Det tog tid innan jag bestämde mig om jag skulle ge mig in i detta med att blogga men lusten av att skriva av sig tog över och här är jag 👋🏻

För lite mer än ett år sedan så hände det värsta som kunde hända i vår familj , vår fina pappa gick bort i cancer och efter sig lämnade han sig inte bara en fru och barn utan en hög med barnbarn som saknar sin morfar/farfar. Dagen vi fick chock beskedet att vår pappa hade drabbats utav cancer var hemsk, som en smäll rakt in i bröstkorgen men framförallt rädsla , rädslan över att förlora någon som man älskar så djupt.

Lite mer än ett år har nu gått och vi har fått passera många utav högtiderna vilket har varit påfrestande men tack vore att vi är så många och har varandra så har vi också tagit oss igenom detta.

När ens familj drabbas utav något sådant här så får man sig en rejäl käftsmäll och man inser väldigt fort vad livet är skört , hur snabbt det kan vända och att vi aldrig vet vad som väntar oss nästkommande dag. Man blir på något vis mer rädd om det man har.

I förrgår kom en till käftsmäll , nästan en sådan som påminner oss om att " sluta inte att ta vara på varandra" min mamma drabbades utav en halv ansiktsförlamning och självklart var vår första tanke att vi absolut inte kan förlora ännu en förälder , vad gör vi då?! Rädslan var hemsk och jag fick ännu en gång en bekräftelse på att man aldrig vet vad som väntar bakom hörnet.

Med detta inlägg vill jag förmedla att ta vara på varandra , ta vara på varje ögonblick för vad vet du vad som väntar bakom ditt hörn?

Kärlek!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments