USA

Ras. Patriotism. Hudfärg. Nationalism. Pengar. Klass.

Det är de orden som mina lärare använder allra mest. Jag har sedan dag ett varit förbryllad över ordvalen. Varför pratar de om ras som om det vore ett existerande ting? Som om vi människor är uppdelade i olika arter, där en art, den vita, står över de övriga. Som om vi, beroende på ras, har olika möjligheter och vägar i livet, vilka är utstakade åt oss på förhand. Ett mönster som inte ens mina professorer på universitetsnivå frångår, och än mindre vågar ifrågasätta. Men efter fyra veckor kunde jag inte hålla mig längre. Min redan överfulla bägare fullständigt svämmade över i dag när en professor hävdade att ett visst mått av diskriminering baserat på ras är nödvändigt.

Tystnad. Tankar som spinner. Vad fan säger han? Jag ser mig omkring i klassrummet efter någon vars blick är lika förvirrad som min. Responsen är noll. Ingen ifrågasätter, vrider sig på stolen, eller ens rynkar pannan. Jag måste andas, sätter mig tillrätta och tittar sedan upp igen. Pennorna glöder i anteckningsblocken, det är fortfarande ingen som ifrågasätter.

Jag ifrågasätter inte heller. Måste tänka efter först. Ska jag vara den där provocerande svensken? Hon som ändå inte fattar nått, hon är ju inte härifrån? Andas snabbt, men måste säga något. Jag bara måste. Så jag frågar läraren om uttalandet. Om ordvalen. Vad menar han egentligen? Vad menar du när du säger att ett visst mått av diskriminering är nödvändigt? Och ras? Vet du om att det bara är en social konstruktion? Eller tror du att människor kan delas upp i kategorier baserat på ras? Tror du att ras existerar? Tror du seriöst det?

Får till svar att det är en del av amerikansk historia. Att uppdelning av individer baserat på ras är allt vad Amerika är och står för. Och så kommer det förbli. Det står till och med skrivet i konstitutionen. Jag frågar om han inte tror att detta kommer att ändras, i och med att begreppet ras är förlegat på många andra platser runt om i världen, och att det snart borde vara det här med. Svaret är nej. Historien är viktigast. Den korta men ack så mörka historia detta land har, den är viktigare än allt. Den förbannade jävla stoltheten, och nationalismen och patriotismen som betyder allt. Så, om landet en gång delade upp individer efter ras, då kommer de att fortsätta göra det.

Jag kräks. Hur fan ska det här jävla landet kunna hjälpa sig själva om de inte ens fattar att de behöver hjälp? Medveten om att luftslottet kommer sprängas en vacker dag. Längtar, även om jag vet att det kommer leda till världskrig. Men jag har inte tålamod till att vänta, så väck mig när ni vaknat.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

USA

Att befinna sig i ett annat land när kroppen sviker är en av mina värsta mardrömmar. Att bli sjuk i allmänhet och förlora hälsan är något som skrämmer mig oerhört. Likaså att det skulle hända någon i min familj eller någon av mina nära och kära. Jag som fram till min 18 årsdag alltid var frisk, och med alltid menar jag verkligen alltid. Mina sjukdagar fram tills dess går att räkna på en hand. Men imorse svimmade jag tre gånger. Jag tänkte att jag ändå skulle försöka ta mig till mina lektioner, men efter ett tag fick jag lov att inse att det verkligen inte gick. Jag kunde inte kontrollera min kropp.

Det är ingen stor grej, men för mig var hela scenariot något fullständigt främmande. Jag har aldrig svimmat förut, och på det haft hälsan i behåll genom näst intill hela mitt liv hittills, så när något väl inträffar eller när jag väl blir sjuk, då är jag sjuk på riktigt. Så att befinna mig i ett annat land, bo i studentkorridor med massa främlingar som inte talar mitt språk och för en sekund känna mig fullständigt hjälplös då jag inte lyckades hålla mig på benen är inget jag vill vara med om igen. Aldrig någonsin, om jag får bestämma.

Jag har sedan ungefär fyra år tillbaka inte mått 100 procent bra fysiskt. Innan dess var det psyket som spökade, så jag minns att det till en början gjorde mig så ledsen att när jag väl mådde bra psykiskt och hade tagit tillbaka kontrollen över mina hjärnspöken som orsakat både depressioner och ätstörningar, så var det dags för kroppen att svika. Sedan dess har jag försökt få till en hållbar vardag. Men det har varit svårt. För helt ärligt är allt jag vill att förbättra världen, och i den kampen skiter jag fullständigt i mig själv. Jag jobbar gärna, mycket och hårt. Strävar efter att ge 110 procent hela tiden och i allt jag tar mig an. Vill alltid utvecklas, bli ett bättre jag. Det är en fin egenskap, att göra allt eller inget. Ge 0 eller 100. Vara bäst eller sämst. Men den kan också vara förödande.

Den fick mig att ligga ensam, först på toaletten, sedan i studentkorridoren och till sist på golvet i mitt rum, utan att förstå varför kroppen inte lydde mig. Jag har sällan känt mig så svag, ensam och hjälplös som då. Men det är också en stor del av den här resan. Att gå igenom allt ensam, att stå på egna ben. Utan någon vid min sida eller som håller min hand när benen inte längre bär. Jag bär mig själv nu. Det är viktigast av allt.

Likes

Comments

Livet, USA

En av kurserna som jag läser här på andra sidan av atlanten är "Power, Profit and Sports", som faller inom ramen för Global Studies, där vi granskar maktförhållanden inom politiken, samhället (staten, landet, världen) och idrott samt förhållandena dessa emellan. Hur påverkar sporten samhället? På vilket sätt kan idrott bidra till att förändrade förhållanden på den politiska arenan? Hur påverkar den kultur som sport skapar människans förståelse för individer bosatta på andra sidan jordklotet? Och hur kommer det sig att vi inte ens behöver tala samma språk, men ändå förstår och kommunicerar med varandra om vi befinner oss på samma fotbollsplan?

Till en av lektionerna hade vi en skriftlig inlämning om ens personliga reflektioner kopplade till kursens innehåll och sport. Denna tänkte jag att jag lika gärna kunde publicera delar av här, så ni får en inblick i mina tankar för tillfället.

On my last discussion sheet I ended up giving an example of a situation that I had been in where sports really showed up to be an international and global language. Sports can also become a culture that you have strong bonds to, as well as an identity for those who are really dedicated to their sport. I myself have thought about this a lot during the last week. I have been horseback riding since I was about five years old, and for the last ten years I have spent several hours in the stable every day of the week. It has become not just a hobby, it is a lifestyle for me. Four hours a day, seven days a week, every day of the year I perform my sport at home. With one week in the U.S., and without spending time in the stable and working out every day, I feel lost. It is like a bit of me and who I am as a person is missing.

From this experience I could really identify myself in todays readings from Andrei S. Markovits & Lars Rensmann (2013) where they discussed sports as a global language, culture and identity. As I said, it feels like a part of my identity is gone, and I actually don’t know who I am when I don’t have my sport. My experience of moving here in relation to the readings and discussions in this class has made it clearer to me than ever how important and life changing sports can be. How the sports break barriers and how it unite people. How sports can be a culture in which you can feel as you are at home in, even though you are not. How sports become a language for you to speak with the ones who share the same interest in sports as you do, and how a horseback rider always will be able to understand another horseback rider, even though you might never have met each other before.

I thought that I was going to be able to live without the horses during my stay here since I am only here for one semester. But a week has gone by and even though everything here is great, a huge part of me is missing. I actually was not aware of the fact that my sport had such a big impact on me, but now I have already signed up for riding lessons during my stay. Not because it’s a way for me to work out, but because of what it does to me as a person. It completes my identity, gives me a cultural recognition and gives me a lot of friends that actually understands me, since we speak the same global language related to the sport that we love, horseback riding.

Likes

Comments

USA

Dödsstraff?

*Skratt*

Ja det är klart vi har det!


Pendlar ständigt mellan två tillstånd här. Kroniskt trött. Eller, Eld och lågor. Men det är väl inte så konstigt ändå? När var och varannan konversation vänder min världsbild upp och ner. När kommentarer likt den ovan dagligen står på menyn. När skolan inte arbetar mot sexuella trakasserier, utan ger offret möjlighet att anmäla inofficiellt så att offret och gärningsmannen tilldelas olika tider i matsalen. Gärningsmannen går fri. Båda får fortsätta sina studier. Fred. Då har man åtgärdat "problemet".

Jag inte rört mig utanför min korridor efter klockan sex på kvällen. Jag har gått på en promenad sedan jag kom hit. Med mobilen i handen. Allt är så annorlunda här.

Likes

Comments

USA

Nu sitter jag på Chicago O’Hare Airport, Illinois, i väntan på flyget som ska ta mig till Syracuse. Därifrån kommer en chaufför från universitetet och plockar upp mig för att sedan påbörja resan mot universitetet och mitt hem fram till sommaren.

Hittills har resandet gått bra. Det var lite stressigt igår morse då jag var i stallet och tog hand om Kakan för sista gången på ett tag. Dessvärre är hon inte helt 100% nu, och hon som alltid varit frisk, men det är väl självklart att något skulle hända just nu. Förhoppningsvis är det bara en hovböld som spökar, men ändå, det gjorde inte avskedet enklare precis. Efter det tog mamma och jag en sista svensk fika på ett tag innan jag packade ihop det sista och gjorde mig iordning för avfärd. Efter att mamma och jag plockat upp pappa på vägen var det dags att checka in väskorna (som kom med båda två trots att jag inte kunde boka extrabagage i förväg, lucky me). Så, med 40 kilo packning incheckat sa vi hejdå och sedan begav jag mig genom den första av tre säkerhetskontroller för att få komma med på flyget till USA. Det var nästan jobbigare än väntat att säga hejdå. Ögonen vattnades och i stunden så fick jag kalla fötter och ångrade mig totalt. Kunde jag vända tillbaka nu?

Men allt på Arlanda gick faktiskt smidigt. Likaså flygresan, passkontrollen i USA, att hämta ut mitt bagage i Chicago och att sedan checka in det igen. Sedan var det dags för mig att åka tåg till terminalen där hotellet jag skulle övernatta på låg och sedan checka in. Från att jag landade i Chicago igår kväll var det 14 timmar till mitt nästa flyg, det som jag nu väntar på att få stiga på.

Jag vet inte om min det är min katastrofhjärna som gör att allt hittills känns så enkelt. Jag förbereder mig alltid på det värsta, och när det inte inträffar blir jag alltid så förvånad. Det var ungefär som när jag köpte egen häst. Alla hade varnat mig för hur svårt och jobbigt det skulle vara, men än idag över sex år senare har jag aldrig upplevt hästägandet som varken svårt eller jobbigt. Jag väntade länge på smällen, men den kom liksom aldrig. Likaså nu under den här resan. Även om jag inte ska ropa hej än, så har allt gått oförskämt smidigt. Från panikkänslan med gråten i halsen på Arlanda över hur allt ska gå, hur jag ska klara mig ensam i ute den stora världen, på en plats där ingen talar mitt språk, till att inse att det här faktiskt går.

Att jag utmanar mig själv, går utanför min comfort zone och inser att jag klarar av det, livet och utmaningarna som jag möter, är stort för mig. Och det är det som är målet med den här resan. Att utmana mig själv, prova på nya saker, göra saker som jag inte är bekväm med och växa som person. Att få stå på egna ben, ensam, i ett annat land, kan komma att bli det största äventyr jag varit med om hittills. Jag växer när jag utmanar mig själv, och ju större uppgift jag ställs inför desto bättre presterar jag. Att ha personer runt omkring mig som vågar ge mig en uppgift större än vad jag själv tror att jag klarar av har därför alltid varit viktigt för mig. Men sen jag blev vuxen så har jag insett att det inte är längre är någon som kommer att ge mig den uppgiften. Vill jag växa och utvecklas som person, då är det jag som får se till att tro på mig. Det är jag som har ansvaret över mig själv, min person och min framtid. Det är därför jag som måste utmana mig själv, för att uppnå mina mål att ständigt växa och utvecklas som person.

Det är därför som jag nu befinner mig på Chicago O’Hare Airport i väntan på flyget som tar mig ett steg närmre min slutdestination, St. Lawrence University, Canton, NY.

Likes

Comments

Lis, Livet, USA

Jag flyttar till USA. Ja, det är sant. Flyget går om fyra dagar, och destinationen är St Lawrence University, Canton, New York State, The United States of America. Ena sekunden får jag fjärilar i magen av att tänka tanken på vad som komma skall, medan jag i nästa vill lägga mig i fosterställning och gråta floder.


Att lämna allt och alla här hemma för ett halvår i USA har varit allt annat än ett självklart val för mig. Även om tanken på att uppleva USA har funnits med mig i smyg under de senaste fem-sex åren så har jag aldrig trott att detta faktiskt skulle hända. Men med ett intresse för det politiska läget i USA som vuxit fram allt mer med tiden så kändes det i slutet av Mars förra året som en självklarhet att jag skulle ansöka om att få åka på en utbytestermin, för vad hade jag att förlora? Sparken i baken kom från att jag precis brutit upp från ett alldeles för långt och destruktivt förhållande, och jag kände mig för första gången fri. Jag mådde bättre än vad jag någonsin kunde minnas att jag hade gjort och tron på mig själv växte sig starkare för var dag som gick. Jag hade bestämt mig att 2017 skulle vara året då jag skulle satsa på mig själv. Jag skulle göra det som jag ville göra, för min egen skull. Jag ville se världen med nya ögon, lära känna nya människor och utvecklas samt växa som person. Efter en utlandsresa i Mars där jag för första gången var den person som jag strävat efter att vara, positiv, glad, tillmötesgående utan att ge vika för mina egna åsikter och principer och framförallt nyfiken på världen och alla människor jag mötte, så blev det så självklart att jag skulle ansöka om att få göra det här, för min skull.

Processen har varit lång, svår och bitvis segdragen, men efter prov, tester, motiveringar, ansökningar, hälsoundersökningar och mer därtill så fick jag i november 2017 brevet om att jag hade kommit in på mitt förstahandsval, St. Lawrence University. Så, lördagen den 13 januari 2018 går mitt flyg från Arlanda till Chicago och därifrån flyger jag vidare mot Syracuse innan en av skolans chaufförer hämtar upp mig för tre timmars bilresa till Canton, staden där jag kommer att bo. Fjärilar i magen och en nervositet som heter duga, men det här ska nog bli bra!





Likes

Comments

Åsikter

Jag är så glad och stolt över min generation. Fuck you-generationen. Vi som står upp. Och säger ifrån. Säger stopp. Ryter till. Demonstrerar. Skriker högt. För även om det har varit värre förr, finns kvinnor som blivit utsatta för värre saker än vi 0ch människor som har det betydligt värre än oss, så betyder det inte att den uråldriga patriarkala norm där männen utövar ett ständigt maktmissbruk över kvinnor genom att bland annat utnyttja våra kroppar är okej. Därför är jag jävligt stolt över min generation. Vi som säger ifrån, oavsett om det handlar om en klapp på baken eller en gruppvåldtäkt. Generation fuck you, vi som höjer rösten trots att det är obekvämt. Vi som vågar se orättvisorna i vitögat och vi som vågar göra något åt dem. Vi som tror på en förändring och tror på att det är vi själva som skapar den. Vi som gör skillnad.

Likes

Comments

Åsikter
Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vet att jag måste skriva något. Jag måste kommentera det som skett. Jag måste bli upprörd och jag måste engagera mig, precis som jag gjort förut. Även om det nu skett så många gånger att jag vant mig vid tanken. Även om jag inte längre blir förvånad. Även om jag, hur fruktansvärt det än låter, inte blir lika berörd av de terrordåd som sker i dag som jag blev över Charlie Hebdo-attacken i Frankrike i början av januari 2015. Snart tre år har gått sedan dess, tre år där terror har blivit en allt mer förekommande faktor i västvärlden. Något vi blivit tvungna att vänja oss vid. Och ja, jag har vant mig. Jag är inte längre rädd, men jag är medveten om att det händer. Medveten om att det kommer att fortsätta hända. Medveten om att så länge Daesh (som jag vägrar kalla för det namn som de så gärna vill kallas för, för de är minsann ingen jävla stat och ska så heller aldrig bli) finns så kommer de att fortsätta sin kamp för att sprida terror. Våld, skräck och hot. Men ni skrämmer inte mig.


Något som däremot skrämmer mig, är det faktum att jag inte längre är rädd. Jag gråter inte av ilska, och kroppen skakar inte längre av förtvivlan så fort ett terrordåd sker. Jag känner inte längre att jag behöver skriva om dåden, det känns nästan överflödigt, det har ju skrivits om så många gånger förut? Jag har ju skrivit om det förut? Och vad gör det för skillnad om jag skriver om det igen, och igen och igen? Men det är just därför jag måste göra det. Det är just därför, för att inte terrordåden ska få bli en normativ del av vår vardag, som jag måste skriva om det.

Jag måste höja rösten. Bli arg, ledsen och knäsvag. Skaka förtvivlat över att jag vill rädda världen, men ännu inte lyckats. Jag måste fortsätta känna, och det starkt. Även om det gör ont. För det gör ont. Och vi, vi måste fortsätta prata om det som sker. För vi får aldrig vänja oss, det är då människan slutar kämpa. Terrordåd får aldrig bli en del av vår vardag, och det är därför jag måste fortsätta skriva om det som sker. För det är genom att uppmärksamma, bli arg och reagera som vi bekämpar terrorn. Tills den dagen det tar slut.

Likes

Comments

Elisabet Höglund, jag är ingenting som du. Och nej, jag kommer inte att sluta se en potentiell våldtäksman i varje man jag möter. För hur kommer det sig att varje kvinna jag stött på har blivit utsatt för sexuella ofredanden, samtidigt som jag inte känner en enda man som har tagit sig friheten att ofreda? Just detta är anledningen till att jag måste se varje man som ett potentiellt hot. Och ja, Elisabet, det är ett sexuellt ofredande när män tar sig rätten att ta på min rumpa utan min tillåtelse. Det är sexuellt ofredande när män låter händerna klättra in under kjolen på kvinnor som är ute på klubben, eller när en pojke i grundskolan knuffade in mig på skoltoaletten i ett försök att ta på mina bröst. Det var ett sexuellt ofredande när klassen var på studiebesök i riksdagen och min klasskompis bestämde sig för att låta handen glida upp längsmed mitt lår. Jag sa aldrig ja, och ibland skrek jag till och med nej eller lägg av. En och annan fick sig en hård knuff som respons på sitt närmande, men det har liksom aldrig tyckts spela någon roll. Övergreppen fortsätter ändå.

"Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra."

Så, när Elisbet Höglund skriver så här om sexuella ofredanden blir jag rädd. Rädd för att jag är en av de som har stått upp. Skrikit. Knuffat. Sagt nej med en ton som i andra situationer brukar få de allra flesta att flytta på sig. Till och med slagits, om situationen krävt det. Men trots allt jag gjort, genom alla år, så tar det liksom aldrig slut. Det spelar ingen roll hur högt jag skriker, vilka kläder jag bär eller om jag är sminkad eller inte. Män fortsätter att ta på mig ändå. Utan min tillåtelse. Därför frågar jag mig hur du tänker när du skriver att lösningen är att "nypa tillbaka"? Sjunka till deras nivå? Menar du att det blir mer acceptabelt att män tar på mig utan min tillåtelse om jag "tar tillbaka"? Och varför skulle jag göra det, när jag inte vill ha någonting med dessa män att göra. När allt jag vill är att bli lämnad ifred.

Och när du skriver att "värre saker kan man som kvinna bli utsatt för" än att bli klappad på rumpan, kan jag återigen inte låta bli att undra hur du tänker. Bara för att det finns de som blivit utsatta för betydligt värre övergrepp än jag så betyder det inte att de sexuella övergrepp och ofredanden som drabbat mig betyder mindre. När en kvinna i Indien blir gruppvåldtagen och mördad på en buss blir det inte mer okej för mannen på Stureplan att gnida sitt kön mot min svank. De är båda händelser som härstammar från samma struktur. Så bara för att det finns värre saker som kvinna att bli utsatt för än att bli klappad på rumpan så betyder det inte att det är okej för det. Jag äger rätten till min egen historia. Och det finns ingen annan än jag som bestämmer när någon gått över min gräns. Så, när män tar på min rumpa utan min tillåtelse så är det ett sexuellt ofredande. Vare sig du anser det eller inte. Punkt.

Sen tappar jag det. Delen i din text där du ifrågasätter de kvinnor som inte sagt ifrån tidigare, det är där min kropp börjar skaka. Rasande. Samtidigt så nära till gråt. När du ifrågasätter kvinnors klädval på de bilder som publiceras på sociala medier blir jag galen. G A L E N. Så här skriver du: "Min slutsats är: Vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret. Lägger du ut en nakenbild på dig själv, så signalerar du till omvärlden att det är okej att närma sig dig". Och du må äga rätten till din egen slutsats, Elisabet, men här är vi långt ifrån överens. För det är ALDRIG och det tål att upprepas, aldrig, en kvinnas ansvar när hon blir sexuellt ofredad, utnyttjad eller trakasserad av män. Aldrig.

För det här ska du, och alla andra, ha klart för er: Jag kan vara trevlig utan att flörta. Jag kan även ha på mig en bikini utan att vilja ha någon, och än mindre utan att sträva efter att män ska vilja ha mig. Därför spelar valet av mina kläder, eller vilka bilder jag publicerar, ingen roll för någon annan än mig. Och nej, Elisabet, om jag lägger ut en nakenbild så betyder det INTE att det är okej att närma sig mig. Det må vara din tolkning, en tolkning som jag ber dig omvärdera, för den är långt ifrån allas sanning.

Så, min slutsats är: Jag bär vad jag vill. Jag ser ut hur jag vill. Jag är vem jag vill. It's non of your fucking business. Fatta.

Likes

Comments

Arg, rädd och frustrerad. Gråter igenkännande. Det här med män alltså. Män i grupp. Och du ensamma man som tog dig rätten att ta på min rumpa när jag gick förbi dig i rulltrappan. Eller du som tolkade mitt nej som ett ja, för vi var ju trots allt tillsammans? Patriarkatet. Ojämställdheten. Tafsandet. När fan ska män sluta veva ner bilrutan och ropa på mig som om jag vore en katt när jag går mot bilen på väg hem från jobbet. När tar det stopp? Och framför allt, när är det dags för logiken och förståndet att ta vid?

Det är ett kollektivt ansvar. Ansvaret över synen på kvinnor och flickor världen över. För det här är inget problem som endast finns hos särskilda folkgrupper som somliga kan hävda. Nej, att jag som kvinna springer hem från bussen om kvällarna är ett större problem än så. Och det problemet är ditt. Mitt. Vårt.


#metoo

Likes

Comments