Bloggat från min mobil

Denna bilden skickade Linnea till mig idag och den fick mig verkligen att tänka till, för det är så sant.

Har lagt upp den överallt haha men här kan man utveckla lite mer.. Det är ju verkligen så som bilden skriver, det är så ofta man är så inne i vardagen, man stressar och man tänker alldeles för mycket på framtiden istället för att leva i nuet. Jag är verkligen så dålig på att stanna upp och bara ta dagen som den kommer. Jag är en person som gillar rutiner, för då mår jag som bäst vilket dom flesta nog gör, men då blir det också att man lätt bara kör på och inte riktigt stannar och tänker.

Och denna bilden beskriver ju då att barnen växer upp.

Men det har varit perioder från start med kolik, mycket sjukdomar, trots m.m som man bara längtar tills den perioden är över. Istället för att ta tillvara på vad den tiden innebär. Just kolik gav väl inte så mycket, Elvira hade det när hon var 0-3 månader och då spenderade jag och Hennes pappa kvällarna i en bil och körde runt runt runt för hon skulle sova. Vi hade dammsugaren igång från klockan 12-21 för det var det ljudet som lugnade henne. MEN den perioden gav vi så mycket närhet, vi gick med henne i bärsele hela tiden, bar henne, myste med henne. Varför uppskattade man inte den närheten? När hon låg hud mot hud mot ens bröst? Varför stannade man inte upp nånstans och tänkte att oavsett hur jobbigt det var med kolik så kommer den första tiden aldrig tillbaka. Nu mera, flera år senare, kan jag ibland känna att jag gjort vad som helst för att åka tillbaka i tiden bara för att ligga i soffan med en bebisElvira på sovandes på mitt bröst.

Och sjukdomar, när Elvira haft sina värsta sjukperioder så är man så stressad för vad man inte hinner med. Istället för att bara stanna upp och ta till vara på dom dagarna som innebär 100% mys och närhet bara hon och jag.

Och trotsperioderna, när man nästan blir gråhårig när man känner sig lite tjatig, eller när man kanske känner sig irriterad... så får man ändå stanna upp att inse att en dag står hon inte där i hallen och diskuterar med mig om att hon ska ha sandaler o solhatt en kall höstdag. Nej, utan en dag står hon där i hallen och vinkar hejdå för hon ska åka hem till sin familj.

Denna tiden som är NU kommer aldrig tillbaka, en dag sitter man där och tiden har bara sprungit förbi. 💕 jag vet att alla saker jag tyckt varit tufft under vissa perioder, kommer jag nångång sakna. För det är saker jag saknar bara den veckan hon är hos sin pappa.

Så nu ska jag vända mig om som jag gör varje kväll och hålla om min älskade dotter och sova gott inatt ❤️ så tacksam för henne 🙏 (det däremot visste jag redan innan jag läste denna texten haha)

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229