Instagram linnearosengrensInstagram linnearosengrensInstagram linnearosengrensInstagram linnearosengrensInstagram linnearosengrensInstagram linnearosengrensInstagram linnearosengrens

linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant saker man saknar när man är gravid
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant saker man saknar när man är gravid
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant saker man saknar när man är gravid
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant saker man saknar när man är gravid

Jag skrev ju ett inlägg om saker jag saknade som gravid. Det var en hel del där på slutet som jag saknade och tänkte uppdatera er om hur känslan för dessa saker är så här 4 veckor efter förlossningen.

1. En nocco (melon crush)
Gissa om jag druckit en om dagen sedan hon kom? Har testat mig igenom hela sortimentet igen och ja det har utan tvekan blivit flest melon crush. Sitter as we speak och väntar på att det ska sluta regna så vi kan ta en barnvagnspromenad och köpa en.

2. Ett glas rött
Jag har inte ens tagit en enda klunk alkoholhaltig dryck. What? Sanningen är den att jag vågar inte. Vi samsover och jag är så rädd att sova för tungt så att jag på något sätt ska skada henne eller missa en signal från henne. Jag kommer nog testa att ta ett glas rött väldigt tidigt någon kväll när hon blivit en månad eller så. Men jag känner inget sug alls.

3. Mediumstekt kött
Vi försökte tillaga ryggbiff när vi varit hemma någon vecka men vi glömde att vi hade en bebis vi behövde timea in i vår planering. Så det slutade med att Kalle fick skära all min mat så jag kunde äta med endast gaffeln samtidigt som jag ammade. Det blev liksom ingen magisk upplevelse. Så har inte fått mitt kött heller än.

4. Att slippa tänka
Har slutat tänka så mycket att jag inte ens tänkt på att jag inte behöver tänka.. inception. Har typ glömt vad man inte får äta som gravid och kanske har jag bara fortsatt äta som en gravid men inte tänkt på det? Riktigt oklart. Men att jag inte tänker det hörs kanske..

5. Min kropp
Här är jag faktiskt jävligt stolt över mig själv. Jag har inte tänkt en enda negativ tanke om min kropp sedan förlossningen. Jag har inte ens hunnit bry mig om var det finns bristningar, var huden är slapp, var jag är svullen osv. Jag har bara varit konstant imponerad över hur fort kroppen läker. I veckan köpte jag nya jeans, två storlekar större än de jag har i garderoben, för jag insåg att det finns absolut ingen anledning till att försöka klämma ner sig i kläder man hade som oförlöst. När/om den dagen kommer så kommer den. Jag vet inte hur mycket jag gått ner efter förlossningen heller för jag glömmer alltid att väga mig. TACK kroppen och hjärnan för att jag fått behålla den inställningen. Kvinnokroppen är fantastisk.

Gillar

Kommentarer

linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant v40 v41 v42 förlossning födsel birth förlossningen förlossningsberättelse due date min dotter epidural smärtlindring

Var tog all tid vägen? Kan inte fatta att fyra veckor redan har passerat sedan allt drog igång och vi gjorde oss redo att åka in till förlossningen för att träffa vår dotter. Det har gått så sjukt snabbt och dagarna går verkligen i ett sedan hon kom med i bilden. Man får helt enkelt vara glad om man hinner duscha en dag eller kanske ta en fika en annan dag. Det känns som att allt vi gör är att gå och lägga oss. Man hinner knappt vakna till så är det kväll igen och dags att sova. Därav dröjsmålet helt enkelt. Men nu... Let me tell ya'll... Hur fasen gick det till egentligen när denna evighetslånga graviditet tog slut och livet började? Hade en väldigt bra upplevelse så tror inte att denna text kommer skrämma upp någon. Jag var så taggad innan förlossningen och ville inte riskera att bli rädd så jag vågade typ inte se/höra/läsa om någon annans historia innan. Men den här texten behöver nog ingen triggar warning. Nåväl.. Här kommer min förlossningsberättelse:

13:e augusti

Det var BF+2 och vi hade spenderat dagen med min äldsta barndomsvän Josefin och hennes dotter Ebba.. Vi gick en (extremt långsam pga min kropp) promenad och när de skulle åka hem tittade Ebba på min mage och på vår nedräkningstavla och sa "kommer". Bör tilläggas att hon är 1 år gammal. Men hon är inte dum hon. När vi gick och la oss på kvällen satte vi på en film och i slutet av filmen, vid 11 ungefär, kände jag en värk som kändes annorlunda än de förvärkar jag haft tidigare. Jag orkade dock inte höja varken mina eller Kalles förväntningar så jag sa ingenting, ignorerade det och såg därför klart filmen och försökte sen sova.

14:e augusti

Jag kan inte sova. Jag vaknar hela tiden av ganska intensiva "mensvärks"-smärtor i magen. Tror jag vaknar någon gång i timmen, kanske lite oftare, och vid 03 ger jag upp och väcker Kalle. Redan då har jag 2-3 värkar på 10 minuter så vi ringer in till förlossningen. De tycker jag ska ta två alvedon och försöka somna om. Amen tjena... Det var ju bara att glömma. Kalle gick och värmde en vetekudde till mig och sen vet jag inte vad vi gjorde. Vid 06 på morgonen tyckte jag att det fick vara nog så vi ringde igen och de sa att vi kunde komma in på en kontroll. Här tyckte jag alltså att jag hade för ont helt enkelt. Vi kommer in och får ett rum samt lite starkare smärtlindring. När jag blir undersökt vid 8 på morgonen får jag veta att jag är öppen ynka 2 cm och att tappen inte är helt utplånad. Vi får alltså åka hem igen. Skapligt antiklimax.

Värkarna fortsätter hela dagen. Jag minns typ ingenting av det här så Kalle har berättat det mesta för mig. Jag fick i alla fall med mig lite smärtstillande hem och efter att jag tog den dosen vid 12 blev jag helt groggy och somnade ibland mellan värkarna. När jag vaknade igen fick Kalle hjälpa mig andas och komma med frukt och vatten och värma på vetekudden med jämna mellanrum. Jag minns att jag till en början låg ner i sängen och tog värkarna men efter ett tag gick det inte längre. Jag satt i sängen och vaggade från sida till sida varje gång jag fick en värk och så satt jag tills vi ringde in nästa gång. En sak som verkligen förvånade mig var att mellan varje värk så var det som om ingenting hänt. Varje värk höll i sig i typ 1 minut och mellan varje värk hann man glömma att det ens gjorde ont. Hann tänka att nej det är nog inte igång och jag ska säkert inte föda barn any time soon. Vid 16 var jag däremot rätt så utmattad av att ha haft värkar så länge och det började kännas outhärdligt att fortsätta hemma. De bad oss åka in igen och om jag trodde jag hade ont sist vi åkte in så fick jag nog tänka om lite nu. Den korta bilresan dit var hemsk och jag fick stanna en gång mellan bilen och entrédörren (distans ca 10m) till förlossningen för att ta en värk. Samma sak i hissen på vägen upp och när vi blev uppmötta i korridoren så gick jag helt böjd och grät. Vilken syn.

Jag tror det syntes på mig att jag behövde lite hjälp här för jag fick lustgasen i handen direkt. Tyckte dock inte den hjälpte mig ett skit annat än till att ha något att vråla i. När jag blev undersökt denna gång var jag öppen 4 cm och vi fick därför stanna. YAY! Jag blundade typ hela tiden så fort jag fick värkar så jag minns inte hur någon av barnmorskorna såg ut. Och värkar hade jag hela tiden kändes det som. Vid 18 kom äntligen räddningen, epiduralen. Den tog klockrent på mig och efter att jag fick den levde jag livet på en pilatesboll. Stod även ett tag och dansade ner henne till lite Chris Brown. Upplevelsen innan och efter epiduralen är som natt och dag. Tyvärr gick det dock långsamt som fasen här för vid 19.30 var jag 5 cm öppen och så även vid 21:30. Då tog vi beslutet att sätta en skalpelektrod på henne och i samband med det ta hål på hinnorna. Det hjälpte dock inte heller och inte ens vattnet gick så ett tag senare fick jag även värkstimulerande dropp. Då drog det igång igen och vid 22:30 var jag öppen 6 cm. De fortsatte öka dosen värkstimulerande var 20:e minut och efter 22:30 är det jääävligt luddigt. Jag vet att jag skrev med Ida, Linnéa och Elin runt 23 men sen tar det stopp och Kalle har inte heller några fler anteckningar.

15 augusti

Ja det var väl här det riktiga jobbet började. Minns att jag tänkte att jag var dum i huvudet som åkte in den där första gången och trodde jag hade ont. Jag fick epiduralen påfylld och använde fortfarande lustgasen till att skrika i. Jag fick hjälp av Kalle att komma ihåg att andas rätt och att sänka axlarna. Jag fick ligga i gynställning fast på sidan och pendla mellan höger och vänster var 20:e minut. Det var svårt som fan att vända sig så fick hjälp att vända mig mellan värkarna. Fick tips om att sluta skrika och använda krafterna till att ta i istället. Det hjälpte faktiskt tro det eller ej. Mot slutet fick jag ligga i vanlig gynställning och krysta. Jag hade krystvärkar i typ 1h och jävvvvlar i havet vilka sjuka krafter kvinnokroppen besitter. Jag tog verkligen i för kung och fosterland och jag kan bekräfta att det känns som man skiter ut ungen. Det gick typ inte att avgöra var det gjorde mest ont. Vid ett tillfälle fick jag höra att hon började bli trött och att jag behövde ta i lite extra och därefter tog det inte lång tid innan jag fick känna hennes huvud med handen. Jag förstod typ aldrig hur nära jag var att hon skulle födas förrän då.

03:53 låg hon på mitt bröst och skrek. Både jag och Kalle grät och det spelade ingen roll att hon var helt kladdig för hon var det vackraste jag någonsin sett. Jag vågade typ inte ta i henne för det kändes som jag skulle göra fel eller skada henne på något sätt. Det gick inte riktigt att förstå att hon var vårt barn och att jag just hade upplevt en förlossning. Det är utan tvekan det absolut största ögonblicket jag fått uppleva i hela mitt liv. Och det kommer det nog alltid vara. Hon låg på mitt bröst med ansiktet bort från mig och ammade och jag bara grät av att ens känna tyngden av hennes kropp på min. Äntligen utanför min kropp istället för inuti. Såg inte hennes ansikte förrän efter några minuter tror jag. Det är så jag minns det i alla fall.

Så fort hon var ute var smärtan som bortblåst. Kalle säger att jag sa "säg till när jag ska krysta ut moderkakan" till barnmorskan men då svarade hon genom att hålla upp den. Så det var ju inte så jäkla jobbigt tydligen. Brydde mig typ inte om något när hon låg där på mitt bröst. Tills de skulle börja sy... Fyyyy faaan va obehagligt. Jag fick lokalbedövning såklart och hade lustgasen klistrad i ansiktet men det hjälpte inte. Det gjorde inte ont men det var så sjukt obehagligt att ha någon pillandes där nere efter det traumat man precis upplevt. Jag fick en bristning grad två och lite små revor som skulle sys och efter ett tag blev läkaren nästan förbannad på mig för att jag spände mig så mycket. Hon kunde inte sy så som jag flängde runt och föreslog därför att jag skulle sövas istället. Jag försökte ett tag till eftersom jag ville vara med min dotter men när hon sa att hon hade 30 minuter kvar gav jag upp. Naiv som jag var (och lite hög på smärtlindring kanske) trodde jag att jag skulle vara borta 30 minuter och sen komma tillbaka till Kalle och vår dotter. Men så blev det inte riktigt.

Blev hämtad till operationen ganska snabbt, tror vi fick ungefär en timma tillsammans. Den timman gick dock fort som fan och helt plötsligt var jag på väg bort från min lilla familj. När jag vaknade efter operationen var jag ensam och jag såg en klocka på väggen som var runt 8 på morgonen. Tänkte att den går ju fel och somnade om. När jag vaknade igen var den fortfarande typ 8-9 och jag såg en till som också var det. Då fick jag panik på hur länge jag varit borta och att jag låg och sov så jag började gråta och ropa med min hesa nyligen intuberade stämma att ”hjälp, jag ska inte vara här”. Där har vi en till syn...

Till slut blev jag i alla fall hämtad till BB där Kalle satt och myste med vår underbara lilla dotter. Jag grät hela vägen dit och fortsatte när jag åter igen fick hålla i henne. Vilket jäkla lyckorus. Hon såg helt underbar ut med sina stora goa kinder och de söta små kläderna vi hade valt ut efter ultraljudet i vecka 14. Jag vet att det inte känns så för alla men jag älskade henne verkligen från första stund.

Gillar

Kommentarer

linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant förlossning förlossningen bebis baby girl dotter födsel bilkollage gravidkollage
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant förlossning förlossningen bebis baby girl dotter födsel bilkollage gravidkollage
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant förlossning förlossningen bebis baby girl dotter födsel bilkollage gravidkollage
linnea rosengren blogg gravid graviditet pregnancy pregnant förlossning förlossningen bebis baby girl dotter födsel bilkollage gravidkollage

Ja ni. Var börjar man? Det ekade tomt här i måndags och en ”min graviditet v.42” dök aldrig upp. Det tackar vi för. För i måndags var jag inte längre gravid.

Den 15 augusti kl 02:53 fick vi se vår älskade lilla rosenknopp för första gången. Nu går hon under namnet Ellie Rosengren och hon har gjort oss till en liten familj. En 3430g tung och 49cm lång liten människa som är vår för alltid. Wow.

Vi är helt tappade i vår bubbla med henne och jag minns typ inte ens hur det var innan hon kom. Det är som att hela lägenheten ändrats. Allt ser kanske likadant ut men vi gör helt andra saker än innan. Ingenting annat är liksom viktigt. Bara hon.

Jag lovar att dela med mig av min förlossningsberättelse för den var verkligen otrolig. Det absolut häftigaste jag upplevt i mitt liv. Men mer om det en annan dag för nu ska jag återgå till att stirra på min dotter. Den mest förtrollande lilla varelsen jag sett.

Gillar

Kommentarer