Nu sitter jag på bussen hem från Stockholm efter en helg hos Magnus.

Det har självklart varit underbart, men just nu känns det som att min hjärna har kraschat. Jag åkte upp dit i torsdags och framme vid 8 på kvällen, så då åkte vi bara hem och var. På fredagen var jag själv hela dagen fram till kl 17, då han jobbade, och sen på kvällen åkte vi tills hans vänner, vilka jag träffade sista jag var där uppe. Igår (lördag) följde jag med och kollade när han spelade bandy, vilket innebar 3 matcher samtidigt i samma hall, väldigt mycket sko-gnissel, rop, ljud och människor, efter det skyndade vi hem, och sen åkte vi till Max och käkade, vilket i sin tur var lite halvjobbigt då jag var otroligt trött sen innan och det var ganska mycket folk även på Max. Sen var det dags att åka vidare till hans föräldrar, som jag skulle träffa för första gången. De var otroligt trevliga och välkomnande, men självklart blev det en stor anspänning, och jag håller liksom, omedvetet, ihop mig i nya situationer, särskilt situationer som är ganska viktiga/betydelsefulla. Efter det åkte vi hem till ett par av hans andra vänner, även de träffade jag för första gången igår. De var också otroligt trevliga och välkomnande, och vi satt och prata och skrattade mycket, vilket jag verkligen behövde. Men när vi skulle åka hem, runt 11 halv 12, kändes det som att jag var full. Jag var otroligt yr i huvudet, hade väldig huvudvärk och var nästan intill illamående. Och i morse vaknade jag "bakis". Det var många år sen det hände sist, och antagligen beror det på alla nya intryck och anspänningar, och på det har jag känt en del inre stress i helgen. Idag hängde jag med till ishallen och kollade på när han spelade hockey, och det gick också väldigt bra, men - intryck och mycket folk och ljud. Så nu sitter jag på bussen hem med en hjärna som är helt ut och in.

Men rent spontant känner jag att jag behövde denna helgen. Det har varit otroligt skönt med lite annan input och andra människor, att få byta miljö. För mitt huvud är det otroligt jobbigt, otroligt jättejobbigt, men helt klart värt det då jag vet att jag mår bättre när det går över. Det är svårt att beskriva känslan jag känner, men jag känner mig liksom lycklig och oövervinnerlig när jag är/har varit där uppe, men det beror nog delvis på att jag aldrig har varit någonstans själv, så det är ett otroligt stort steg för mig att våga mig iväg på egen hand.

Det är en så stor kontrast mellan livet i Kalmar och livet där uppe. I Kalmar vet "alla" vem jag är, och jag vet vilka "alla" är. Där uppe är jag helt ny, och jag får och kan göra precis vad jag vill av det. Jag får liksom börja om på nytt, jag får bestämma helt själv liksom. Det är otroligt läskigt, men otroligt skönt.

Mitt i allt detta snurrar det såklart i bakhuvudet, och som sagt, denna helgen har jag haft mer inre stress än sist. Vilket har känts kymigt då jag gärna vill må så bra som möjligt och vara så kul som möjligt när jag är där. Maten har gått bättre än väntat. Jag har varit hyfsat ångestfri, och det gick bra att äta hos M's vänner i fredags. Jag var smått nervös när jag kom dit och kände att jag inte riktigt hade kontroll, och självklart går det ut över maten, men det blev liksom inget överdrivet. Jag satt bara och var väldigt fokuserad på min tacos. Det som också är otroligt skönt där uppe är att ingen trugar, vill man inte ha mer mat så behöver man inte, och de tjatar inte. Jag förstår absolut att många där hemma gör det i all välmening, men vissa gånger kan det bli mer provocerande än vad det är hjälpsamt, och då blir jag istället avig och skäms efteråt. Men maten har gått bra. Jag har följt M's matrutiner och ätit när han har ätit. Det var bara i fredags det inte gick så bra då han inte var hemma och jag har svårt att ta för mig.

Om mindre än två veckor är jag uppe i fjällen med Magnus och hans familj. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på (skämt åsido). Jag åker upp på fredagen, och på lördagen sätter vi oss i bilen och drar upp till fjällen med hela hans familj. De har hyrt ett hus i Bydalen där vi alla ska bo tillsammans, och åker hem lördagen veckan efter. Det kommer bli väldigt spännande, men roligt. Det är kanske inte så konstigt att jag är lite smått nervös? Ännu ett nytt ställe, och några nya människor som jag dessutom ska bo ihop med i en vecka. Som tur var påminde Maya mig om att jag kan ta med mig kameran upp dit, vilket jag inte alls hade tänkt på av någon anledning, så jag kan gå runt och fotografera lite då jag inte ska åka skidor. Det kommer säkert bli jättekul.

Något jag verkligen måste lära mig är att sortera tankar. Jag tänker 70.000 tankar i minuten, av alla dess slag. Det blir ungefär som att ha alla dokument, bilder, filmer och program på skrivbordet på datorn. Det blir bara ett enda kaos och jag kan inte reda ut vad jag ska spara och inte. Tyvärr sparas många gånger det negativa av bara farten, och det är något jag verkligen måste jobba. När jag gick i DBT:n jobbade vi mycket med att stanna upp, observera, acceptera, låt gå; "SOAL", och det måste jag verkligen komma igång med igen. Och mindfulness! Att öva mindfulness går ganska bra när jag skriver eller rider, men det kan jag ju inte göra jämt. Jag måste liksom lära mig att vara i nuet och acceptera situationen som den är. Men ofta stressar jag upp mig väldigt mycket för småsaker, och det i sin tur gör att bägaren rinner över titt som tätt, ofta rinner den över när jag är själv, eller när jag minst anar det i någon form av ilska eller irritation. Och det påverkar många gånger mina relationer, vilket är förståeligt, men jag anser mig själv vara väldigt medveten om det så jag är mån om att be om ursäkt när jag har gjort fel. Dock är det väldigt jobbigt, som sagt, och man skäms liksom efteråt, för den utlösande faktorn, det som får bägaren att rinna över, behöver egentligen vara det som är det egentliga problemet. Men det är den stackars människan som får ta skiten, och så ska det verkligen inte vara. Jag måste lära mig att pysa lite i taget istället för att totalt explodera och kasta all skit på en gång. Liksom ta tag i problemet direkt, lära mig att acceptera det och gå vidare liksom. Inte haka fast i det och bära på det i två veckor. Det är ju lättare sagt än gjort.

Jag kan förstå om folk tycker att jag kan vara jobbig att handskas med, jag tycker att jag är jobbig att handskas med. Igår skickade min far en länk till en låt, och jag förstod inte alls vad han menade. Så han fick förklara tanken med det, och vad texten betydde. Jag kunde liksom inte förstå då jag var helt slut i huvudet när han skickade den till mig (på kvällen). Och det, för mig, är nästan pinsamt. Jag är van vid att kunna förstå saker, jag är van vid att kunna tänka en gång extra liksom, men när jag blir sådär trött, när hjärnan kraschar, så tappar jag konceptet helt. Jag blir liksom helt borta, nästan som om jag hade druckit en hel flaska vin själv. Jag tror att det kan bli bättre med tiden ju mer jag övar och ju mer jag utmanar mig själv, men det lär ju ta tid, så jag lär ju få mina små kraschar ibland ett tag till.

Jag önskar att man kunde knäppa med fingrarna och så skulle allt vara bra. Det är ganska jobbigt att ha myrornas krig i huvudet ganska ofta. Inte minst för min omgivning.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu var det ett bra tag sen jag skrev något här, och det finns många anledningar till det, både bra och mindre bra.

Jag har avslutat DBT:n, inte för att jag ville utan för att jag helt enkelt var färdig. Jag har en fortsatt kontakt med min terapeut där, och jösses vad jag har lärt mig mycket under detta året. Det tog ett tag innan jag kom in i det, och det är nu jag har börjat processa det jag lärde mig förra våren men det har ändå varit till stor hjälp och jag har ändrats mycket det senaste året.

Jag har ju gått på ABC hela hösten, vilket har varit till stor hjälp på många plan. Det första målet var att bli kräkfri, vilket jag är sen cirka tre månader tillbaka, med några få återfall, men det är stor skillnad jämfört med hur det såg ut innan då jag kräktes 6-9 gånger per dag. Men nu har jag i alla fall nåt en platå och jag är inte i rätt state of mind för att kunna komma längre för tillfället. Målet är att äta regelbundet, fler gånger per dag, men det är en senare fråga. Just nu försöker jag bara att hålla mig stabil på äta/kompensera-planet.

En till positiv förändring är M, sen han kom in i mitt liv har jag börjat må bättre, men jag har även tänkt mycket mer än vad jag brukar. Det är en stor omställning att låta någon komma in i ens liv, och som jag har skrivit i tidigare inlägg har jag inte trott att jag har varit redo, och om jag känner efter så är jag inte redo. Men jag kan inte gå runt hela livet och vara skiträdd, och att leva i sin trygghetsbubbla kan man göra, men då kommer man heller inte uppleva alla de roliga och bra stunderna som man kan stöta på utanför den där bubblan. För bara ett halvår sedan skulle jag aldrig fått för mig att åka någonstans själv, jag har aldrig varit någonstans själv. Men nu har jag till och med åkt bussen själv upp till Stockholm för att hälsa på M, och det är otroligt stort. Jag vet egentligen inte varför eller hur jag kunde göra det, men jag bara gjorde - och jag överlevde. Det är väl sant som de säger - kärlek gör en knäpp.

Utöver allt detta är jag i en svacka för tillfället. Och det måste jag tillåta mig själv att vara. De senaste månaderna har varit intensiva med ABC, möten på Valnöten, ny medicin och att M har snubblat in i mitt liv. Och på tal om medicin - jag har, förvirrad som jag är, glömt att förnya mitt recept på en av medicinerna, så jag har varit utan medicin hela helgen, vilket har varit sådär. Eftersom det är en snabbverkande centralstimulerande medicin så har helgen bestått av en hjärna på högvarv med mycket ångest, tankar och svängningar. Men idag kom jag ihåg att ringa till läkaren och be om nytt recept.

Utöver allt det vanliga som jag brukar ha i en svacka - högre ångest och mer nedstämdhet, spökar ätstörningarna mycket. Jag är väldigt triggad till att äta/kompensera, men jag försöker hålla mig aktiverad och sysselsatt för att minska risken. Så igår eftermiddag organiserade jag om och städade köket, vilket var välbehövt. Det som spökar mycket med maten är alla tjockistankar, att jag kommer gå upp i vikt, rädslan för att gå upp i vikt. Jag har gått upp 4,5 kilo de senaste två månaderna och det grämer mig något enormt. Rädslan för att gå upp alla 25 kilon som jag har gått ner är överväldigande, och jag vet inte riktigt hur jag ska slå bort de tankarna. På det har min våg lagt av, vilket många av er antagligen tycker är bra. Men för mig är det en stor katastrof. Jag väger mig inte lika ofta längre, förut vägde jag mig morgon och kväll, nu väger jag mig 1 gång varannan vecka typ. Men nu kan jag inte ens göra det. Även om jag borde sluta väga mig, så är det bara vetskapen om att den inte funkar som gör mig galen. Och visst att det är något som jag måste lära mig att hantera, men just nu är det otroligt svårt.

Med alla dessa spöken blir det att det är det enda jag kan tänka på. Jag kollar ständigt på hur mina kläder sitter, hur mycket jag tycker att jag har lagt på mig, hur min spegelbild ser ut. Att jag själv upplever att min viktuppgång syns ger mig ångest, och jag jobbar verkligen på att slå bort de tankarna men eftersom de bara kommer utan förvarning blir det att jag lite tappar konceptet och inte är beredd, och då vet jag inte riktigt vilken tråd jag ska börja rycka och dra i för att minska den där ångesten, för jag blir som paralyserad i mitt egna huvud.

När man ser det utifrån är det nog enkelt att uppfatta det som en småsak, men det är inte så tyvärr. Hade de varit så hade jag (och många andra) inte suttit i denna sitsen. Självklart är det enkelt att säga "det är bara att..." och jag förstår att det är i välmening, men i sin ångest blir det istället (för min del) att man känner sig liten, maktlös och dålig. "Om det nu är så enkelt, varför kan inte jag?"

Jag tror att mitt mående har blivit sämre i och med att jag är rastlös och inte har så mycket struktur på min vardag då jag inte har ett ordentligt jobb. Men bara att få tummen ur och söka jobb är ett helt projekt. Jag hindrar mig själv när jag tänker att jag ändå inte kommer få något jobb för att jag är så värdelös, och det måste jag också jobba på men just nu vet jag inte vilken ände jag ska börja i.

På torsdag åker jag upp till Stockholm igen, vilket ska bli otroligt skönt. Att få rymma lite liksom. När jag var där uppe sist var jag ångestfri hela helgen, och det var riktigt konstigt då jag inte har varit ångestfri i över 8 timmar på typ 10 år. Jag kunde följa M's matrutiner och äta utan ångest, jag kunde följa med M till hans vänner och äta (med 4 nya människor) utan att få ångest.

Jag var otroligt nervös när vi skulle hem till hans vänner. Jag visste ju egentligen att de antagligen är trevliga då jag har svårt att tänka mig att M skulle ha otrevliga vänner. Men eftersom jag är som jag är, blev det ändå att huvudet snurrade på. Men efter maten släppte det.

Denna helgen kommer det bli mycket nya intryck med många nya platser och många nya människor, och det kommer nog förvirra hjärnan lite. Så då är jag otroligt glad att jag har M som kan styra upp det lite. Och han är ju lugnet själv, vilket påverkar mig väldigt positivt. Så förhoppningsvis kommer maten gå bra i helgen också.

Likes

Comments

Jag har länge levt instängd i min trygghetsbubbla och vägrat kliva utanför den, än mindre släppa in någon. Och det finns ganska många förklarliga skäl till varför. Att våga kliva utanför den är ett jobbigt och stort steg att ta, och för mig känns det ungefär som att stå och tippa på kanten vid ett stort stup och man vet inte om man borde hoppa eller inte, även om det står någon där nere som säger att den fångar en.

Just nu är jag i en period där jag har otroligt svårt att sätta ord på mina tankar och känslor, jag kan liksom inte sätta fingret på hur jag mår. Och för många kanske det inte är så jobbigt, utan de kan fortsätta leva sina liv och skjuta undan det, men för mig, som har ett stort kontrollbehov, blir det otroligt jobbigt. Jag vill kunna sätta ord på hur jag mår, jag vill kunna förklara, jag vill kunna ha kontroll.

De senaste veckorna har varit väldigt upp och ner, väldigt bra, väldigt avstängda och väldigt speedade på grund av en situation som jag aldrig någonsin har varit i förr, en situation som jag har ansett att jag heller inte har varit redo för, och som jag har trott att jag antagligen aldrig kommer vara redo för.

Turligt nog "slutade" situationen bra, och den har fortsatt vara bra, men innan jag visste vad det skulle resultera i hade jag fullkomlig panik. Jag var påväg att springa flera gånger, bara vända på klacken och gå. Men jag kände att det var dags att våga hoppa ut för det där stupet. Våga ta det där lilla klivet och hoppas på att personen faktiskt fångar mig. Och det är det bästa valet jag har gjort på länge. Jag jobbar stenhårt på att inte fastna i det, jag jobbar stenhårt på att inte ha för höga förhoppningar, jag jobbar på att inte bara fokusera på det. Det är otroligt svårt, men det funkar.

Jag är otroligt rädd för att släppa in nya människor i mitt liv, särskilt att låta dem komma för nära inpå. Men denna gången fick det bära eller brista, och som tur var vände jag inte för om jag hade gjort det hade jag missat detta som nu finns och som gör mig otroligt glad, som får mig att må bättre än på väldigt länge. Det känns som att en del små pusselbitar börjar falla på plats i mitt liv, och det blir lättare att sortera, se klart och stanna upp emellanåt och bara andas.

Jag har en lång bit kvar. Jag går fortfarande på ABC och kämpar med att bli frisk. Jag har varit kräkfri i flera veckor nu, och det går framåt, men att äta går sämre, dock tänker jag inte ge upp än. Jag har såklart mina dippar. Jag hade en stor dipp igår där jag bara ville ge upp, jag ville bara rymma och skita i allt. Det är otroligt skrämmande att bli frisk, och det finns många tillfällen där jag frågar mig själv varför jag ens försöker. Det finns perioder där jag inte alls vill bli frisk, det finns perioder där jag bara vill ge upp, fortsätta som jag gör och hoppas på att överleva, fast jag vet att jag inte kommer göra det, det är mest för att jag vet vad jag har men jag vet inte vad jag får. Jag är liksom rädd för att vara lycklig och må bra. Jag är rädd för att börja må dåligt igen, jag är rädd för vad nästa smäll kommer att bli och hur hårt den kommer ta, jag är rädd för att bli frisk för att sen bli sjuk igen. Jag har varit sjuk såpass länge nu att det har blivit en del av mig, det har liksom blivit en del av mitt liv och min personlighet. Jag vet inte riktigt vem jag är utan den. Och det är otroligt skrämmande.

Det är lätt att stanna i det som man känner sig trygg i, det man vet om.

Nästa vecka är sista gången i gruppterapin, och jag kan inte säga annat än att det känns jobbigt, det har varit skönt att kunna gå dit och diskutera, göra övningar och lära sig att hantera allt det där som jag har svårt för. Det har varit skönt att träffa andra med liknande problematik för det har gjort att man inte har känt sig så ensam. Men alla erfarenheter som jag har fått med mig det senaste året i gruppen är ju något jag kommer bära med mig och ha användning av resten av livet. Men det känns lustigt att "kastas ut" mer och mer i verkligheten nu. Men det är ju det som är målet - att må bra och klara sig själv i vardagen.

Just nu känns det som att jag går runt i ett vakuum och att alla känslor är där på samma gång, men att jag ändå är helt avstängd. Efter att ångesten planade ut lite efter att situationen slutade så bra som den gjorde har jag sovit, extremt mycket. Det är nog mest för att jag har förlorat mycket sömn de senaste veckorna på grund av nervositet och ångest.

Det är läskigt att må såhär bra och vara såhär "lugn" för första gången på väldigt, väldigt länge. Det känns konstigt, och jag går mest runt och väntar på nästa käftsmäll. Det borde jag inte göra, jag borde leva i nuet, men det är så svårt när känslan av lycka är långt utanför min trygghetsbubbla. Och det är svårt när men är så otroligt, otroligt rädd och känner sig så liten och försvarslös. Dessa perioder av ångest och rädsla tär på en, och hjärnspökena är otroligt högljudda, men jag gör allt jag kan för att inte lyssna på dem.

Just nu mår jag bra, och jag ska försöka låta mig själv göra det. Om jag slås ner är det bara att resa sig igen, säger de som vet.

"I'm gonna live like tomorrow doesn't exist. Like it doesn't exist.

I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry."

Likes

Comments

En tanke som slog mig nyss är hur man tar varandra för givet. Det är så enkelt att bara anta att man alltid kommer träffa samma människor som man alltid träffar, umgås med, möter när man är ute och så vidare.

Hela livet kommer man träffa på människor som formar en, människor som stannar, människor som stannar ett tag för att sedan gå vidare, människor som sårar, människor som lyfter, människor som lyfter och sen sårar.

För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle ha så många fina människor omkring mig som jag har idag. Med en lång historia som mobbad och utstött trodde jag aldrig att jag skulle hitta min plats med människor som skulle komma för att stanna. Jag har, efter grundskolan, stora problem med att lita på människor, men samtidigt fäster jag mig och börjar lita på folk lite för enkelt. Det är ganska motsägelsefullt, men jag tror nog att det handlar om en desperation efter att få känna mig omtyckt och värdefull. Och jag vill alltid tro gott om alla. Detta har lett till att jag har blivit sårad, gång på gång, och det i sig har ju format mig till den jag är idag, just nu. Det har lett till att jag har svårt att ta emot snällhet, kärlek och värme då jag tror att alla har en baktanke, eller att de är ute efter att lura mig. Samtidigt känner jag mig otillräcklig, jag vill alltid kunna betala tillbaka, vad det än gäller. Jag kan inte bara sitta och säga tack och acceptera, för jag kan inte se varför jag skulle vara värd få någonting och gotta mig i den glädjen och värmen.

Jag är så otroligt tacksam för de vänner jag har omkring mig just nu, och jag är så fascinerad över deras styrka att klara av och orka med mina upp och nedgångar. Att de säger att det är en självklarhet fascinerar mig ännu mer, då jag har stött på allt för många som har tröttnat, och det är inte konstigt, jag klandrar ingen för att de inte orkar stå ut. Jag försöker fortfarande smälta och vänja mig vid att jag faktiskt har människor omkring mig som är så fantastiska och så underbara och att de är just mina vänner. Hur kunde jag har sådan tur att stöta på dessa fina människor?

Något, som för dem, är en liten skitsak, kan för mig betyda hela världen. Att någon skriver och frågar om jag vill ta en kaffe, eller ses på en cigg kan lysa upp hela min dag, för det får mig att känna mig omtyckt och sedd.

De människor som har sårat mig, lämnat mig, ljugit för mig. Jag kan vara ärlig och säga att jag ibland saknar dem. Inte för det de gjorde mot mig, utan för det vi hade när vi hade kul. De saker som de gjorde som faktiskt gjorde mig glad just då. Det kanske är konstigt, men trots att de betedde sig illa, kan jag inte glömma de stunder som faktiskt var bra och vara tacksam för de stunderna. Jag skulle aldrig ta tillbaka de människorna, jag skulle inte kunna förlåta det som vissa av de har gjort, men jag har börjat inse att någonstans var det väl inte meningen att de skulle vara i mitt liv.

Jag har alltid haft lätt för att fastna i vissa tankebanor och älta. Och ibland tror jag att man måste få älta, bara en liten stund, för att sen kunna gå vidare. Man måste låta sig själv vara ledsen och känna sig sårad. Men är det inte bättre försöka tänka tillbaka på de stunder man hade som faktiskt var bra? Och försöka minnas dem, istället för att tänka på det som var dåligt?

Det finns bland annat en människa, som bara har varit totalt skit. Jag såg hen utanför ICA häromdagen, och jag kan säga att jag fick en klump i magen, jag drogs tillbaka till grundskolan och hens vidriga beteende. Och det är en person som jag aldrig, aldrig, aldrig ens skulle försöka vara lite trevlig emot. Det är en person som jag aldrig skulle hjälpa om hen så skulle brinna. Och det kan låta hårt, och hata är ett starkt ord, men det är en person som jag hatar med hela mig själv. Men det är inget jag sitter och tänker på ofta, det är inget som jag lägger min energi på.

För ett par veckor sen hade jag fest, och, för det första, gjorde det mig så otroligt lycklig att det var så många som kom. Vi lyckades trycka in oss 16 stycken i min lilla 17KVM-lägenhet. Och självklart var det en del människor som inte kände varandra, men eftersom alla satt som i en konserv med sardiner var de tvungna att prata. Och för en stund satt jag och bara kollade, jag bara fylldes av värme att se alla ha det trevligt. De flesta är ganska olika, med olika värderingar, bakgrunder, intressen, jobb osv, men alla satt och pratade med varandra, och det gjorde mig så glad. Och det gjorde mig glad att de kom på min, just min fest. Som vanligt, i mitt huvud, tänkte jag att det kanske skulle komma ett par tre stycken max. Men att 16 stycken kom, det var, för mig, helt fantastiskt.

En vän, som inte är en "festperson" sa; "Detta var ju mycket roligare än vad jag hade väntat mig! Jag hade kunnat stanna mycket längre!" En annan sa; "Detta var ju jättetrevligt! Det var så pass trevligt att vi inte behövde köra några dricka-spel för att få igång festen!" Och det värmde mig otroligt.

Och jag är så otroligt tacksam över att ha de föräldrarna jag har. De har gått igenom, och går igenom, otroligt mycket. Och att de orkar fortsätta är helt fantastiskt. Jag är så tacksam för att de orkar, och på det orkar med att hjälpa mig så mycket som de gör.


Likes

Comments

Hela livet går ut på val, man väljer hela tiden, det är var livet går ut på. Men ibland ställs man framför större val än att välja kläder på morgonen. De senaste veckorna har jag tagit många beslut och det har absolut varit jobbigt, i alla fall för mig. För många andra skulle det kanske vara enkla val men i min värld är det otroligt stressande och ångestskapande då jag hinner ändra mig 3574 gånger.

Jag skrev för ett tag sen om att jag skulle få en ny medicin för min ADD... Det fick jag... Men fy enda in i h*lv*t* vilket skitmedicin. Jag var helt väck i 1.5 vecka, jag hade självmordstankar, ökad ångest, och mycket mer. Jag var arg hela tiden och jag hade humörsvängningar utan dess like. Vissa sa att det kan bero på insättningen, att jag måste vänta ett tag för att få effekt. Och de kanske hade rätt egentligen, men jag valde ändå att ringa till läkaren och säga som det var så att jag kunde sluta på den, för även om det är en insättningsperiod, kan jag inte gå runt och må skit och bete mig som skit. Läkaren frågade om jag ville gå ett tag utan medicin, men jag bad att få en ny. Så några dagar senare började jag med ytterligare en ny - och den funkar! TACK OCH LOV! Nu har jag letat medicin som ska funka, i över ett år. Och äntligen har jag hittat något som verkar funka!

Och ett av de sämre valen - Jag valde i onsdags, att "skriva ut" mig själv från ABC. Ja. Det var nog otroligt korkat, men i ren panik, ångest och stress tror jag att det skedde per automatik pga många andra faktorer som spelade in. Jag och kontaktpersonen kom fram till att jag behöver minska stressen för att kunna ta emot hjälpen, och just nu är ABC en av mina minsta prioriteringar, så då blev den en sak att plocka bort. Han sa att jag är välkommen tillbaka om jag ångrar mig, och jag vet inte om jag ska börja där snart igen, eller om jag ska vänta till efter årsskiftet. Frisk är jag ju inte ännu, men det är bättre än för en månad sen.

Jag har nu varit kräkfri i nästan 4 veckor. Det är otroligt stort för mig, och det är otroligt jobbigt. Ju mer tiden går desto mer triggad blir jag. Jag försöker att inte tänka på det, och jag försöker ständigt aktivera mig, och det funkar hittills. Jag är i stallet, med vänner, i stan osv för att hela tiden hitta på saker. Och för tillfället funkar det, men jag är rädd för att det kommer komma en dag då det brister också.

Just nu mår jag rätt bra. Faktiskt. Pga andra grejer känner jag mig mindre stressad och det känns skönt. Jag försöker att fokusera på mig, och jag försöker komma på vad jag vill och vad jag vill göra.

Jag tror absolut att det kommer bli bra någon gång, men jag måste få låta det ta tid. Denna gången kan jag inte stressa.

Likes

Comments

Skillnad. Skillnad. Skillnad.

När jag ser denna bilden ser jag skillnad, men inte lika mycket som alla andra. I mitt huvud är det inte tillräckligt. Och det är otroligt jobbigt.
Jag kan liksom inte riktigt se det, och det enda som kretsar i mitt huvud är min målvikt. Att tampas med detta känns som att springa ett maraton. Dessutom känns "friskheten" så långt bort.
Det värsta med detta är att det skapar en ångest, och ångesten i sig skapar ett automatiskt planerande. Ett planerande där jag, i huvudet, planerar när jag ska hetsäta, vad jag ska hetsäta. Eller om jag ska äta alls, hur länge jag ska fasta.
Nu har jag ätit en pastasallad, och det triggade igång ett planerande. Ett extremt planerande, det triggar och skriker i huvudet. Jag kan inte riktigt fokusera på det jag ska. Jag försöker slå bort tankarna, men de återkommer och återkommer.
Förhoppningsvis kan jag få lite fler redskap på terapin i veckan att hantera det.

Likes

Comments

Jag är så j*vl* frustrerad just nu. Eller alltså, jag har varit det ett tag nu. Jag har ju börjat på ABC's dagliga verksamhet, och just nu känns det bara skit, riktigt åt h*lv*t*. Ska jag vara helt ärlig är jag just nu så otroligt omotiverad och inte redo mentalt. Jag bråkar ständigt med mig själv och försöka inse och intala mig själv att jag måste bli frisk, och det är så otroligt jobbigt. Alla hjärnspöken skriker högre än någonsin, och efter fem år med detta, blir det en självklarhet att lyssna på dem. Jag vet, för att alla andra säger till mig, att jag måste bli frisk, för detta är ohållbart. Men just nu är jag bara så förvirrad av mig själv, och det gör mig frustrerad. Ingen har påstått att att bli frisk är enkelt och att man blir frisk på 10 minuter, men för mig känns det så långt bort. Som att det är helt värdelöst och totalt onödigt. Just nu känns det mest som att jag går på ABC och försöker bli frisk för alla andras skull, för jag bryr mig inte ett dugg om mig själv. Jag kan inte riktigt se problemet i allt detta, sad but true. Jag vet faktamässigt, alla risker med detta. Att jag kan få hjärtstopp och dö, att jag kan tappa tänder och hår, och att jag förstör hela insidan av kroppen. Men för mig är det så svårt att se, eftersom att det "inte har hänt än". Jag mår ju bra? Eller alla mina hjärnspöken säger i alla fall att jag mår bra. Och enligt mig själv är jag inte "tillräckligt sjuk" för att bli frisk. Jag sitter liksom och jämför mig med alla supersmala tjejer på dagverksamheten, och jag skäms över att vara där. De har kommit så mycket längre och kan liksom sköta sin struktur och planering. Jag kan inte det, för även om jag sitter där och planerar vad jag ska äta när jag kommer hem därifrån sitter jag ju bara och ljuger för dem och för mig själv. Jag vet ju att jag inte kommer äta när jag kommer hem. Jag vet ju att jag inte kommer försöka ens. Och jag skäms otroligt mycket över att ens prata om detta, för jag känner mig som en jobbig 5åring som inte kan lyssna. För allt de säger om sjukdomen hör jag, men det går inte in. Det låter, för mig, som att de sitter och pratar om någon annan. Jag känner det som att jag bara står utanför allt detta och ser på när alla är oroliga och stressade över min hälsa. Jag är ju inte orolig?

Och för mig blir det konstigt just för att jag vet att sjukdomen kan vara dödlig, men det är ju rökning och alkohol också, men det är det nästan ingen som påpekar? Det är liksom "helt okej" att röka och riskera att få kol. Jag vet att det är en skitkass jämförelse, men förhoppningsvis förstår nu hur jag menar. Som sagt; jag vet att detta är farligt och kan vara dödligt, men just nu har jag så svårt att vilja bli frisk. Jag är så otroligt rädd, omotiverad och ångestfylld. Dessutom triggar ABC mer än vad det hjälper just nu. Jag vet inte riktigt hur eller varför, men det bara är så. Och det får mig att känna mig misslyckad med denna förbaskade matdagbok som jag ska fylla i varje dag, för det tvingar mig att se hur omotiverad jag är. Och den triggar mig otroligt mycket då jag får se hur mycket eller lite jag äter. Och självklart känner jag mig otroligt misslyckad om jag äter alls. Helst vill jag inte äta alls, någonsin igen. Jag vill bara gömma mig tills jag är smal.

Jag märker ju själv hur disorted jag är i huvudet när jag skriver detta. Men snälla, förstå, att jag är så otroligt rädd i allt detta. Detta har varit en del av mig så länge, och jag kan inte riktigt smälta det. Jag kan inte beskriva den ångesten jag känner inför mat och allt därtill, hur jag nästan ser att min mage och mina lår växer om jag äter en smörgås, hur jag känner att folk på offentliga platser glor på mig om jag äter, hur jag känner att de glor på mig överhuvudtaget för att jag är 'fet'. Den ångest jag känner över att köpa nya kläder, visa mig offentligt, träffa nya människor. Det finns bara några fåtal människor som jag känner mig trygg med att träffa, men även där kan jag känna mig otroligt äcklig om jag äter något. Även om jag vet att det inte stämmer, så kommer alla tankarna om att de säkert sitter där och tänker att jag är så jävla fet, att jag är så otroligt äcklig som äter, automatiskt. Att jag är för tjock för att få äta. Jag kan definitivt inte äta offentligt. Helst vill jag äta helt själv, alltid. Men det går inte det heller, för då äcklas jag av mig själv.

Häromdagen, var jag med två av mina bästa vänner på pizzerian och åt pizza, det är det dummaste jag har gjort på länge. Den ångesten och paniken jag hade går inte ens att beskriva. Jag var mätt efter 2 bitar, men jag kunde inte stoppa mig själv från att äta hela för jag kände mig så misslyckad efter de där två bitarna, så jag kände att jag lika gärna kunde äta hela pizzan, för "jag är ju en vidrigt äcklig gris". Vi var nästan helt själva där, men så fort det kom in folk och skulle äta eller hämta mat fick jag panik, det liksom högg till i magen och gråten tryckte i halsen. Vid sådana tillfällen black outar jag totalt och har inte koll på någonting, allt känns surrealistiskt och jag kan inte andas, jag glömmer bort att prata, jag glömmer bort att andas och det känns som att jag ska dö. Det känns som att alla mina inälvor slits ut ur min kropp, som att någon slår mig allt vad de orkar med ett hjärnrör i huvudet. Och denna känslan har jag hela tiden jag är på ABC, men där håller jag ju minen, för att jag måste. Men jag känner själv att jag inte kommer klara det länge till, hur jag än försöker.

Just nu är allt bara kaos.

Men på fredag ska jag äntligen få ny medicin för min ADD!!!!! Det känns så otroligt bra, så nu håller vi alla tummar för att jag får en medicin som funkar. Jag har ju gått hela sommaren utan medicin, vilket inte har funkat alls. Det har varit otroligt jobbigt, och det har bara spätt på min ångest ännu mer.

Just nu, känns det bara såhär, hela tiden. Jag försöker verkligen intala mig själv att jag vill bli frisk, jag försöker inse det. Långt här inne vet jag att jag vill bli frisk, men jag måste bara lyckas plocka fram det.

Likes

Comments

Det var ett bra tag sen jag skrev något sist. Och det har hänt mycket sen dess.

Jag har börjat på ABC för mina ätstörningar, jag har även fått en ÄSdiagnos och det känns väl okej, men konstigt.

Imorgon är första gången jag ska vara med på dagverksamheten där, och det innebär att jag ska äta frukost, mellanmål och lunch (08:00-13:30) tillsammans med andra människor i samma situation, och det känns otroligt nervöst och jobbigt. Att äta inför andra är inte min starka sida, och det är otroligt ångestfyllt. Jag är otroligt rädd för hur de andra ser ut och jag kommer antagligen jämföra mig med dem per automatik. Just nu kan jag inte riktigt fokusera på någonting annat och det känns som att jag har en stor sten i magen. Jag ångrar på ett sätt att jag sökte hjälp, men jag vet att det är mina hjärnspöken som talar i det fallet. Jag känner mig liksom inte redo. Jag är rädd för att göra bort mig, jag är rädd för att inte kunna äta, jag är rädd för att äta, jag är rädd för att säga eller göra något fel, jag är bara rädd helt enkelt. Jag vet att jag måste ge det ett försök, jag vet att jag måste prova, men jag är så anti, jag är så negativt inställd till det. Jag känner mig inte redo för att beblanda mig med andra människor med samma problematik, och det får mig att känna mig vilse.

Det är dags att försöka vara positiv och tro på att det går, men det är otroligt svårt. Kan andra kan jag. Just nu är jag helt tom i huvudet, jag kan liksom inte tänka ordentligt och jag hade bara velat sova.

Likes

Comments

De flesta jag känner kan äta på Mc Donalds utan problem. De kan äta middag med sina familjer. De kan käka ett wienerbröd i stallet med de andra stallisarna. De kan äta lunch med sina kollegor och skratta åt något dåligt skämt. De kan fika med sina partners på Espresso House och sitta och prata om vad de ska göra på sin semester.

Jag kan också göra allt detta. Om jag anstränger mig. Om inte - jag märker allt.

Jag hör hur backarna med glas klirrar när de ska in i diskmaskinen i köket på fiket jag sitter på. Jag ser hur tjejen, som är i min ålder, går balanserat med sin tallrik med en blåbärsmuffins på i ena handen, och en cappuccino i den andra. Jag hör hur personen bredvid mig tuggar njutningsfullt på sin räkmacka, och hur hens sällskap sväljer en klunk med kaffe som landar med ett 'splash' i magen. Det skriker i öronen när en äldre dam drar ut stolen från bordet, och sätter sig försiktigt på stolen. Samtidigt klickar det till i dörren in till toan, och ut kommer en mamma med sin son i 3årsåldern som antagligen har behövt kissa. Hon håller honom i handen och säger åt honom att inte springa iväg.

Jag ser hur min kompis tar en tugga av sitt wienerbröd. Hon tuggar några gånger på ena sidan av munnen, sen några gånger på andra sidan för att liksom jämna ut det. Hon skrattar samtidigt åt något roligt som någon bredvid sa. Hon tar ett nytt bett av sitt wienerbröd och torkar bort ett par smulor från läpparna med ena handen. "Klick klock klick klock klick klock" låter det när en häst kommer ut från stallet med sin ryttare. Det knarrar lite i stropparna när hon drar åt sadelgjorden, och sedan går de bort till pallen. När hon ställer sig på pallen vill inte hästen stå stilla och råkar slå i hoven i pallen lite lätt. Hon hoppar ner och ställer hästen där den ska stå igen. Denna gång står hästen stilla. Jag svarar på frågan som jag precis fick av min kompis, ang morgondagens ridpass. Det knarrar till i sadeln igen när tjejen hoppar upp på sin häst och sedan skrittar hon iväg. "Klick" låter det när min kompis tänder en cigarett. "Bzz Bzz", var det min mobil som lät? Jag hör hur det kommer en bil i ganska snabb fart, för däcken får gruset på stallplanen att knastra. De parkerar en bit bort. "Pang". De har nu klivit ur bilen och ljuden av deras fötter som traskar i gruset kommer närmare och närmare. Ett svagt tickande ljud hörs när jag sitter och skakar med benet. Antagligen är det väl någon lös bit på stolen, som jag sitter på, som tickar. De tar varsin stol och sätter sig ner. Hundarna som de har med sig börjar busa, de börjar prata om något som hade hänt under dagen. "Scratch scratch" låter det när duvorna kliver omkring i stuprännorna. Hunden skäller och vill jaga den ena stallkatten.

Ibland blir det för mycket. Och då måste jag rymma. Då måste jag försvinna. Då stänger jag av. Jag försvinner in i mobilen, eller så går jag en sväng.

Likes

Comments

För någon vecka sedan skickade sjukskötaren och läkaren in en remiss till ABC. Igår fick jag kallelsen.

Den 8e augusti kl 09:00 ska jag befinna mig på Anorexia- och Bulimicentret i stan.

Det är ju vad jag har velat väldigt länge, det är ju vad jag har bett om många gånger men aldrig fått då jag inte har räknats som "sjuk" pga mitt BMI. Och jag vet att jag behöver detta. Annars hade jag inte bett om det, antar jag.

Men nu när det börjar närma sig börjar det spöka mer och mer i huvudet på mig.

"Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte börja på ABC. Jag vill inte bli frisk. Jag är alldeles för tjock för att bli frisk. Jag kan inte bli frisk. Jag borde inte gå till ABC eftersom jag fortfarande ligger på övervikt. Jag kommer bara bli tjockare av att gå på ABC. Jag kommer bli fetare. Jag vill inte bli frisk, för jag kommer inte kunna hantera det. Jag kommer äta för mycket, jag kommer börja hetsäta igen som jag har gjort hela min uppväxt. Jag kommer bara bli äckligare, tjockare, fetare, fulare. Jag kommer inte kunna få på mig mina kläder, jag kommer inte kunna ha shorts eller kjol på sommaren. Jag kommer inte kunna ha mina klänningar eller tighta jeans. Jag kommer behöva köpa nya kläder. Ingen kommer vilja vara med mig, alla kommer börja hata mig, alla kommer äcklas av mig, alla kommer äcklas av min existens."

Jag har börjat få mer och mer mardrömmar om detta. Jag drömmer om mat, jag drömmer om vikt, jag drömmer om allt som tillhör det. Dagtid försöker jag att slå bort alla dessa tankar, men det går sådär. Och det värsta är att jag har börjat vänja mig vid alla dessa tankar. Jag har liksom börjat acceptera dem. Och med det har jag även känna att jag inte är redo för att bli frisk.

Jag vet att, om man känner efter, kommer man aldrig vara redo för att bli frisk. Jag vet vad jag har, men jag vet inte vad jag får. Och det är läskigt. Skitläskigt.

Det enda jag vill är att bli smal. Just nu har jag inga andra mål i livet än att bli smal. Jag vill bli smal, snygg, vacker, petite, liten, osynlig. Jag vill känna mig lätt som en fjäder. Just nu känner jag mig som en smal människa fången i en fet kropp.

Jag är inte jag längre. Jag är inte jag. Jag börjar bli mer och mer korkad, och mer och mer fäst vid detta.

Min huvud bara skriker, ju närmre ABC jag kommer.

Men någonstans vet jag, att det är det jag behöver.

Likes

Comments