Header

Oj vad livet inte vart fluffigt och rosa de senaste dagarna. Ångesten har hållt mig i ett hårt jävla pissgrepp hela helgen och kvävt varenda vettig tanke i mitt förvirrade huvud. Hade varit så lätt att berätta hur fantastiskt det är att vara tillbaka i drömmarnas stad London men alltså näe fyfan. Det är tufft att leta boende, börja nytt jobb och skiljas från hemma och allt vad det innebär på en gång. Det blir liksom lätt för mycket och när man inte ens har ett eget hem att falla tillbaka på blir det rätt tungt. Puh.


Nu har jag dock hittat ett ställe jag tycker om och väntar helt hysteriskt ivrigt på svar om när jag kan flytta in - förhoppningsvis i början av veckan. Jag behöver packa upp och skapa mig ett hemma. Rest, flyttat och flängt mycket det senaste och jag längtar bara efter lite vardag och struktur just nu - för första gången i mitt 22åriga liv. Då tror jag att London kan få bli fantastiskt igen, för just nu är vi inte riktigt vänner och jag saknar mest mitt trygga lilla Falkenberg där alla mina fallskärmar finns tryggt spända på min rygg. Hoppas att lugnet i kroppen kan få infinna sig i veckan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vi kunde flugit bland molnen, sprungit med sant mellan tårna och hånglat i havet under månen men istället ligger jag här och tittar på en bild av din nacke och undrar om du skrattade när bilden togs.



Likes

Comments

Så var det dags igen. Fingrarna saknar tangenterna. Jag funderar mycket.


Vart lite uppe bland molnen det senaste i min bipolära berg-och-dalbana. Det är förjävla roligt att vara där uppe men så kommer det alltid till en punkt där energin tar slut. Det är som att någon tömt luften ur en ballong och allt jag vill göra är att ligga i sängen, äta kakor och titta på "Friends". Så det är ungefär vad jag gjort denna veckan, jag har jobbat och sedan gått hem, fixat kvälle och ätit den i sängen framför vänner och det har varit så jävla skönt.


När måendet skiftar dyker ju också nya tankebanor upp, såklart. När jag är där uppe tänker jag inte så mycket, jag bara lever och gör det som faller mig in för stunden. Fint. Just nu funderar jag på vad jag ska göra här i London härnäst. Jag har bestämt mig för att stanna ett tag och tänker att om jag ändå är här kan jag ju utnyttja utbudet av ALLT som finns i en storstad. Jag hade gärna velat ta dansklasser, så det är mitt mål för nu.

Innan dess, ska jag ännu en gång packa ner alla mina saker i väskor och lådor och ställa dom hos en kompis i ett par veckor. Själv åker jag till Thailand och sedan en sväng till Sverige innan jag kommer tillbaka hit för att starta ett nytt jobb och försöka hitta en ny lägenhet där jag kan trivas, för det gör jag inte här. Känns lite som att sätta punkt och börja på en ny sida, igen. Kul, men lite utmattande. Längtar tills bitar faller på plats och livet kan få pågå i lugn och ro ett tag. Ska för en gångs skull försöka att inte planera in något de närmsta månaderna. Bara vara i Londoooooon. Har ju längtat hit i flera år.

Likes

Comments

Då har jag kommit till punkten jag är så jävla rädd för. Alltid. Vad det än gäller. Saker är på plats. Jag har flyttat hit, och varje dag och jag grejat, vart på möten, sökt jobb, varit på visningar, köpt prylar till rummet jag hyr, lärt känna nya människor och allt "nödvändigt". Jag har vart "på väg" i snart en månad. Hela tiden strävat framåt. Nu har saker fallt på plats - jag har boende i flera månader framöver, jag har börjat på mitt nya jobb vilket innebär endast två lediga dagar i veckan och det enda jag har kvar att fixa med är bank vilket jag antagligen löser idag. Sen är det vardag.


Jag tror jag har vardagsfobi. Jag är alltid på väg, om inte fysiskt så psykiskt. Är alltid för långt fram i tankarna. Redan planerat plan B och C sedan länge. Kan inte landa. Lyssnade på en podd häromdagen - Alice Toedorescus vinter i P1. Ni borde verkligen lyssna, många kloka ord. Hon pratade mycket om hur vi i dagens samhälle idealiserar och romantiserar tänket "att aldrig nöjda sig" och att "alltid vara på väg framåt" och det slog mig att det är ord jag präntat in i mitt huvud i tron att det är mantran som endast gynnar mig. När hon vände och vred på orden slog det mig också att det ju antagligen är en stor anledning till att jag har svårt att finna en inre ro och landa i någonting jag tycker om. I nya situationer, på nya ställen, i förhållanden, i vänskaper, ja i Allt i stort sett. Nu menar jag inte att jag inte njuter till fullo av mina vänner och relationer och allt annat vad livet innebär men ofta har jag svårt att bara stå still. Bara vara nöjd, glida med och njuta. Inte försöka så jävla mycket hela tiden. Det är svårt, och jag är så förbannat jävla rädd för att livet ska bli tråkigt. Det är som att jag omedvetet tror att det är farligt att bara vara här, ha lite tråkigt, ha lite kul, andas och lev utan att tänka. Jag har liksom bott här i bara en månad och i tankarna har jag redan backpackat i Asien igen samt flyttat till Spanien innan nästa höst. Det är ju helt sjukt egentligen. Farligt i längden. Hur ska man någonsin kunna leva ett liv och känna harmoni, om inte alltid, så ibland, om man inte tillåter sig att göra just det. Känna det som är i stunden. Inte hela tiden förbereda sig för hur man ska ta sig ur stundens situation om den skulle bli tråkig eller obehaglig. Det slog mig hur mycket jag måste öva på detta. Tror jag hittat ännu en nödvändig pusselbit i livets stora gåta.

Likes

Comments

Såhär såg det ut i onsdags när jag tog tunnelbanan till Hyde Park. Så fint att det gör ont att titta. Strosade runt bland ankor och huuuur många ekorrar som helst. Kvällen innan var vi ute och skulle sett Akon spela. Jag åkte hem 3.30, klockan 4 kom Akon. Tjolahopp. Jag som bara skulle ut och ta en snabb drink och titta på mitt fjortonåriga jag's idol, slutade upp med att lämna sist av gänget och det har jag fått sota för resterande del av veckan liggandes i sängen med feber och förkylning. Men väfän, haft det mys ändå. Streckkollat hela säsong 2 av Stranger Things och 10 filmer. Typ.


Om två timmar kommer Maddo flygandes från Stockholm och stannar till tisdag och mitt hjärta gör glädjevolter när jag tänker på hur mycket vi ska flabba.

Likes

Comments

Några saker som gjort mig glad det senaste. Plus jag själv på slutet heh.


Saknar att vara kreativ, skapa, greja. Lagar mat men känner mig inte tillräckligt bekväm med mina roomies för att dra igång världens projekt i köket ännu. Häromdagen fick jag gå loss med halloweensmink på både mig själv och andra innan vi skulle på fest. SÅ kul! Oså insåg jag att jag har väl alla möjligheter i världen att vara kreativ. Bor i en av Europas största städer där ALLA möjligheter till vad du än vill finns, typ.


Hamnade i Shoreditch igår. Hela Brick Lane var täckt av marknader med vintage, mat och prylar och jag var mer än lycklig. Människor med knepiga kläder, färgsprakande smink och gatumusikanter och jag ville bara vara en del av alltihop. Vilket jag väl också är, jag är ju här. Fint ändå.

Likes

Comments

Imellanåt funderar jag på att börja spy ut lite känslor här igen. För känslor finns det gott om, som alltid i mitt liv.


Jag befinner mig på en ny plats på planeten just nu. Har precis skrivit på ett tre månaders boendekontrakt i London. Vi börjar med det, sen får vi se om det blir mer. Jag har tankar, ideer och planer sprutande ur huvudet på mig var och varannan dag. Jag åkte själv hit. Trodde jag skulle gå sönder av ensamhet, men en och en halv vecka har gått och bara vid ett fåtal tillfällen har jag känt så. En inser, när man åker iväg såhär, hur mycket en kan trots att en inte hade en aning. Jag förvånas över hur självständig jag blivit. Någon sa till mig ett par dagar innan jag åkte; "Jag kommer ihåg när du var liten Linnea, och inte vågade sova över hos oss ens för en natt. Nu flyttar du själv till ett annat land." Fina ord.


Likes

Comments

Jag får hela tiden påminna mig om att jag står på ny, okänd mark. Befinner mig på en plats i livet jag aldrig varit förut. Det gör man väl i och för sig alltid, men just nu på ett väldigt konkret vis. Jag står inför så många val. Hur vill jag att mitt liv ska se ut? För första gången är det bara JAG som måste styra. Alltid haft någon vid min sida när jag gjort planer för framtiden. Vänner, pojkvän eller familj. Vissa dagar är jag stensäker på vad jag vill, andra dagar är allt bara ett stort sudd och jag överväger att "vänta" så att en enklare plan kanske kan få dyka upp och bara lägga sig redo framför fötterna. Problemet är jag att då inte vet vad jag ska vänta på. Måste ändå intala mig att hålla i bromsen lite. Faktiskt tänka och känna igenom alla idéer och tankar som dyker upp. Hålla i bromsen men absolut inte trycka på stopp. Tillåta dagar som idag, sju timmar i soffan och en sittandes vid farmors köksbord med en hög kakor framför. Avsluta med att använda all jävla energi i hela kroppen på ett spinningpass för att skapa lite endorfiner och en skön utmattning för att faktiskt kunna sova inatt och vakna imorgon och känna mig peppad över att på nytt älta alla dessa tankar. Missförstå mig inte, det är fina och roliga tankar. Tankar som väcker de mest peppande och spännande känslor. Alla idéer innebär nya, okända steg, själv. Det är inget osunt ältande jag sysslar med, utan mer en inre kamp mellan tankar och känslor. Konsten att skilja dem åt behärskar jag inte riktigt.


Och dagar som idag måste få finnas, dagar när man inte orkar planera, fundera över framtiden eller göra en plan över hur man bäst strukturerar upp ett liv man vill leva. Fräste ifrån rejält när farmor ifrågasatte mina val idag. Tog en stund för henne att förstå att det gör lite ont i mig just nu, även om det inte syns. Jag är glad, jag har kul och jag trivs i mig själv och min omgivning, men det gör fortfarande lite ont. Det måste jag också säga till mig själv att acceptera. Att det är okej att säga att det gör ont, men det är också okej när det inte gör det. Det är okej att vara glad. Alltid.


Imorgon ska jag till Halmstad, och sen fika med tre pärlor. Det är min livsplan för nu. Känns fint.

Likes

Comments

Vissa dagar har man tillräckligt med tålamod för att tackla i stort sett vad som helst. Allt bara rinner av och man är lika oberörd som innan. Andra dagar, som idag, räcker det med minsta grej för att man ska känna sig provocerad till den grad att man hade velat kasta en burk i huvudet på nästa person som kommer för nära. Idag har jag varit irriterad. Sen gick jag på världens roligaste danspass i en timma och livet vände. Lätt det kan vara ändå. Krävs inte så mycket. Toppade kvällen med ett idolavsnitt och godis. Lyx ändå.

Likes

Comments