Den dystra bemötelsen

Det är ofta som jag känner en viss tomhet, ledsamhet, osäkerhet, obekvämlighet, sorgsen, inte respekterad. Jag möter på dessa känslor om och om igen. Oftast av människor jag känner. Varje gång en människa får mig att känna så, så blir jag alltid paff, chockad. Hur kan man få en annan människa att känna såhär. För femtioelfte gången. Istället för att ryta tillbaka & säga till, så blir jag orkeslös och orkar inte ta kampen. För det hela kan handla om att jag berättar om något, söker stöd och pep. Men får allt dedär tvärtemota. Jag blir tom. Det rivs nånting inuti mig som gör att varje gång det händer så vill jag bara sjunka genom golvet. Där och nu. Skrikandes. Ser du inte att jag blir ledsen över det? Istället är det kanske jag som får skäll. Skäll för att jag går med en nedstämdhet några timmar. Skäll för att jag inte ryter tillbaks. Men det känns för långt bort att ta hela kampen själv. Det hela borde ju ha slutat för längesen tycker jag istället.

Jag vill aldrig göra en människa obekväm. Det hör till min natur att inte göra så. Jag vill finnas till för människor som lider. Jag är mycket medveten om att det är inte för alla. Vad jag inte förstår är, varför dessa människor bara måste sabotera dessa människor? Jag ser detta så ofta hos andra också. Vad får dom ut av det? Dålig självkänsla så man måste ta ut det över andra? Makt över att någon är svagare än du själv? Att bli påhoppad, konstant. Det är ta mig fan tungt.

Jag tycker vi bör stanna upp och ta oss en funderare. Tänk lite extra på dom som tystnar. Är du en av dom som får den andra att tystna? Har du behandlat någon fel, om och om igen? Tillochmed i flera år? Det behöver inte vara flera år, det kan räcka med dendär enstaka gången. Varför? Vad får du ut av det?

  • 1 338 visningar
  • Nära Jakobstad, Finland

Gillar

Kommentarer