Mest lästa

JAG VILL INTE SKÄMMAS LÄNGRE

Jag har hoppat av skolan

Förklaring

Efter min lilla "fas" i nian så blev allt mycket bättre. Jag började i 1:an på Vadsbogymnasiet. Programmet var jag bergsäker på att jag ville gå, nämligen barn och fritid.

Årskurs 1 är den bästa tiden i mitt liv som jag har haft än så länge. Allt var perfekt. Jag älskade mitt program, jag fick nya kompisar, jag blev lite mer säker i mitt utseende och jaa allt var jättebra.
Då hade jag inga spår alls utav ångest förutom söndagsångest och ångesten innan prov, men den känner alla till. Jag var glad. Jag var så lycklig. Jag kommer aldrig glömma denna period i mitt liv.

Vad mer kan man skriva? Jag hade helt enkelt ett bra år då, både med skolan, mitt mående och kompisarna.

Sommaren till 2:an var också bra. Jag kände väl lite ångest sådär men inget som jag reflekterade över. Dagarna gick på höstterminen. Då började jag känna något som låg och var i vägen inne i bröstet. Var det oro? Stress? Press? Eller så enkelt som att höstmörkret började komma och man mår lite dåligt utav det?
Ojj som jag önskar att det bara hade varit det.

Mvh eran Linnea

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Allt började egentligen redan i årskurs 6. Jag hade då problem med min mage men vi visste inte riktigt vad det var, så vi gjorde ingen större grej utav det. Sedan var allt bra. Åren gick och i årskurs 8 så kom mitt magont tillbaka. Jag kan inte räkna på fingrarna alla gånger vi har besökt sjukhuset p.g.a det men aldrig fått något riktigt svar. Till slut kom vi på att jag har ont i magen för att jag sätter oerhört stor press på mig själv, som är väldigt vanligt. Iallafall, i årskurs 9 så blev problemen större och jag var hemma från skolan väldigt ofta p.g.a ont i magen. Allt annat gick bra. Det sociala, kompislivet, fritiden, handbollen, ja allt var inget problem. Förutom att mitt magont påverkade det lite. Men det var så konstigt för på helgerna var allting på tipptopp.

Allt förvärrades i mitten av 9:an och ångestkänslorna började sakta men säkert komma. Fast då var det som en liten blomma i bröstet som inte hade blommat ut än. Jag var så sjukt nervös på morgonen innan jag skulle gå till skolan. Jag vet inte varför. Jag hade jätteont i magen och spydde varje morgon innan jag skulle gå till skolan. (Jag hade ingen ätstörning eller maginfluensa.) Det var så många gånger jag kom med tårar i ögonen efter att ha spytt 15 minuter innan skolan började. Detta varade i flera veckor. När jag väl kom till skolan så fick jag torka tårarna och sätta på ett fejkleende. Jag var alltid tjejen som skrattade och jag tror inte att någon märkte på mig att något var fel. Det var så pinsamt. Inte ens min dåvarande bästa kompis visste allt detta, bara lite. Jag höll det så hemligt jag kunde för jag skämdes något enormt. Jag var ju bara den skrattande flickan som fick bra betyg och var duktig i skolan.

Jag tror det var så att dom vuxna runt om mig bestämde med mitt tillstånd att jag skulle prata med kuratorn en gång i veckan. Det betydde att jag fick hoppa över vissa lektioner. När någon frågade vart jag hade varit så sa jag bara tandläkaren eller så skrattade jag bort det. Det var ju så himla pinsamt att besöka kuratorn då. När jag skulle gå till hennes rum så var jag enormt försiktig så att ingen skulle se mig. Gångerna hos kuratorn hjälpte mig att få ner pressen på mig själv och det blev bättre. Jag trodde då att detta bara var någon nervös fas inför gymnasiet. Det jag inte visste då var att gymnasietiden skulle vända mitt liv upp och ner helt och hållet.

Mvh eran Linnea

Likes

Comments

Okej. Nu ska jag göra något som förmodligen de mesta av er kommer tycka är töntigt.
Jag vill börja skriva som typ en "självbiografi"; om man ens kan kalla det så. Mina blogginlägg ska jag skriva som kapitel, och allt ska handla om början på min psykiska ohälsa till där jag är idag. Det blir alltså som en bok. :D Det låter liknande som alla andra inlägg jag har gjort men nu vill jag gå in mer på detaljer typ? Wow det lät väldigt tråkigt. Jag vill berätta mer utförligt så ni som har ångest inte känner er ensamma. Det blir liknande som Therese Lindgrens bok, ibland mår jag inte så bra, fast nu blir det om min resa istället. Vad tror ni om den här iden?

Och innan jag börjar så vill jag bara säga att ni som är känsliga och påverkas lätt så bör ni inte läsa dessa kapitel.

Mvh eran Linnea!

Likes

Comments

Jag brukar tänka att människor är träd. Alla träd är helt olika. Det finns inte ett enda träd som är det andra likt.
Det finns små träd som precis har börjat växa och det finns stora träd som har funnits med ett par år.

Det finns olika sorters träd i världen som arrträd, lövträd, regnskogsträd o.s.v men alla träd ser helt olika ut på sitt utseende. Löven sitter olika, barken ser olika ut, grenarna och även det som finns inuti trädet ser olika ut för alla. Alla träd är sitt eget.
Precis såhär ska alla ni människor som läser detta tänka, fast om människor. Tänk om det bara fanns tallar på jorden? Ingen regnskog, inga lövträd, ingenting. Bara tallar. Hade det varit lika roligt att bo på denna planeten då? Jag skulle inte tro det.
Det är vi människor som bor på den här planeten tillsammans. Det är alla våra ursprung, personligheter och bakgrunder som gör våran jord intressant och spännande.
Vad skulle du tyckt om det bara fanns individer som ser precis ut som dig? Inte så roligt? Tänkte det. Så min stora fråga är: Varför? Varför all avsky mot dina medmänniskor? Vad tjänar det till?

Och min största fråga till dig som inte tycker om flerfärgade: Vad är det som är så speciellt med de individer som gör att du får ett sådant avsky?
Att dom kommer hit och tar över vårat land som vissa uttrycker för att dom rymmer från sitt eget för att få frihet? Förtjänar inte alla människor frihet? Eller är du så dum i huvudet att du inte tycker att vissa inte förtjänar det?

Skyll inte på de oskyldiga människorna, skyll på dom som skapar kaoset som gör att deras enda utväg är att fly.
Fly från sitt hem, fly från sin familj, fly från onda människor.


Likes

Comments

I lördags hände det. Det som inte hänt på två månader. Det som jag äntligen trodde försvunnit.

Jag fick 3 panikattacker under loppet av 5 min.
Jag har varit med om panikattacker tätt inpå varandra förut men det här slog rekordet. 3 under 5 minuter, det är väldigt många.
I söndags, dagen efter var jag så himla trött. Jag undvek att göra grejer jag blev andfådd av för då börjar hjärtat slå fortare och då tror jag att en till attack är på väg. Jag var rädd. Rädd för vad min kropp skulle göra.

Usch, nu när jag skriver detta sitter jag och gråter. Tänk vilken resa jag har gjort. Och den fortsätter fortfarande. Snälla kan nån bara ta bort det. Alla uppoffringar jag gjort för den jädra ångesten. Den ska inte få vinna ändå låter jag den. Min sista ork som jag hade kvar tog slut i somras. Därav en av anledningarna till att jag hoppat av skolan. Nu börjar ångesten sakta komma krypande tillbaka. Jag vill verkligen inte igen! Hur kommer jag kunna ta mig igenom det en gång till?!


Jag känner mig så himla otillräcklig som människa när man sitter hemma och inte orkar kliva upp ur sängen, man orkar inte bädda, äta, jobba, träffa kompisar eller träna. Den känslan är så ångestladdad. Jag känner att jag bara gnäller, att jag är jobbig som bara pratar om mig själv, att mitt inte är någonting i jämförelse med andras problem.

Min största dröm i livet är att må bra igen. Att känna att måendet inte begränsar livet, begränsar en från att göra roliga saker, begränsar en från att vara sig själv.
Snälla finns det någon mirakelmänniska därute? Jag vill bara känna mig normal.

Likes

Comments

Luta er tillbaka för gamla Linnea är snart tillbaka!

För första gången på 1 år kan jag faktiskt skratta på riktigt. Jag kommer sakta men säkert tillbaka till den Linnea innan allt detta hände. Den Linnea som skämtar, som skrattar åt allting, den busiga och galna Linnea.

Gud det är så skönt att äntligen känna att ljuset i den mörka, mörka tunneln närmar sig. Alla beslut jag har gjort ångrar jag ingenting. Alla val jag gjort har gjort mig till den människan jag är idag. En människa som har hittat nya intressen. en människa som är självsäkrare, en människa som inte bryr sig om vad andra tycker, en människa som kan le.

Men var inte ledsna! Det är fortfarande en lång väg kvar men nu känner jag att det går bra för mig. Jag kommer fortsätta med bloggen då jag har funnit ett oerhört stort intresse för det.

För ett tag sedan när individer sa att det skulle bli bättre så trodde jag inte på det. Men nu vet jag, att det finns lyckliga slut ändå.

Likes

Comments

Alla förtjänar att ha på sig en krona på huvudet ibland för att man är stark, modig och stolt.
Du som människa, individ och en själ med personlighet ska kunna säga rakt ut: Jag är stolt över mig själv.

Alla människor går igenom någonting i sitt liv, alla har varit med om något jobbigt, från att ha psykisk ohälsa till att godispåsen tagit slut. Men alla ska veta att man inte är ensam.
Du som går igenom något nu eller som har gått igenom något, du är så himla stark. Vet du varför? För att du läser detta. Du har klarat jobbiga hinder i ditt liv och om du går igenom något nu så sitter du ändå här och läser idag, på denna jord, du finns. Var stolt över dig själv.

Meningen med denna texten är att jag beundrar dig som har/ går igenom något jobbigt. Du är verkligen inte ensam, men om du ändå skulle känna det så finns jag här för dig. Skriv till mig.

Framöver nu när jag har dåliga dagar då jag mår jättedåligt, då ska jag ta på mig min krona och känna mig stolt över mig själv, för att jag är människa.

Sätt på din krona för att alla förtjänar att känna sig stolta.

Likes

Comments

Förklaringen till att jag hoppat av skolan.
Det funkade helt enkelt inte. Det gör det inte ibland. Skolan passar inte alla och det får man acceptera.

Jag gick hela sommaren och tänkte fram och tillbaka om jag skulle gå kvar eller inte. Vi sa att jag ska försöka tänka in i mitt huvud att jag ska dit så kanske det blir enklare. Snarare tvärtom, jag har mått väldigt dåligt den här sommaren över skolan.
Det beslutet vi gjorde med att jag hoppar av skolan är det största beslutet jag gjort i mitt liv än så länge, men det var mitt bästa också. Jag mår mycket bättre nu när jag slipper tänka på skolan. Jag vet ju att man ska utmana sig själv med saker man tycker är jobbigt men det får gå till en viss gräns. Denna gränsen var min.

Du kanske sitter och tänker nu: Hon kommer ju inte få jobb, hon kommer få det tufft i livet senare etc.
Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Jag vet många människor som hoppat av skolan och som klarar sig galant idag. Och när jag känner att jag vill, orkar och kan så läser jag vidare på komvux. Det löser sig. Jag försöker iallafall tänka så positivt som det går.

Varför jag inte klarade av att stanna kvar i skolan beror på flera olika saker.
Det är just det här att sitta i ett klassrum med många andra människor. Usch jag får panik bara att tänka på det. Det är också att jag inte trivs i själva byggnaden, kan ha och göra med att jag bara har dåliga minnen från det hemska stället. Kompisar som distanserat sig och kompisar som jag glidit ifrån eftersom vi inte träffats på länge, kände väl att jag var lite ensam helt enkelt. Dessutom har jag en liten sväng av social fobi så det är jobbigt att sitta i matsalen när den är full eller att gå i korridoren när massa elever sitter där eller som jag skrev där uppe, sitta i ett rum med flera andra människor.


Tack för att du ville läsa. Detta är ett sätt jag hittat att få skriva ut mina känslor, det lättar mycket på ångesten. Dessutom älskar jag att skriva så jag ber om ursäkt om det kommer långa texter ibland. Men det känns skönt att flera anonyma läsare faktiskt vill läsa mina tankar. Tack för det.
Med detta sagt hoppas jag att du vill fortsätta läsa hur det går vidare för mig i livet och min resa på väg till ett bättre mående.



Likes

Comments

Känner du dig hjälplös? Vet inte vad du ska säga eller göra? Jag kan ge lite hjälp på traven.

Som alla andra inlägg så utgår jag från mig själv.
Det här inlägget är till er som känner någon som mår dåligt i sitt psyke. Kanske ett syskon, förälder, kompis eller partner? Min familj och pojkvän har varit väldigt hjälpsamma utan att dom vet om det. Min familj känner sig hjälplösa men det dom inte vet är att dom hjälper mig varje dag, bara genom att vara där.

När man mår dåligt i psyket så är det väldigt skönt att ha någon hos sig. Även om man säger att man vill vara själv så finns det en liten känsla därinne i kroppen som verkligen inte vill vara själv. Och självklart, ibland vill man verkligen vara själv och komma bort från verkligheten lite och då är det såklart okej.

Många undrar nog hur man ska finnas där. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Hur ska man bete sig? Försök att inte tänka för mycket på det, gör ingenting mer komplicerat och gör det inte till någon stor grej.
Det kan räcka med att du sätter dig med individen och frågar: Hur mår du? Och verkligen vill veta svaret. Man märker om en person frågar det för att vara snäll eller för att man verkligen bryr sig.
Den som mår dåligt kanske känner att den inte vill prata just nu. Bara finns där då, förstår du? Det räcker att bara ligga tysta och hålla om varandra. Det kan vara riktigt skönt ibland när det har hänt mycket. Att bara få vara tyst med en annan själ.

Om människan som mår dåligt får ett utbrott och bara gråter hela tiden, då kanske man inte bara vill ligga tyst. Man har ingen aning om vad man ska göra. Ge en kram. Tro mig, kramar är det som får i alla fall mig att lugna ner mig mest. Bara håll om personen, säg att det inte är någon fara, säg att det är okej att gråta, att du finns där om han/hon vill prata. Och vänta tills personen har lugnat ner sig innan du börjar prata om hur ni ska göra med allt, att ni måste skaffa hjälp eller vad det kan vara. Bara finns i stunden. Ibland behöver man bara få gråta ut i massor, så man släpper ut alla överväldigande känslor inom en som man går och håller på.
Och det är inte alltid att personen i fråga vill prata om att man måste skaffa hjälp eller vad det nu kan vara direkt efteråt man har gråtit ut i massor, då känner man sig värdelös som människa. Så känner iallafall jag.

Och snälla du som läser det här och känner någon med psykisk ohälsa, snälla det värsta du kan göra är att distansera dig från personen. Att hålla sig borta eller bryta kontakten eller vad du än gör, don´t do it! Genom att du gör det får du personen som mår dåligt att tro att han/hon har gjort något, känna sig äcklig, konstig, ångest över att ha gjort något, lägger all skuld på sig själv och personen i fråga behöver verkligen inte mer ångest som det är. Det påverkar psyket jättemycket och han/hon behöver dig mer då, inte att du sviker människan. Du kanske är den enda personen har, om du då sviker så känner hen sig ensam.

Det värsta för en människa som lider utav psykisk ohälsa får absolut INTE känna sig ensam. Varför? Joo för hon/han känner att det inte finns någon som bryr sig om hen. Att man är HELT ensam. Att det aldrig kommer ta slut och i värsta fall så kan detta leda till ett avslut på livet.

Om personen inte sökt hjälp så förstå att hon/han inte orkar ta tag i det själv, individen har fullt upp med att ta sig ur sängen. Hjälp då till. Även om personen inte vill ha hjälp, ge hjälp ändå. Vissa människor kanske känner skam för att behöva ta hjälp av andra, det kan ändå kännas skönt för personen att någon annan hjälper en på traven. T ex kontakta skolan, kurator, arbetsplatsen, psykologen. Vad som helst. Och självklart, om personen verkligen inte vill ha hjälp eller inte orkar det, låt det vara. Finns där istället. Man ska aldrig tvinga en person till något den själv inte är villig att göra. Individen måste vilja få en förändring själv.

Min familj och pojkvän har varit experter på att finnas för mig. Jag beundrar dom så otroligt mycket hur dom orkat finnas för mig på ett så bra sätt även om dom inte har en instruktionsbok att läsa ifrån. Och vad dom gjort? Dom har bara funnits där för mig. Det har hjälpt otroligt mycket.
Jag och min mamma pratade häromdagen om min pojkvän Daniel. Både hon och jag konstaterade att utan honom hade jag förmodligen inte funnits idag. Jag älskar Daniel och min familj jättemycket för allt dom fått stå ut med. Mina gråtattacker, panikattacker, ångestfyllda dagar. Jag älskar dom för det.

Likes

Comments