Idag var det engelskakurs igen. Tog en annan väg in för att slippa hamna i bilköerna vid vägbygget men den andra vägen var lika seg den också- med eller utan bygge är det lika trögt att ta sig in till skolan. Men det var inte det värsta.

När jag skulle hem ville inte bilen starta så jag fick hjälp av två ryssar som försökte putta igång bilen- utan resultat. Till slut startade den när jag testade en sista gång, så Moo slapp komma och hjälpa mig. Jag körde förvirrat ut och vågade inte stanna och starta gps:en. Jag körde förstås fel inne i centrum och hamnade i fel filer hela tiden. Jag fick panik! Hur kör man bil nu igen? Och så VÄNSTER sida som om det inte var en tillräcklig sörja redan. Jag samlade mig och körde vidare efter de andra bilarna, rakt ut framför en bil som kom in i min fil från höger! Han blinkade surt och jag blev ännu mer panikslagen. Förstår fortfarande inte hur den där vägen var tänkt. Jag såg ingen skylt eller linje och plötligt kom en annan väg och slöts samman med min väg. Det var nog första gången jag varit rädd på riktigt och känt att det var riktigt farligt när jag kört bil.

Jag tänkte på ett stycke jag läste i Torka aldrig tårar utan handskar. En man vid namn Bengt cyklar och vid en korsning tar inte handbromsen. Han rullar ut i gatan mot rött ljus men undkommer bilarna som kör ut i vägen. "Adrenalinet pumpade i honom. Lastbilschauffören hade vevat ner rutan och svurit åt honom. Men inget hände. För han skulle inte dö. Han skulle leva."

Igår tog jag tåget ner till Salisbury för att möta upp pappa och Carina som är på besök i England. Jag steg av tåget och såg pappa stå och vänta vid utgången och så brast jag ut i gråt och vi kramade om varandra. Pappa frågade om jag var ledsen över någonting och jag svarade "nej jag var bara glad över att se dig". Haha han trodde jag var ledsen över att tåget var försenat eller något liknande.

Vi åkte till en pub nära boendet och åt middag. Det var så roligt att träffa dom båda. Idag har vi åkt och tittat på Stonehenge och katedralen i Salisbury och nu sitter vi i en stuga vi hyrt, mätta av indisk mat. Vi promenerade runt lite i närmsta byn där vi bor och det är jättefint. Slänger in lite bilder! 
😃

Knappade in adressen till skolan på mobilen och körde iväg. Hamnade mitt i världens vägbygge och fick stå i bilkö superlänge... Kul! Kom fram i ganska god tid men väl framme vid klassrummet så stod det att vi hade bytt klassrum, så jag irrade runt på skolan och letade efter klassrummet. Hittade det till slut och pustade ut på min plats. Vi skulle plugga på grammatik och jag fattade verkligen inte någonting som hon frågade om! Hon pratade om modal verbs och auxiliary verbs, och jag bara satt som en korkboll och fattade INGET! Har jag gjort detta? Vet ej. Sa det till henne också och hon muttrade "då får vi se hur det går för dig det här". Jag ville nästan börja gråta, det var då jag verkligen kände hur jag är en sån där typisk tjej som vill vara duktig jämt. Å andra sidan är jag bättre på att prata engelska än många andra i min klass. De flesta kommer från Spanien och typ Polen (?) och pratar väldigt hackigt. "Du låter som en maskin" sa läraren till en kille idag haha! Då var jag minsann tuffare inombords än när dom andra satt som små robotar och gjorde sin grammatik.. 😜