Om kärlek.

Såhär lagom till Alla hjärtans dag har jag funderat lite på det här med kärlek. Kärlek är, för mig, så dubbelt. Så vackert. Så glädjefyllt och fantastiskt och magiskt men samtidigt så ont. Brutalt. Smärtsamt och fult. Kärleken kan vara allt man behöver, men det kan också vara det som förgör en totalt.

Delad kärlek är det enda vi behöver. Det tror jag stenhårt på. Att älska och bli älskad, det är det vackraste som finns.

Men kärlek kan lika gärna vara ensam, otröstbar, rivande, slitande. Kärlek kan få människor att förgås av sorg.

Innan man har smakat de första bitterljuva dropparna kärlek kan ge vet man ingenting. Man ger sig in i spelet utan en tanke på vad man har att förlora.

Vad man redan har förlorat.

Sitt hjärta. Högsta insatsen.

Man riskerar allt utan att veta konsekvenserna av vad som händer när allt går åt helvete. Hur skulle man kunna veta hur ont det gör när kärleken dör om man aldrig upplevt det förr?

Trots statistikens tydliga språk tycks det vara lika otänkbart varje gång, det där att det skulle kunna ta slut. Kärlek är förgängligt och slutar alltid i sorg, oavsett om det är genom uppbrott eller död, så slutar det alltid i sorg. Vi vet det. Ändå kastar vi oss in i leken, tål den gång på gång.

Det finns en så brutalt vacker dikt av Tove Ditlevsen. Så ta mitt hjärta, men ta det varsamt, ta det ömt, det röda hjärtat, nu är det ditt.

Precis så är det. Vi överlämnar det vackraste vi har i någon annans händer. Ibland behandlas hjärtat som den ömmaste lilla figuren av glas, så så försiktigt. Men, i min erfarenhet, oftast blir det inte så.

Hjärtat tappas, slängs i marken, krossas gång på gång och lappas ihop lite slarvigt. Det är en rivande smärta som sliter genom en, övermäktig. Det gör fysiskt ont när hjärtat krossas, det smärtar på ställen man inte ens visste fanns. Och ändå står man där igen, redo att kasta sig in i leken på nytt.

Den som är med i leken får leken tåla, sades det när man var liten. Men jag vill inte tåla leken. Jag vill inte ge mitt hjärta till någon, för jag orkar inte få det krossat mer. Jag är så trött på att laga mig själv, plåstra ihop och ta hand, för att någon man ska rasera allt igen.

Hur många gånger kan ett hjärta krossas utan att sluta slå?

Det är en läskig drog, kärleken. Förgörande, med eller utan. Jag är rädd för att ge mig in i leken igen, för att tappa bort mig själv och slås i spillror. Det här året jag valt att vara helt och hållet singel har varit det bästa, mest stärkande i mitt liv. Jag är hel, för första gången i mitt liv. Jag står stadigt på jorden, även när det blåser. Jag är min egen bästa vän, jag älskar mig själv innerligt, och jag vill aldrig någonsin igen ge en man makten att få mig att tro att jag inte duger.

Men jag vet. Att jag måste våga. Att någon dag, när jag känner mig redo, när jag hittar någon som förtjänar en chans, så kommer jag ta steget.

För jag vet svaret på varför vi tillåter oss själva att ge bort våra hjärtan gång på gång efter att så omsorgsfullt ha lagat det. Vi är inte masochister. Vi söker inte smärta. Nej, anledningen till att vi tar steget ut i spelet igen, det är för att när man vinner... då är allt värt det.

Det är så värt det, att jag skulle göra det tusen gånger om. Det är viktigt att komma ihåg det när man sitter med sitt trasiga hjärta i handen, att kärlek må vara bitterljuv och smärtsam och förgörande, men när det är rätt, då är den ganska så jävla fantastisk.

Glad alla hjärtans dag på er! Och om ni mot förmodan skulle vara deppiga över att ni är ensamma på alla hjärtans dag så kommer här lite uppmuntring från mig: det är en kommersiellt påhittad dag för att folk vill tjäna pengar på att exploatera människors kärlek.

Sådär! Puss och hej


  • Life

Gillar

Kommentarer