9 månader & 19 dagar (Utkast)

Har alltid hoppats få den känslan jag har just nu med hela au pair upplevelsen men då början av mitt år tog en vändning jag inte förutsatt bleknade den tanken. Just nu sitter jag i min säng, den 25 december 2017 och har precis kommit hem från familjemiddagen. I början på dessa stora familjemiddagar eller högtider känns det alltid lite stelt för mig, jag har inte sett vissa av de på länge och man har inte så mycket att prata om. Det tog seriöst 10 minuter sen blir man varm i kläderna och jag känner mig så enormt välkommen och omtyckt. Oavsett om jag kan tycka mina värdbarn kan vara extremt jobbiga eller kanske mindre trevliga, längta hem för jag är så trött på att bo och jobba på samma ställe så höjer jag de stunder som barnen faktiskt är underbara, snälla och jag faktiskt inte längtar hem. De får mig att inse hur mycket jag kommer sakna allt och alla.

Just nu längtar jag hem, men av en anledning och det är för jag vet att jag har en begränsad tid hemma in la Suecia. En vecka för att vara exakt. Jag har redan planerat vad jag vill göra, vilka jag vill träffa, vad jag vill äta, vad jag inte vill göra, allt och inget. Jag vill bara komma hem och få sitta på samma plats (på soffan) där jag satt för exakt ett år sen och åt frulle innan jag skulle till flygplatsen för att åka iväg.

Samtidigt som jag har kommit till den stunden jag längtat till, att det inte är långt kvar tills mitt år är slut så får jag fan lite tårar i ögonen. Jag tror inte att jag först kommer inse när jag är färdig här hur nyttig hela den här resan har varit för mig och vad den betytt. Jag kommer gå och lägga mig med ett leende på läpparna ikväll. De som pratat med mig de första månaderna vet hur skitigt jag mådde men utan den situationen hade jag aldrig varit här och upplevt det jag faktiskt gjort. När man sitter sent en måndagskväll och är känslosam och bara allmänt lycklig så blir det ett ganska djupt inlägg. Detta inlägget gör jag främst för min skull men också för mina närmaste för då får de kanske en lite klarare inblick hur jag haft och känner mig. Jag har haft en jättebra jul, igår i kyrkan blev jag sjukt känslosam och likadant idag när en av min värdmammas kusiner höll tal, var så lipig att hakan började darra och man fick liksom hålla sig med den fula gråtminen och för att dra till sig ett snyft ljud. I stället tog jag det som en vuxen och lät tårarna tåras i ögonen och sen var det bra igen.

Har inte den blekaste vad jag ville komma med detta inlägget men kändes skönt att få ut sig lite i skrift än att bara ha det i sitt huvud och bara ha det där. Det är inte kul. Just precis i denna minut känner jag att det kommer bli jobbigt att lämna min familj, men också andra nära till familjen som jag träffat under detta året. Längtar inte till dagen då jag ska krama om alla och dra vidare, kommer bli en känslosam en men kommer alltid ha med mig det. I Februari som sagt ska jag hem en snabbis och tror det kommer gå fruktansvärt fort tills dit så nu gäller det bara att njuta och ta riktigt vara på tiden här. Varsegod mina vänner, detta bjussar jag på.

  • 166 visningar

Gillar

Kommentarer

Lotta
,

Vad tog 2017 vägen. Har gått så himla fort!

G
,
😭😭😭😭😭😭❤️❤️❤️❤️
G
,
😭😭😭😭😭❤️❤️❤️❤️❤️❤️