När du ler stannar tiden

Läser just nu boken När du ler stannar tiden skriven av Anna Pella och skulle vilja dela med mig av några stycken i hennes bok som jag känner igen mig i. Min sorg följde precis dessa tre steg. Det är som om hon har satt ord på mina känslor under den första tiden.

Sorgens ansikten

"Sorgens första ansikte är själviskt. Jag är inte duglig att bli mamma eftersom jag fött ett skadat barn. Drömmar som jag inte visste fanns poppar upp. Jag kommer aldrig kunna bli farmor. Den normala framtiden. Jag är onormal. Du är onormal. Vi är onormala. Längtan efter att vara en i mängden växer sig starkare än någonsin. Vi måste skaffa ett till barn. Ett friskt."

"Sorgens andra ansikte är nattsvart. Finns det någon annan som gått igenom detta och överlevt? Hur kunde det bli så här? Vems fel är det? Passar inte din pappa och jag ihop? Vad ska hända med oss nu? Är våra liv förstörda nu? Kommer vi någonsin att kunna vara glada igen? Jag ältar och ältar. Jag slutade ju snusa när jag fick veta att jag var gravid. Jag har inte druckit så mycket kaffe. Ingen alkohol. Är det målarfärg? Har jag varit förkyld? Tänk om vi bara kunde backa tiden, och få allt ogjort. Jag önskar att det här aldrig hade hänt. Att du aldrig hade fötts. Jag förväntade mig ett annat barn.

Sorgens tredje ansikte är kärlekens. Det lilla barnet som ligger där och kämpar för sitt liv. Kärlek blandad med stor svärta. Instinkten att skydda dig till varje pris. Men hur ska vi orka? Kommer vi att orka? Oron för att du när som helst ska ge upp och lämna oss.

  • 738 visningar

Gillar

Kommentarer