De står där, små och stora, tjocka och smala, långa och korta, obändigt böjandes för vinden, står de där ensamma eller tillsammans, fastvuxna och tyst betraktar omgivningens händelser år efter år. Träden. Som en monetär förbrukningsresurs för skönhet i parker, trädgårdar och naturskyddsområden eller som bränsle, byggmaterial och pappersmassa i skogsodlingar.

Men enligt den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens internationella bästsäljare ”Trädens hemliga liv”, en av Sveriges mest sålda fackböcker förra året, så pratar, tänker och samarbetar träden med varandra, de står inte bara där tysta till människans tjänst. Vi bör därmed ta större hänsyn gentemot skogen.

Jag har läst utdrag och diskussioner tidigare om Wohllebens bok där han beskriver de nya forskningsrönen om trädens samarbete och kommunikation med andra träd, svampar, fåglar och insekter, hur rotsystemen fungerar som en slags hjärna och agerar vid påstötta problem, och att träden även kan lära sig av misstag, till exempel från en uttorkningsperiod. Så klart är detta en del av evolutionen och utvecklingen, annars skulle det ju inte ske någon artutveckling och anpassning till nya förhållanden.

Men visst är det spännande att träden, och andra växter, har kommunikation och samarbeten med varandra men också med djur. Kommunikationen växter sinsemellan är så klart helt annorlunda än vår mänskliga kommunikation oss emellan. Men kommunikationen med insekter och fåglar, sker den enbart med feromoner, doftämnen, och liknande, eller läser de varandras energier också? Har vi också kunnat kommunicera men tappat bort det?

Tittar man runt i världen finns det många kulturer där växter, stenar och annat har en själ, till exempel Island. Vilket ger en indikation om att innan "det västerländska" slog till betraktades naturen som besjälad, men någonstans i upplysningen tappade vi bort det. Min tolkning är att det försvann som en resurskonflikt, trosföreställningen utgjorde ett hinder för resursutnyttjande och arbetades helt enkelt bort. Jämför med att idag kan vägar dras om för rödlistade arter etc. Vilket en del tycker är självklart att ta naturhänsyn och jobbar för det medan andra tycker att paddorna bara är i vägen och stoppar samhällsutvecklingen och jobbar för det.

Oavsett vad man har i sin föreställningsvärld så ger oss i alla fall träden, och andra växter, oss vårt syre (och vi ger kol tillbaka), vilket vi inte kan leva utan, de ger oss också energi från solen. Tidigare vördade vi träd och natur, vi tackade god skörd och god jaktlycka, som satte mat på vårt bord. Vår tidigare kristna bordsbön var en variant av tidigare vördnad. Idag, i alla fall i västvärlden, finns inget sådant kvar.

Jag tror att vi, och världen, skulle må bättre av att vara mer respektfulla och ge uttryck för mer tacksamhet när naturen ger oss något. Så Tack! alla träd och andra växter i min omgivning som ger mig syre just nu, Tack! till säden, grönsakerna och djuren som gav mig frukost idag!

Jag tror att, framförallt vi stadsbor, har tappat så mycket energimässig kontakt med naturen att vi blivit lost och att det är en stor anledning till att vi blir otrygga, både mot oss själva och mot andra, vi har tappat det energimässiga gemensamma delandet och därmed fyller vi inte på energin i den känslomässiga tryggheten, vilket skapar en tomhet. Jag tror att om vi visar mer respektfullhet mot träden och övrig natur och ger uttryck för mer tacksamhet för vad de ger oss så blir vi mer av en energimässig helhet med större plats för kärlek både mot oss själva och mot andra. Vad tror du?

Lindansarmama.se