Hur har det gått riktigt?

Vi tog ju bort amningen för 1.5 vecka sedan, snart två. Och hur har det gått då?

Som många av er vet som har följt mig och läst min blogg nu en tid, så har vi kämpat med att få slut på amningen, säkert hundra gånger utan att ens överdriva.

Jag var borta flera nätter från Leia då vi bestämde oss för att det är nu det gäller. Jag tror tillochmed att jag skrev i ett inlägg hur ledsen jag var första dagen, timmarna att vara ifrån henne, och att jag faktiskt funderade på om jag ens ska sluta amma. Jag började sakna det för nu visste jag ju, att det är nu det är över. Jag var rädd för att hon skulle tycka att jag har svikit henne, ledsen för att hon skulle bli ledsen och arg för att hennes trygghet, bröstet, är borta och vi har tagit det ifrån henne.

Jag spenderade min tid ute på villan med Alex och mamma. Skulle jag ha suttit hemma så vet jag att det inte skulle ha gått. Jag skulle ha gått sönder. Nu fick jag ändå umgås och få egentid med Alex.


Var utan henne i 4-5 dagar. När vi träffades så blev hon så glad. Hon sken upp som en sol. Vi facetime faktiskt en gång men hon blev bara ledsen av att se mig så vi tänkte att det kanske är bäst att hon inte ser mig alls.

Nåväl, när vi träffades så började jag nästan gråta. Gråta av saknad och dåligt samvete. Hon skulle ju förståss amma til först och intog sin amningsposition, men jag gav mig inte. Jag hade lagt ett hudfärgat plåster på bröstvårtan och sa att nu är tissi borta. Hon försökte inte ens amma nattetid. Nästa dag kunde hon klämma lite på bröstet och sa ”där.” Men inget mer än de. Nattningarna har varit svårare. Men en natt sov hon hela natten igenom. Vi har lagat väldigt strikta rutiner åt henne, och följer dem så gott vi kan och strävar efter det också. Man märker att hon behöver sina rutiner och tider, annars blir det katastrof.


Vi köpte ett gosedjur åt henne som vi tänkte att hon skulle få som trygghet istället nu när bröstet är borta. Hon bryr sig inte om det. Hon har aldrig varit en bebis som bryr sig om gosedjur. Men en annan sak som hon däremot har funnit som trygghet, det är sin lilla bok.

Nu, nästan två veckor senare så somnar hon så snällt. Hon vet när man säger ”nu ska vi gå å tuta” och har ställt henne för natten. Då kan hon traska till sängen, vänta på att man ska läsa åt henne, sedan ligger hon tyst och lugn. Håller i sin bok, och somnar. Utan gnäll. Det har varit så nu dom senaste nätterna.

Kan ni förstå vilken skillnad? Hon äter så otroligt bra nu också när amningen försvann. Jag blir så glad. Hon är mera nöjdare nu också. Suuni är så glad när hon inte är endast bunden till bara mig, utan han kan äntligen natta sitt eget barn, ha henne över natten själv fast. Jag känner mig friare på något sätt, och jag är glad över att jag har kämpat att amma i 1.5 år, trots att jag har tyckt att största delen har varit jobbig.

Vi mår alla så mycket bättre nu, och NU har vi äntligen bort amningen.

Gillar

Kommentarer