00:33

Nu är jag här igen. Men vart ska jag börja? Mest av allt undrar jag varför det alltid händer mig. Hela dagen idag har jag försökt att vara glad, mest för alla andras skull, eftersom jag vet hur jobbigt det är för mina närmaste att se mig så ledsen som jag egentligen är. Men när verkligenheten hinner ifatt mig, och jag ligger ensam i min säng om kvällarna, då är det fan inte lätt. Saker har inte varit bra mellan oss på ett tag, jag vet det. Men det som gör så fruktansvärt ont är att veta att vi för bara några veckor sen satt och snackade om att spendera resten av våra liv tillsammans. Klart jag fattade att det antagligen inte skulle hända, för vad är ens oddsen? Men i stunden kändes allting så rätt. Jag älskade honom på ett sätt jag aldrig älskat någon annan förut, och jag vet att jag aldrig kommer känna desamma för någon annan. Det vi hade var fan magiskt, men höll alldeles för kort tid, iallafall enligt mig.
Det är inte lätt för mig att släppa in folk, litar inte på någon som inte står mig nära och tycker alltid det är lika jobbigt när jag "måste" släppa in någon ny. Speciellt efter allting jag och han gått igenom förut så var jag så rädd, rädd för att bli sårad om jag lät honom få mitt hjärta igen. Jag tyckte verkligen om honom, och vi har altid hittat tilbaka till varandra oavsett vad som hänt, så jag bara körde och tänkte att det omöjligt kunde bli värre. Och till en början hade jag rätt. Allting var perfekt, jag blev så lycklig och han visade mig en sida som jag aldrig sett av honom förut. Han blev min allra bästa vän samtidigt som jag bara fick mer och mer känslor. Någonting hände på vägen, men det var dä jag insåg att jag älskade honom. Jag ville inte vara utan honom. Jag har aldrig velat eller vågat vara beroede av någon eftersom det är så lätt att saker går fel och man blir lämnad, men jag blev beroende av honom, och jag lät mig själv bli det. Jag har aldrig varit så säker på något i livet som jag var säker på honom. Jag trodde iallafall att vi skulle hålla bra mycket längre än vad vi gjorde, specellt eftersom han sa att han aldrig varit såhär lycklig förut och att han aldrig skulle lämna mig. Nu är allting borta och allt har rasat. Alla sms, bilder och minnen sitter som fastklistrade på min näthinna. Alla säger "det kommer bli bra", "du kommer komma över honom snart". Men ingen verkar förstå att jag inte vill? Jag vill inte komma över honom, jag vill inte att det ska bli bättre och att allt vi hade ska glömmas bort. Jag vill inte vakna varje morgon och komma ihåg att jag förlorade honom, det gör ont, och jag finner inga ord för att förklara smärtan i hjärtat. Det låter töntigt, men jag kan bokstavligt talat känna mig själv dö inombords och hur jag bara har svårt att andas hela tiden. Men det är försent, det finns ingenting jag kan göra, ingenting jag säger skulle göra någon skillnad. Allt som finns att göra nu är att ta tag i mitt liv, hålla mig själv upptagen och försöka gå vidare, hur man nu går vidare från någon man fortfarande är kär i... Jag behövde verkligen bara skriva av mig, vet inte om nåt av det här makes any sense. Men snart blir det mer rolig uppdatering!
  • Deep

Gillar

Kommentarer