Värsta händelsen i mitt liv. 😣

Många av er läsare som känner mig privat, vet att jag kan vara rätt så klantig av mig.. men det här slår fan allt! Jag blir lite rädd för mig själv.. faktiskt!

Ja, jag ska berätta för er ifrån början!

Jo det började när jag slutade jobbet kl 17. Jag ringde Niklas som skulle komma o hämta mig. Jag går ut från alla dörrar, vet att det sista jag tänker på är att jag inte ska glömma min telefon. Tar telefonen i handen, ser Niklas bil precis utanför så går in o sätter mig i bilen. Men Niklas som sitter i ett samtal frågar om jag vill ta mig ett bloss innan vi åker hemåt, så han kan få prata färdigt. Jag går ut och röker min förbaskade cigarett, är rätt inne i vad N pratar om.. men kastar bort ciggen och så åker vi därifrån. Ber sen Niklas om att få stanna vid i kiosken innan vi åker o hämtar kidsen.. o när vi väl är framme märker jag att jag inte har min mobil med mig. Och jag som var helt hundra på att jag fick med mig den från jobbet. Mycket märkligt, tycker både N och jag.

Men vi åker tillbaks till jobbet. Frågar min kollega om hon sett den, men hon säger samma sak som mig. . att jag tog med mig den när jag slutade. Men vart tusan är min telefon då? Jag river ut hela väskan och tömmer fickorna på jobb-byxorna. . men ingen telefon. Vid det här tillfället kommer jag ihåg hur nervös jag började bli.

Nu var mina tankar precis överallt. Det värsta vore ju om man glömt den på taket när jag gick ut för o röka, men jag var rätt inne i Niklas telefonsamtal så kom inte ihåg om jag tog med mig telefonen. Men jag började gå bland kanten i diket utanför jobbet, där vi hade åkt, i hopp om att hitta min stackars ensamma telefon.

I över en timme gick jag fram och tillbaka på vägen och vid dikena.. men lyckades inte hitta det minsta tecken på att en telefon åkt av bilen.

Till slut åkte vi bort mot en stor rondell, Niklas ställer sig o ber mig gå ur o titta en sista gång. Jag går längre än vad jag tänkt, och med hoppet om att självklart hitta telefonen.

Jag är inte den som ger upp i första tagit. men det fanns liksom inget tecken alls iom att jag inte visste vart man skulle leta.. så när tanken om att jag skulle ge mig, slog mig.. så tutade en bil mitt på gatan. Klart man tittar, och han pratade med mig! Jag hör väldigt dåligt vad han säger då det åker sjuttioelva bilar, så han åkte o vände så vi hamnade på samma sida. Han berättade att han hade min telefon, att han såg när den föll ner på backen från bilen, att han stannade o plockade upp telefonen på backen o även hur han försökte komma ifatt oss. Han hade sen åkt hem till sin tjej o bett henne gå ut o söka på mitt namn på facebook för o berätta att de hade hittat min telefon!

Alltså! Hur underbart är det inte då. Helt främmande människor gör såhär mot en annan människa. Ja än finns hoppet om mänskligheten kvar! Borde finnas fler av denna sort! Helt klart värt en ros i tidningen!

Jag är så otroligt tacksam för att just denna man åkte bakom oss! Finner inga ord. Och så otroligt skönt att telefonen kom fram efter mycket svett och tårar. Och vid liv dessutom! 😊

Det är trots allt bara en telefon, och mina bank-kort. Men idag klarar man sig fan inte utan de!

Denna man och kvinna fick en belöning och jag hoppas det finns fler människor som Dessa i världen. Världen behöver mer goda människor än onda! Mer gott till folket! Och lite mindre klantigheter för den här Linda. Peace out! ✌

  • life

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229