I snart tre veckor har vi nu rest runt I Brasilien. Vi har sett hav, skog, berg, vattenfall, floder, grottor, städer och byar. Det har varit kul hittills. Många upplevelser, många sängar, ömma fötter och solbränd hud, och än är det inte slut. Vi har en vecka kvar här, sedan väntar 7 veckor i Bolivia också.

Hittills har vi fått se Salvador, en stad vid kusten med en vacker stadskärna med hus från 1700-talet. Färgglatt och otroligt mycket liv, dygnet runt. Vi gick på marknader där de sålde allt ifrån frukt till mobilladdare och väskor. Alla vi gick förbi tävlade om att skrika högst om deras varor till de bästa priserna för att få sälja. På gatorna gick människor med kylväskor och sålde vatten, räkor och bakverk. På stranden låg folk och solade på varenda millimeter och andra hoppade mellan alla solbadare och sålde solglasögon, vatten och glass. Överallt spelades musik, i replokaler, på barer och på gatan. Vi såg en grupp slagverkare spela lite varstans under hela vår vistelse, och mitt emot vårt hostel var en nattklubb med livemusik. Salvador var fint, men tre dagar räckte, för sedan hittade vi oss till busstationen och tog bussen upp på höglandet till Lençoís.


Det tog närmare sju timmar med buss genom savannen för att komma till den lilla, men otroligt livade byn Lençoís. Under tiden vi var här pågick en lokal högtid, där de firade deras urinvånare, gruvarbetarnas helgon. Varje natt från klockan 21 till klockan 5 på morgonen sköts det smällare, en stor scen var uppbyggd och musiken dånade mellan bergväggarna, så trots att vi bodde lite utanför byn uppåt i bergen var allt ljud öronbedövande och det var helt omöjligt att sova på nätterna. Men vi hade En fantastisk vecka där. Vi bodde i en hydda, fick lokal frukost bestående av bland annat tapioca och färskpressad juice på frukter vi aldrig hört talas om. På dagarna vandrade vi i berg, i skogar, genom grottor och floder. Vi badade i vattenfall och såg solnedgången från en bergstopp. Min favorit var nog grottan Lapa Doce, där vi gick med våra ficklampor i totalt mörker genom en 800m grotta och såg hur naturen och havet format denna gång i berget. Älskar naturens underverk. Jag övervann även min höjdskräck och låg på en klippavsats och kollade ner på marken 500m ner. Efter en vecka tog vi nattbussen tillbaka till Salvador och fortsatte sedan till Mata do são joão och kokosnötskusten.


Vid kokosnötskusten bodde vi i en turistby vid en strand som heter Praia do Forte. För min smak var det alldeles för turistigt, och alldeles för dyrt. Här fick vi betala middag för två för samma pris som vi åt för fyra på de andra ställena, vilket resulterade i att vi levde på bröd och frukt från mataffären. Vi åkte på en organiserad tur med fyrhjuling i skogen, annars hängde vi på stranden, shoppade, gick promenader eller låg och solade vid poolen på hotellet. Vi blev rekommenderade att åka hit på grund av deras berömda projekt för att rädda havssköldpaddor, så en dag gick vi till deras museum. Där hade de stora sköldpaddor i små betongbassänger utan frihet att röra sig. De hade även rockor, små hajar och sköldpaddsungar. Vi blev otroligt besvikna på detta, och har fortfarande ingen förklaring till hur de kan ha dessa enorma sköldpaddorna så liten yta och kalla det för att de räddar dom. Alla små söta apor som gjorde oss sällskap var dock fantastiska. De hälsade på vid frukost, satt i träden när vi promenerade, och de blev höjdpunkten på sköldpaddsprojekter. Efter de fyra dagarna som vi spenderade där kände vi oss ganska redo att åka vidare, till Rio de Janeiro, där vi är just nu.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I helgen var jag på skolan igen. Sista gången innan avfärd. Vi gick igenom sådana viktiga saker såsom packning, pengar och resetips, trots det känner jag mig inte ett dugg lugnare. Vi lagade god mat, hade fina konversationer och gick långa promenader. Jag och en kurskamrat gick vilse en kväll. De andra hade så roligt åt hur vi lyckades gå vilse i ett litet samhälle. Och till sist sa vi "Hejdå, vi ses på andra sidan jorden" till varandra innan vi skiljdes åt och åkte hemåt igen. Sjukt egentligen. Om en månad är vi alla samlade igen, men då i Bolivia, i solen, långt ifrån snö och kyla.

Väskan står nu på golvet, näst intill färdigpackad. Det är så svårt att packa för 3 månader. Känns som att jag har med mig alldeles för lite och alldeles för mycket på samma gång. Det är så svårt att veta vad jag kommer att behöva och inte, hur vädret kommer att vara och hur varmt eller kallt det kommer vara. hur många tröjor är lagom och ska jag ta med mig någon kjol? Hur ofta kommer jag att kunna tvätta och kommer jag verkligen ha användning för den där stickade tröjan? Just nu känns det skönt att jag snart åker, då slipper jag tänka. Om 24 timmar sitter jag på Arlanda och då kan jag inte göra mer.

I natt sover jag min sista natt i Sverige på tre månader, idag spenderar jag min sista dag hemma. Igår sa jag hejdå till hästarna, till mormor och ställde undan bilen. Idag säger jag hejdå till min bästa vän och imorgon till mina föräldrar. Det känns så konstigt alltihop. Ska lilla jag åka till andra sidan jorden? Hur gick det till?

Hur som helst känns det jätteroligt, nervöst och pirrigt att åka. Jag är så redo att lämna snön och kylan nu.

Likes

Comments

Den här veckan har jag vikarierat på min gamla arbetsplats. Jag har varit där några strödagar här och där under hösten och jag älskar verkligen att få komma tillbaka och träffa alla underbara barn, pedagoger, föräldrar och annan personal. Enda sedan jag slutade där i september har jag ändå varit tillbaka och jobbat varje månad och jag längtar verkligen till varje jobbtillfälle. Att få komma tillbaka och fortfarande vara en del av arbetslaget och inte bara en annan vikarie som det lätt blir på andra ställen. Att bli välkomnad av barnen med kramar och teckningar. Igår slog det mig att det nu dröjer till maj innan jag har möjlighet att komma tillbaka, och det gjorde mig ledsen. Det var mitt första heltidsjobb och jag trivdes så fantastiskt bra. Jag utvecklades och lärde mig mer på den tiden jag var där än under hela gymnasietiden och jag hade underbara medarbetare som hjälpte mig och uppmuntrade mig till att ta ansvar och till att testa nya saker. Det var värdefullt. Enda anledningen till att jag slutade var för att jag inte kunde arbeta heltid och samtidigt studera på annan ort och att jag visste att jag skulle åka iväg. Jag har dock haft tryggheten att veta att jag ofta får komma tillbaka, vilket har varit väldigt viktigt för mig. Det är något som jag inte har insett förrän nu.

Om 10 dagar sätter jag mig på ett plan och åker över Atlanten och blir borta i flera månader. Jag längtar så mycket och vill verkligen bara åka nu. Men jag har börjat inse saker jag kommer att sakna med Sverige. Familj och vänner är självklart. Vintern, kylan och snön, min gamla arbetsplats och mina medryttarhästar är exempel på andra saker jag verkligen kommer att sakna. Det känns bra att veta att jag kommer tillbaka. Det blir vinter igen, jag kan prata med familj och vänner via telefon och hästarna finns kvar när jag kommer hem, likaså förskolan jag jobbade på och förhoppningsvis dröjer det inte länge efter att jag har kommit hem innan jag får komma tillbaka.
Nu ska jag fokusera på att packa, att öva på spanska och ta vara på de sista dagarna jag har kvar i Sverige. Sedan ska jag sätta mig på ett plan och resa över Atlanten och uppleva mitt livs största äventyr. Det blir bra det.

Likes

Comments

Så var det ännu ett nytt år då. Året då jag fyller 21, reser till Sydamerika och bara fortsätter vara jag.

Jag är inte så förtjust i nyårsafton och firande och allt vad det nu innebär. För mig har det alltid inneburit stor press och mycket krav med nyårslöften, att fira så mycket som möjligt. Att säga gott nytt år, tanken på ett nytt år ger mig ångest och får mig att vilja gråta. Konstig känsla egentligen. Tycker helt enkelt inte om hela konceptet "Ut med det gamla, in med det nya". För mig är nyår lika speciellt som att vi går från juli till augusti, eller från söndag till måndag. Tycker inte det behöver vara mer än så.

Är en person som sätter väldigt höga krav på mig själv. Så höga att jag sällan uppnår dem. Då blir jag arg, besviken, ledsen på mig själv. Jag får mig själv att känna mig dålig. Men det är inte ett rimligt krav att lära sig flyga, eller tala alla språk i världen flytande, vilket ofta är nivån på de krav jag ställer på mig själv.
När jag var liten gav jag ofta godislöfte på nyår och hade så stora planer på hur jag skulle lyckas och vad jag skulle göra med pengarna jag skulle få om jag klarade det. Redan på nyårsdagen brukade jag komma gråtandes till pappa och säga att jag inte kommer klara det. Jag hade rätt, jag klarade det sällan och jag tryckte ner mig själv ordentligt för det. När jag var yngre än så blev jag orimligt besviken på mig själv för att jag inte orkade hålla mig vaken till tolvslaget.
När jag blev äldre och började fira med vänner istället för familj ställdes andra krav. På att man skulle vara finklädd, med mycket smink och glitter. Att dricka alkohol, komma överens om nyårslöften tillsammans och så var et här med tolvslaget. Det handlade om att man skulle säga farväl till allt det dåliga under året som var och välkomna ett nytt år som skulle bli det bästa någonsin!

Nyåret ses som en nystart. Att börja om.
Men jag vill inte börja om. Jag vill fortsätta med allt jag har åstadkommit under året som gått. Lära av mina misstag och vara precis som jag alltid är. Jag vill fortsätta med vad jag gör, precis som jag gör alla andra dagar. När 31 juli blir till 1 augusti. När söndag blir till måndag.

Där emot, en sak jag gillar med ett nytt år. Jag har rivit ut sista hörnet ur min kalender och ställt undan den tillsammans med de andra, dit jag kan kolla tillbaka och se stora händelser från tidigare år. Studenten, En resa med mina vänner, Skolstart, hotell-weekend med jobbet, ridläger och utlandsresor. Igår satt jag även och skrev in födelsedagar och händelser i min nya, fina kalender för 2018 och idag har jag rivit ut första fliken i den. Det känns bra. Det är roligt. Där har jag skrivit in min bästa väns födelsedag, när jag åker till Brasilien och när mina studier I Bolivia börjar. Det blir nog bra det här ändå.

Likes

Comments

Nu har det gått 100 år sedan jag skrev sist. Jag har tänkt skriva så mycket så många gånger, men aldrig riktigt tagit mig tiden att öppna min dator.

Sedan sist har jag varit i skolan igen. Haft föreläsning och fantastiska diskussioner som vanligt. Tiden går så fort när vi är där, så det känns så konstigt när vi sätter oss på tåget och åker därifrån igen. Jag skulle kunna vara där så mycket mer och så mycket längre.
Det har även blivit vinter på riktigt. Vinter med mängder av snö och kyla, och även några soldagar, men vid det här laget har nästan allt regnat bort igen. Det uppskattas inte.
Jag har fått julkänsla, jag julpyntar, bakar och städar allt vad jag hinner med mellan förkylning, jobb och skola. Första och andra advent har passerat, jag har gått på julmarknad i ösregn och inhandlat de flesta klapparna. Snart är det jul, och det innebär att det då är mindre än en månad till jag lämnar svensk mark. Biljetter och boende är bokat nu! Det är overkligt att kunna titta i almanackan och ha en faktiskt datum. Den 23 januari så lämnar jag och tre kurskompisar svensk mark för tre veckor i Brasilien innan vi beger oss mot Bolivia.

Jag är så redo att åka nu, samtidigt är jag otroligt stressad över allt jag ska hinna med innan dess. Jag har inte ens en ryggsäck att packa i än. Och jag vet än mindre vad jag behöver ha med mig och inte. Tidigare har jag bara åkt på charterresor med mina föräldrar i enstaka veckor. Enda längre vistelser jag gjort har varit i stugan eller i fjällen. Vad kommer jag att sakna hemifrån? Vad kommer vara överflödigt? Jag scrollar igenom packlistor och resetips nästan varje dag. Jag vet inte, kanske gör det mig mer stressad? vilka kläder kommer jag att använda? Jag vet ju att klimatet är ungefär som svensk sommar där jag kommer bo, men kommer jag ha mer nytta av shorts eller byxor? Alla dessa frågor gör mig snurrig. Jag hoppas att de snart får ett någorlunda svar, och att jag lugnar ner mig lite snart.

Nu väntar en fullpackad vecka. Åker till mina kusiner imorgon och tillbaka till skolan på onsdag. Utöver det så vill jag gärna ha lite tid hemma, lite tid till vänner och lite tid till att göra andra nödvändiga saker. Vi får se vad jag hinner med dock.

Likes

Comments

Bilder från dagens lunchpromenad

Jag har kommit igång att jobba igen. Skönt att få in lite rutin i vardagen, att ha något att göra annat än att skrota omkring hemma. Igår var jag dock ledig för att ta resevaccin inför resan. Det var en aning traumatiskt då jag absolut hatar nålar, men jag överlevde och är nu ännu ett steg närmare att åka. Jag har en spruta kvar att ta, sedan fattas i princip bara flygbiljetten. Allt det här känns fortfarande så overkligt. Om exakt 3 månader börjar våra gemensamma spanskastudier i Cochabamba, Bolivia. Det är bara drygt två månader kvar till jag lämnar svensk mark för mitt livs äventyr!

Jag har även insett att jag faktiskt har uppskattat kylan denna höst och vinter. Normalt brukar jag vara less innan första snön har kommit, men nu längtar jag efter snön och jag älskar att ta promenader i den krispiga luften. Jag var ute och promenerade på min lunchrast idag och det var verkligen så skönt med den friska luften, och att känna kylan nypa i kinderna och näsan. Det gav mig mycket energi och jag blev så glad Jag vet inte om det beror på att jag vet att jag missar det mesta av vintern i år, eller så har jag helt enkelt börjat uppskatta vintern mer igen.
Jag insåg idag att jag kommer missa hela skidsäsongen och att pulsa i snön och uppleva fantastiska norrsken i stugan, vilket faktiskt gör mig lite ledsen. Men jag ska göra det bästa av den vinter jag får. Jag ska gå på många promenader, försöka hinna med att åka lite skidor i alla fall och jag ska dricka massor av varm choklad! Jag kanske inte hinner med någon stugresa, och de där längdskidorna jag suktat efter att köpa får vänta till nästa vinter, men å andra sidan är jag på andra sidan jorden när alla här hemma börjar bli less på vintern och kylan och så kommer jag hem lagom till våren. Det blir nog bra det.

Likes

Comments

Jag är hemma väldigt mycket nu, i brist på jobb som timvikarie. Även om jag längtar varenda dag efter att få komma ut och jobba så har jag massor av tid att ägna till kursen. Googla, läsa, ta reda på saker. Och jag måste säga, att ju mer jag läser, ju mer peppad blir jag på att åka iväg. Sydamerika ligger så långt bort, det är så främmande för mig som i princip bara har varit på resor i Europa tillsammans med mina föräldrar en vecka under sommaren.

Just nu håller vi på med en bok som heter Pengarna eller Livet av Anika Agebjörn. Boken handlar i princip om Sydamerikas ursprungsfolks sätt att se på livet, Sumak Kawsay. Jag tycker att det är så otroligt intressant att läsa och jämföra med vår svenska ursprungsbefolkning - samerna. Jag har växt upp delvis i fjällen, med samiska vänner och släktingar. I övrigt har skogen varit mitt hem. Naturen ligger mig därför varmt om hjärtat, och det gör lite ont att se hur man skövlar skog, förstör vattendrag och natur med gruvnäringen, hur städer växter sig allt större och andelen som bor på landet blir färre. För mig är tystnaden en stjärnklar höstkväll, bruset av en fors eller jokk, vindens sus i trädtopparna, ljudet av stövlar över en myr och den friska luften uppe på ett fjäll självklar och så viktig för mitt välmående. Men boken gjorde mig påmind att detta är långt ifrån självklart för de flesta.
Till exempel så pratade jag med en vän om det här för några dagar sedan. Hon är uppväxt i stadsmiljö och det är där hon trivs bäst. Hon berättade att när hon åkte med mig upp till min stuga förra vintern fick hon panik av mörkret, tystnaden och att inte ha teckning på telefonen. Hon såg inte alls samma tjusning i det som jag gör.

Allt fler tappar kontakten med det fantastiska som naturen har att erbjuda. I boken står det "De riskerar att förlora den känsla av att uppgå i ett större sammanhang som naturen kan ge, och därmed också förståelse för livets krafter och vad som kan hota dem." Jag håller med till 100%. Tanken på att det är stadsbor som kanske aldrig har fått uppleva naturen som bestämmer vad som ska hända med vår natur och tar sig friheten att förstöra den gör mig upprörd.

Det är just det här som Sumak Kawsay - vivir bien - det goda livet innebär. Grundprincipen innebär att man ska leva och uppnå harmoni i relation till sig själv, till andra runtomkring en, till den övriga naturen (Då man anser att människor också är en del av naturen) och till en andlig dimension. Man ser heller att man producerar varor i liten skala, då det gynnar både människan och naturen i samhället. När man väljer att producera i större skala med global, och även nationell import och export sitter oftast de bestämmande långt borta och kan inte tillgodose de behov som finns lokalt.
Att producera mat och andra varor regionalt och lokalt ger en större kontroll av varorna, man kan tillgodose alla i samhället, det blir minskad import och export vilket är bra för miljön och människor i ett samhälle får större chans att påverka. Man värderar också att återanvända, för att minska behovet av en råvara och energi.

Tänk vad fantastiskt att kunna leva såhär. Tänk om vi i Norrland kunde få ha större kontroll över skogarna och gruvnäringen, istället för att det ska styras från södra Sverige. Mycket av skogsskövlingen och gruvnäringen sker på samernas mark. Mark som de använder som renarnas betesmark. Tänk om de kunde få ha ett finger med i spelet om vad som händer på deras mark, istället för att det ska bestämmas från södra Sverige, som egentligen inte har något med saken att göra.

Än så länge har jag bara kommit halvvägs i boken, men den berör mig så mycket och ger mig så mycket tankar att jag känner att jag vill reflektera över dem. Det kommer säkert komma upp mer tankar kring boken. 

Likes

Comments

Ungefär en gång per år får jag ett otroligt sug efter att blogga, att dela med mig av mina tankar och erfarenheter till andra på internet. Kanske är detta en sådan period igen, eller så är detta faktiskt på riktigt. Det händer en del saker i mitt liv just nu, saker som inte tillhör min vanliga vardag, saker som jag känner att jag dels vill dokumentera för att jag själv ska kunna se tillbaka på det i framtiden, men även för att jag vill att andra ska få ta del om vad jag gör.

Ett av mina mål under 2017 är att plugga spanska. Ett annat är att utsätta mig för situationer som jag inte känner mig helt bekväm i. Så i våras sökte jag en kurs på folkhögskola. En kurs som handlar om barn, rättvisefrågor och Latinamerika. Det har visat sig att det var ett fantastiskt beslut att trycka på "skicka" och lämna in min ansökan. Jag är ärligt talat stolt över mig själv.

Under det kommande året kommer jag resa fram och tillbaka till södra Sverige för att träffa de övriga kursdeltagarna och gå på föreläsningar, ha viktiga diskussioner och umgås. Under vårterminen kommer vi sedan att resa till Latinamerika och Bolivia för att studera spanska och sedan göra fältstudier hos en organisation som har fokus på barn och ungdomar. När vi kommer tillbaka är tanken att var och en ska ut och föreläsa om våra upplevelser. Allt detta - Att resa, träffa nya människor, vara aktiv i diskussioner, prata ett främmande språk och dessutom att föreläsa är så långt utanför min comfort-zone som det bara går att komma, något jag alltid har velat göra men som har känts för avlägset för att jag ska klara av det. Det mest fantastiska i det här är att det känns så bra. Det känns som att det är utmaningar som jag kan klara av. Under de senaste månaderna har jag överträffat mig själv så många gånger och jag längtar så mycket mellan varje träff att få sätta mig på flyget och åka ner till skolan igen.

Denna resa som jag gör, och ska göra är något som jag vill dela med mig av. Jag vill ah en plattform att samla mina tankar och erfarenheter på. Förhoppningsvis kan denna blogg bli en sådan plattform.

Kram på er och ha en fin dag.

Likes

Comments

Förlåt för varierande kvalitet på bilderna.

Idag har varit en dag då jag gått runt och längtat så ofantligt mycket till sommaren, till varma sommarkvällar med släktingar, ljusa sommarnätter, varmt sommarregn, dofter av miljoner blommor, fjällvandringar och båtturer. Längtar efter att åka till vår stuga där vi spenderar den mesta tiden av somrarna bland mygg och knott tillsammans med släkten.

Förra sommaren var nog den bästa sommaren jag haft, även om jag inte tyckte det då. Jag var förvirrad och stressad över vad jag skulle göra efter studenten, fick hastigt avliva en häst jag tyckte så mycket om och tyckte egentligen att jag inte hann med något av vad jag ville med den sommaren. Men att se tillbaka på sommaren så var den underbar. Jag levde där och då och hade inga krav. Spenderade mycket tid med människor jag tyckte om och mådde egentligen bara bra. Önskar att den här sommaren som kommer blir lika fin, även om det känns som en evighet bort.

Likes

Comments

Egentligen är jag väl inte ett så stort fan av det här med nyårslöften, eller ens "mål" för den delen heller, eftersom jag tenderar att bli besviken och arg på mig själv om jag inte lyckas hålla mina förväntningar, som dessutom oftast är skyhöga och näst intill omöjliga att nå.

Trots detta har jag funderat och kommit fram till några saker jag skulle vilja åstadkomma under år 2017. Det svåra kommer bli att inte sätta så stora krav på mig själv.

Under 2017 vill jag:
- Spendera mindre tid vid dator och mobil och mer tid på att läsa böcker och måla.
- Utmana mig genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, som att vara bland mycket folk.
- Plugga spanska, antingen i Spanien eller via universitetet.
- Börja spela valthorn igen.
- Inte pressa mig själv.
- Vara nöjd med det jag åstadkommit istället för att fokusera på det jag inte gjort.
- Fotografera mera
- Umgås mer med människor runt om kring mig.

Likes

Comments