jag kommer ihåg alla fantastiska människor vi träffade längs resan. Varje gång jag kollar på bilderna vi tagit kommer jag ihåg alla små grejer, enkla men speciella minnen för mig som ingen annan än jag och mina vänner kommer veta om. Det känns som jag fått minnen för att räcka en hel livstid. Jag kommer alltid vara tacksam för möjligheten att göra den resan och för det bästa sällskapet jag någonsin kunde ha drömt om.

***

Everyone dealt with being home differently. Of course I was so happy meeting my friends whom I missed so much and my loved ones. My travel buddies kept talking about memories already and looking at pictures reminiscing about where we were this time but a month or a week ago. For me I mostly avoided looking at any pictures, it felt unreal and because deep down I missed everything so much I felt as if a part of me was left in southeast asia. I would drive to work and hear a song that we heard when traveling and I would cry. I always knew for myself that I would have a hard time leaving but I didn't think it would be that hard. Thankfully my lovely mom was one of the few who really understood how I felt and why,

Until this day I still sometimes dream that I'm back in asia. I see the crowded streets and the food stalls, I walk the roads of rainy Vietnam, I feel the warm water in Thailand and the hot air, the amazing skylines and I remember the amazing people we met along the way. Every time I look at the photos we have taken and I think abut the small and simple stuff, that no one will know about but me and my friends. I feel as if I have made memories enough to last a lifetime. I'm forever grateful for being able to travel the way I did and with the best company I could have ever imagined.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Prenumerera

Instagram linnvikmanInstagram linnvikmanInstagram linnvikmanInstagram linnvikmanInstagram linnvikmanInstagram linnvikman