#METOO


-Texten innehåller skildringar av sexuellt våld -

Det är vinter. Jag är tretton år gammal och har en relation med en kille som är lika gammal som mig. Ingen av oss har haft penetrerande sex med någon annan tidigare men efter vår första gång tillsammans vill han ha mer än så; mer än jag kan och vill ge. Han tjatar sig till olika typer av sex som jag känner mig allt annat än bekväm med. Han smygfilmar och fotograferar min kropp. Han spelar upp ljud från när vi har sex för hans vänner. Han övertalar mig att göra saker jag än idag har svårt att prata om. Han är egentligen bara ett barn men han är ett barn med skrämmande böjelser. Han får mig att göra saker jag inte vill med ord så som "Du älskar väl mig?", "Du vill väl vara en duktig flickvän?", "Du vill väl inte att jag ska sprida bilder på dig?".

Det är vårvinter, jag har nyss fyllt sjutton år och jag ligger i sängen tillsammans med min dåvarande pojkvän. Vi två har det rätt bra, förutom när vi bråkar. Och ofta vill vi olika saker när vi har sex men han brukar lyssna till mig när jag säger nej. Ibland låter jag honom få sin vilja igenom, i rädsla för att bli lämnad om jag inte gör det som han ber om. Men den här natten vaknar jag av att hans fingrar är inuti mig. Jag säger åt honom att sluta och jag somnar om, varpå jag vaknar strax efteråt av att han penetrerar mig med sitt kön. Jag varken pratar eller rör mig, jag försöker att inte bry mig om vad som händer. Det är som om jag stiger ut ur min kropp, sätter mig på fönsterbrädet. Det låter klyschigt men det var exakt så. Efteråt somnar jag om men dagen därpå berättar jag för mina vänner om vad som har hänt. När jag senare pratar med min pojkvän blir han arg."Du har ju målat upp mig som en våldtäktsman framför dina vänner! Fattar du vad du har gjort?!".

Det är sommar och jag är mittemellan mitt första och andra år på gymnasiet när jag frivilligt sätter mig i en bil som tillhör en man som är mer än dubbelt så gammal som mig. Det är inte första gången vi träffas men det är första gången på länge vi ses. Jag har lunchrast från mitt sommarjobb och vi åker iväg en bit utanför stan. Det som händer i bilen när vi sitter bredvid varandra är frivilligt, de ord vi utväxlar är varken våldsamma eller förnedrande. Det som händer efter det, när vi har stigit ut ur bilen mitt ute i skogen, är däremot både våldsamt och förnedrande. Det som händer lämnar mig skadad, sårad, tom. När vi sitter i bilen på väg tillbaka till mitt sommarjobb har jag ont överallt men jag säger ingenting. Jag återgår till jobbet som om inget har hänt. När jag två månader senare konfronterar jag honom med mina ord; min berättelse om vad som hänt, möts jag av hans ifrågasättande och passivt aggressiva tonfall. "Men du sade ju ingenting? Du var ju bara tyst? Du brukar väl inte klaga?". Tre månader senare, när jag sitter i förhör hos Polisen efter att ha upprättat en anmälan, säger polisen mittemot mig "Men varför valde du att träffa den här mannen ifall du inte ville ha sex med honom men hade haft sex med honom innan?”.

* * *

Och trots att jag vet att min rygg är fri skuldbelägger jag mig själv. Jag skäms så förbannat mycket trots att jag vet att det inte är jag som bär skulden för någonting. Det är inte jag som har gjort fel. Annika Norlins ord i Allt som är ditt gör jag till mitt tröstande, outtröttliga mantra de dagar när minnena vill sluka mig hel: ”Det var aldrig ditt fel”. I hennes ord, i min familj, i mina vänner och i min feministiska övertygelse finner jag styrka, hopp och mod.

Gillar

Kommentarer

Towa
Towa,
Hej! Linnea! Ville bara skriva att du är sjukt modigt som berättar! Mitt manshat växer när jag läser om hur män har behanldat dig. Om du vill ha stöd av berättelse av samma karatär så skulle jag tipsa dig om att följa kontot "mansbebisar" på instragram. Ett ögonväckonde konto som är även fått mig att inse hur orättvis män faktiskt behandlar oss.

Alla styrkekramar tiill dig! Kram Towa
linneabrannstrom
linneabrannstrom,
Tack så mycket Towa, det gör mig glad att höra att du tycker det. Tack så mycket för tipset också.

Vi får inte glömma bort att vi har systraskapet och varandra.
<3
nouw.com/linneabrannstrom
Towa
Towa,
Percis så, systerskapet är det viktigaste av allt! du är min medsyster även om jag inte känner dig in på djupet. Du inspirerade mig även väldigt mycket när du skapade adopterad-kontot! Så fint av dig att låta oss adopterade höras. Förstår och uppskattar verkligen ditt engagemang för oss adopterade. Jag ser och förstår vilket heltidjobb du måste lagt ner på att låta oss adopterade komma till tals i första hand. (Man märkte ju snabbt att många andra utomstående ville tala i våra frågor ich för oss vilket hade blivit helt fel enligt mig) Ps. mkt stavfel pga skriver fel mobilen..)

Blev öven lite nyfiken på vilken jobb du jobbade på innan semestern? vet att du tidigare jobbat i kassan på nån matbutik, men det verkar som om du bytt?
linneabrannstrom
linneabrannstrom,
Tack snälla för dina ord. Varje gång någon säger att den uppskattade Adopterad i Sverige blir jag lycklig ända in i själen. Det finns inget finare. <3 Så tack. Jag önskar att jag hade kunnat fortsätta med det längre men det blev för mycket i slutet. Men jag är fortfarande engagerad privat och funderar på att kanske starta ett nytt projekt någon gång.nouw.com/linneabrannstrom
linneabrannstrom
linneabrannstrom,
Och just det! Just nu jobbar jag heltid på Länstrafiken Västerbotten. 😊nouw.com/linneabrannstrom
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229