När smärta talar olika språk.

Att dagligen leva med smärta har blivit en vardag för mig. Men när man tror att det ska gå över av sig själv men inte gör det, blir man en aning besviken. Besviken på sig själv, för man inte gick till läkaren när det onda började. Kanske hade jag mått bra nu. Kanske hade jag varit helt frisk nu.

Istället har det nu blivit värre än vad jag klarar av. Men jag har efter 1,5år äntligen sökt hjälp hos helt underbar doktor på vårdscentralen. Jag citerar hennes ord: "Jag ska hjälpa dig med detta, Linda. Nu ska vi ta reda på varför du har så ont"! Att efter 1,5år av rädsla för att bli avvisad från vc eller sjukhus, äntligen får den hjälp jag behöver! Varför i hela friden har jag väntat så här länge!? Hur kunde jag vara så elak mot min egna kropp? Jag ska ju bo i den här kroppen tills jag tar mitt sista andetag. Dumma dumma!!!

På måndag har jag tid till röntgen, jag bara hoppas att de ser vad som är fel. Jag blir mer o mer orolig för varje dag som går. Och jag får mer o mer ont för varje dag som går. Känns det som iaf. Kanske är det inbillning eller så kan det stämma.

Idag har mina fingrar domnats bort många gånger, nästan så jag har tappat känseln helt. Till o med på jobbet. O det gjorde ju inte saken bättre när jag skadade min andra sida idag, känner mig inte ett dugg handikappad nu, med höger axel, arm och hand OCH vänster hand som är "lite fucked up" just nu. MEN nåt positivt bland denna negativitet måste ju ändå vara att Jag faktiskt har sökt hjälp! Och att jag nån gång, kommer bli helt frisk (när det nu blir, har jag ingen aning om!)

Hoppet är det sista som lämnar mig.

  • life

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229