Att skriva från sitt hjärta

Jag vet jag är tyst på bloggen. Men mitt liv är inte sådär intressant att jag måste skriva om det varje dag, vad vi har ätit, vad vi har gjort, hur tung eller bra en viss dag har varit. Jag läser liksom om det på andra bloggar och jag känner att jag behöver inte skriva som alla andra.


Ibland kommer det tankar, som jag tänker ”dethär måste jag blogga om” dels för att det är såna ämnen som folk blundar för, men är så otroligt nyfikna att läsa om ändå, för på något sätt så känner dom igen sig. Varför man ska blunda för vissa saker kanske jag inte förstår mig på, men vissa behöver få göra det.


Nyligen har jag konstaterat att jag umgås hellre med få människor, än att jag har dendär stora kompis kretsen var jag inte känner att vänskapen är på riktigt. Vissa har älskat att vara delaktig, enligt dom själva, på ens egen bekostnad och välmående. Illamående skulle jag hellre kalla det för. Jag tar avstånd. Jag vill inte vara nära någon som inte kan vara äkta eller ärlig. Jag pallar inte. Jag är nöjd över mitt beslut och ärligt talat så mår jag så mycket bättre. Drama är så himla jobbigt och inget jag känner för att ha destomer i mitt liv, inte alls helst.


Jag kanske inte har dendär vännen jag känner att jag kan ringa till när det känns som att tyngden på mina axlar är så tunga, så att jag inte vet hur jag ska göra. Eller få dom rätta orden som passar så bra mitt brustna hjärta ibland. För även mitt hjärta är brustet ibland, det kan bero på många olika saker. Så liten sak som att samvetet blir så dåligt; då man inte har haft tillräckligt med tid för en av barnen. Om vi nu åt lite sämre mat i två dagar i sträck. Eller när tomheten inombords blir för stor. Många olika faktorer kan påverka mitt brustna hjärta.

Jag saknar absolut att ha den vännen, den vännen. Det är så fin tanke och någon alla borde ha. Att dela både det goda i livet och det citronsura i livet. Jag utvecklas mer och mer som människa nu just känner jag, och jag kommer hitta dendär vänskapen. Mitt liv är lite som på resande fot känner jag. Har haft så många prövningar i livet, så mycket ledsamheter, jag har burit på dem, ältat, låtit det påverka mig för mycket. Men jag har även kommit till den slutsatsen, att jag kan inte låta dem påverka mitt liv mer. Dom har redan förstört för mycket. Jag tar hellre lärdom av dem. Kanske det hände mig av en orsak. Kanske jag förstår det just nu. För först nu. Vid 29 års ålder. Så vet jag vad jag vill jobba med när jag blir stor. Jag vill kunna få hjälpa andra, jag vill inte kalla dem ”problem ungdomar” för lets face it. Vi alla har problem, hur vuxna vi än är så har vi också problem, så låt oss inte lägga en etikett på dem. Jag vill jobba med ungdomar som har det tungt, jag vill jobba på en ätstörningsklinik. Det är väl största drömmen. Att få jobba med människor som lider av en ätstörning.


Jag avskyr så otroligt mycket, när folk försöker lägga sig i ens situation och säger ”jag vet hur det känns” nej för fan. Det vet du inte. Har du lidit av helvetes sjukdomen? Har du svält dig själv så pass mycket så du bara önskar att du inte skulle finnas mer när du var liten och oskyldig i 13 års ålder? Har du sedan lidigt av en depression i halva ditt liv? Sen när man har gjort det, då kan du komma till mig och säga att du förstår, men håll hellre käft isf än att hitta på och tro du vet något du inte har en aning om.


Jag vet jag kan säga, jag vet vad du går igenom och jag vet hur det känns. Det skulle jag kunna säga om jag jobbade med människor som lider av en ätstörning eller som har depression. Men en depression är så stort område, för det är många olika faktorer som kan spela in. Det är så brett. Säger inte att ätstörning inte skulle vara det, för tro mig det är det.


Jag hoppas jag ska kunna förverkliga min dröm nångång. Söka in till skola. Slippa in. Få göra det jag känner jag brinner för.


För kanske jag gick med om allt, så jag skulle få hjälpa andra på något sätt. Jag vill lite få tro på det.

Gillar

Kommentarer