Förlossningsberättelsen

Förlossning, Förlossningsberättelse

Bättre sent än aldrig ey!
Tänkte ändå det skulle vara kul att skriva om den, så får man läsa om den lite nu som då.

Det var lördagen den 11:e Mars 2017.
Alex for till sin pappas, jag kände ett stort behov av att städa huset & jag minns jag var riktigt stressad, för inte bara lägenheten ville jag att skulle vara städad, utan bilen också. Så Suuni tog det säkra kortet och for iväg och städade ur bilen & jag tog hand om läggan. Allt skulle vara topnoch. Efter städningen så började jag laga "klappagröjtin" och jag bakade en chokladkaka. Och jag som inte trodde ett dugg på detdär med att man börjar "bo in sig" haha där fick jag mig.

Vi hade besök hela dagen & kvällen av Suunis kompisar. Vi hade Netflix marathon och hämtade Pizza. Senare på kvällen kom det lite blod, jag ringde in till BB men dom sa att det kan vara helt normalt och jag skulle bara följa med.

Kom små värkar men jag var lite osäker om det var det.
Vi skulle vidare till Sunis kompis, innan de till butiken. Jag tog tensen med, just in case.

Jag tyckte nog att det kändes lite konstigt mellan varven men jag hade ingen som helst aning om att det var på gång. När vi väl var fram vid hans kompis så började jag klocka värkarna. Nån timma senare så kände jag nog att jag ville hem i en varm dusch att om det stämmer det som det visar har jag värk med 10 minuters mellan rum. Klockan var dessutom mycket. Jag ringde mamma och sa att jag kommer dit med Bella (hunden) bara för säkerhetsskull. Hon tyckte vi skulle åka in eftersom det var mörkt, halt och vi hade en timmes bilfärd. Jag ville bara hem.

Kom hem, for i duschen och tyckte att värkarna avtog. Var lite besviken men samtidigt som jag var så väldans trött. Satt mig ner i sängen och sa åt Suuni att jag orkar nog inte föda barn inatt, haha! När jag väl trodde att värkarna avtog så började dom igen och jag ringde in. Dom sa att det är stor chans att vi blir hemskickade men visst får vi komma dit och kolla upp ifall vi vill. Meddelade min kusin som bor i Vasa och hon sa att vi kan komma dit och sova ifall vi blir hemskickade.

Vi hade färdigt packat allt och jag kände mig glad över att Alex inte var där för det var jag som mest orolig över under graviditeten att vi skulle hamna att lämna honom åt nån familjemedlem mitt på natten eller att han måste se mig ha sjukt.

Vi styrde kosan mot Vasa och nu började värkarna mellan 7 minuters mellanrum.
Vi ringde vår doula och hon startade ganska samtidigt. Men hon rådde oss också att inte åka in utan fa till kusinens, jag kände bara att jag måste in med detsamma vi kommer till Vasa.

Väl i Vasa centrum hade jag värkar var femte minut. Fick stanna till flera gånger innan vi var på avdelningen och andas. Bilfärden var inte jobbig skulle jag säga trots lång väg, jag kunde andas mig igenom dem och fokusera på andningen.

Dom lag mig i kurvan, (tror klockan var runt 23 tiden nånting) jag kände obehag av tensen och ville inte ha den. Jag var öppen 2cm och barnmorskan sa att jag får byta om, vi ska in på avdelningen. Hon läste mitt förlossningsbrev och frågade om jag ville i badet eftersom det var ledigt.

Vi gick in till förlossningsrummet efter att jag hade bytt om till sjukhuskläderna. Hon tappade upp badet i ett annat rum och vi andades in värkarna och väntade på doulan, och hon kom några minuter efter.

Vi slapp i badet. Suuni fick komma i badet tillsammans med mig. Det var så skönt att vara i varmt vatten under värk arbetet. Vid varje värk, tog Suuni dusch kranen och hälde varmt vatten på min rygg och andades med mig. Doulan masserade mig i pannan. BM kom in, 5cm öppen. Doulan påminde mig om att jag inte skulle tänka på centimetrarna.

Var kanske nån timme där, värkarna blev allt tyngre och jag kände att jag ville bort. Jag visste inte bara hur jag skulle slippa bort, haha!

Slapp bort, höll mig i kanten för då just kom det en ordentlig värk och ett otroligt tryck neråt. Jag såg att Suunis nya moccaskor var ganska nära mig och tänkte att "FAAAN" för i samma sekund började det forsa blod ur mig. (Behöver jag nämna att Suuni tänkte precis samma sak, haha! Men dom klarade sig!) Jag & Suuni blev ju jätte oroliga, medans doulan lugnade ner oss och sa att det var inte något farligt, men vi ska nog till FL rummet. BM kom efter mig, fick sitta i rullstol till rummet och jag minns att jag inte visste hur jag skulle slippa bort ur den sen för värkarna var väldigt täta nu.

Fick hjälp att ta mig upp till sängen och jag visste inte alls hur jag skulle ligga. Varje ställning tog sjukt. Hade sånt ordentligt tryck i arslet så det var nog det som var mest obehagligt. Minns jag sa åt Suuni och doulan att jag vägrar att bajsa ner mig. Haha, tror ni det gick att undvika? Tur att sambon inte var känslig!

Nåväl, BM visade mig lustgasen och jag låg på sidan och hade Suuni bakom mig. Jag yylade och fick bara mörka röster ur mig. Jag var så sjuk och värkarna kom så fort. Jag kände mig som världens minsta människa fast jag var lika stor som en flodhäst, jag kände att det är så nära nu vilket gjorde mig livrädd. Doulan skulle hämta trip åt mig och ser att huvudet är påväg ut och visar något åt sambon så jag inte skulle höra och Doulan springer ut efter en BM och BM kommer in med blodigt förkläde. Doulan visade åt Suuni att han skulle sätta sig ner, för han blev väldigt vit i ansikte i detta skede. Tror han blev lite paff att det är så nära nu. Dom hade jätte bråttomt den natten, dom sa det var fullmåne, och dom hann inte riktit med oss så det var tur vi hade doula med oss. BM sa att "Okej Linn, nu får du lägga bort lustgasen och vid nästa värk får du krysta" KRYSTA? VA? NU? Jag kunde inte tro det. Nästa värk kom och jag krystade. Liggandes på sidan, Suuni bakom mig som höll upp ena benet, BM mellan benen på mig, Doulan breve mig som jag höll i (minns jag ville inte släppa taget om henne, hon skulle i ett skede hämta något och jag tog strypgrepp på henne, inte på flit alltså och jag har inget minne av det) Jag krystade, slutade krysta när BM sa jag skulle sluta. Jag krystade i 3 minuter och vår alldeles egna, fina Leia föddes och jag fick upp henne på mitt bröst. Hade allt faktiskt hänt? Såhär snabbt? Vi kom in 23 tiden nångång och hon är född 12.03.2017 kl 02:38

Hon var 3789g & 50cm. Suuni fick klippa navelsträngen, vi hade sen avnavling.
Vi var så stolta. Men så trötta. Hon var så fin.

Jag frågade hur många stygn jag skulle få, hon kollade, och svarade "Du behöver inga stygn"
Jag ba "High five suuni" haha!


Vi fick vara i rummet en stund och sedan fick vi ett familjerum.

Min förlossning gick så snabbt och jag hann bara andas lustgas några gånger.
Jag är så glad över att jag fick den förlossningen som jag endast hade kunnat dröma om.

Hon var perfekt i våra ögon. Och hon var så älskad från första stund.
Suuni grät i flera dagar, varje gång han såg på henne så grät han. Det börjar vattnas i mina ögon när jag tänker på det för det var så vackert. Kärlek från första stund. & visst ser man ännu den enorma kärlek han ger åt sin dotter varje dag.


Leia vår Leia. Du tog oss alla med storm. Älskar dig så oerhört mycket.

Gillar

Kommentarer