Ömsning

Sjukskrivning. En månad. Utan en klar diagnos. Psykofarmaka - igen. På intyget om min sjukpenning har läkaren skrivit “Medelsvår depressiv episod”. Det är tydligen vad detta skälvande tillstånd av ångest, sorg och självförakt kallas. Eller åtminstone av den vagt kyliga läkare jag träffar. När jag lämnar vårdcentralen efter vårt hastiga möte är det med en fientlig fnys mot allt vad stafettläkare och besparingar inom primärvården heter och är. Men samtidigt är jag tacksam, tacksam över att någon har välsignat mig med det jag behöver. Jag känner mig stärkt av mötet och vad som kommit ur det.

Jag lånar sex böcker på Stadsbiblioteket efteråt. Benen är skakiga. Jag går på Espresso House, äter en falafelwrap och dricker en stor skummig cappucino. Men sedan vänder sig maten i magen på mig. Jag börjar visualisera mina besparingar i högar om blanka kronor och ser med skräck framför mig hur högarna kommer att minska i storlek nu. Det kostar att inte kunna arbeta. Det kostar att inte må bra.

Som om ångesten över det tillstånd den sjuke befinner sig i inte är nog, ska den sjuke även behöva gå igenom denna labyrint till system, tänker jag när jag försöker navigera mig på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingens hemsidor dagen efter. Det är ett mörker.

Och mitt i allt övergår januari till februari. Året 2019 ömsar skinn för första gången och jag önskar att jag kunde göra detsamma.


Gillar

Kommentarer

wilsoon
wilsoon,
All värme och kärlek till dig!nouw.com/wilsoon
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229