SJUKSKRIVEN FÖR UTMATTNING – JAG BORDE SKÄMMAS

Det här hade jag aldrig klarat av att skriva om för ett par år sedan. Det hade känts för utblottande och utelämnande. Det hade varit för skamligt. Tänk om nån skulle tycka att jag vore nån man inte vill anställa? En sån där som inte tål för mycket stress. Dom vill man ju inte ha som arbetstagare. Eller vill man det?

Det var mina förutfattade meningar som gav mig skammen. Skammen gjorde att jag till och med hade svårt att gå ut till mataffären under min första sjukskrivning för stressrelaterad ohälsa. ”Tänk om någon skulle få syn på mig på ICA på dagtid! Vad skulle dom tänka?” Jag var delvis rädd för att någon skulle få reda på att jag var sjukskriven. Sen var jag även rädd för att nån skulle tycka att jag såg för frisk ut för att vara sjukskriven. En tanke var att jag nästan var tvungen att sitta hemma hela tiden med nedrullade persienner för att få ha rätten att vara sjukskriven. Märkliga resonemang men jag vet att dom inte är ovanliga. Det syns ju liksom oftast inte utanpå att man ”gått in i väggen”, så som jag hade gjort.

Det här var under min AT och det var då inte ovanligt att jag arbetade 70 timmar i veckan under en lång period. Jag gick mycket jour och hade svårt att sätta gränser. Strax innan ”kraschen” så försökte jag bota min konstanta ångest med att springa till jobbet. Jag skaffade en löparryggsäck och sprang ca 30 min varje morgon. Jag kommer ihåg att jag gjorde en massa hälsosamma förändringar som att baka lågkolhydratbröd, m.m Jag hade ingen koll på att jag inte skulle klara av att hålla på och stressa på det här sättet utan återhämtning under en lång tid. Inte skulle väl jag drabbas av utmattning? Det trodde jag inte. Nattsömnen hade varit min ända återhämtning men nu började även den fallera. Jag hade svårt att somna och sov dåligt. Till slut kom kraschen. Det var när jag skulle gå en nattjour. Jag hade cyklat dit så jag var lite uppe i varv när jag kom. Jag kände hur ångesten låg lättillgänglig under ytan. Bara nån timma in på jouren var ångesten så stark att jag knappt kunde andas. Jag gick till toaletten och försökte lugna ner mig. Men istället fick jag en kraftig panikångestattack. När jag hade kommit någorlunda ner från attacken så samlade jag ihop mig och sa till personalen att jag hade blivit magsjuk och behövde åka hem. Fy sjutton vad besvärlig och lögnaktig jag kände mig. Detta var en jour på psykakuten och ändå kände jag att jag inte kunde säga sanningen. Jag skämdes för mycket.

Väl hemma så kunde jag inte sova. Jag gick till vårdcentralen dagen därpå och fick sömnmedicin. Jag provade kanske fyra olika sorter och ingen fungerade. Jag fick biverkningar av vissa som t.ex. myrkrypningar i benen och armarna. Jag var så uppe i varv att ingenting kunde få mig lugn kändes det som. Min vårdcentralsläkare fick konsultera psykkliniken. Det resulterade i att jag fick lite högre doser än vad som var vanligt och till slut kunde jag sova. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”Bara jag får sova några nätter så kommer jag kunna jobba igen.” men så blev det inte. Jag har för mig att sjukskrivningen varade ca 6 månader inklusive deltidssjukskrivning. Då stressade jag hela tiden på för att jag ville tillbaka. Jag ville inte vara hemma längre och jag ville bli färdig med AT. Detta är ganska klassiskt för utmattade personer. Dom vill sällan vara sjukskrivna utan vill hela tiden vara produktiva och ”duktiga”. Man måste ofta övertala dom och förklara hur stressen sliter på hjärna och kropp.

Att bli sjuk av att jobba för mycket gjorde mig rädd. Rädd för att hamna där igen. Några månader innan kraschen hade jag många kroppsliga symtom som yrsel, spända nackmuskler och magkatarr. Magkatarrsbesvären var så kraftiga att dom inte vek undan trots stora doser av fler olika läkemedel mot för mycket magsyra. Jag fick göra en så kallad gastroskopi när man kollade ner med en kamera i magsäcken. Men man hittade inget fel.

Efter att jag friskskrevs och jag började jobba igen blev jag rädd så fort dessa kroppsliga symtom kom tillbaka. Om jag stressar för mycket, även nuförtiden, så kommer ju symtomen tillbaka. Det är ju kroppens svar när man gått omkring med höga nivåer av stresshormoner under lång tid. Nu är jag inte rädd för symtomen längre på samma sätt även om jag har respekt för dom och jag är inte heller rädd för att jobba. Det är nämligen så att andra gången jag blev sjukskriven för stress så blev jag istället frisk av att börja jobba.

Andra gången jag drabbades var tvillingarna 4 månader gamla. Deras storasyster var då 2 år och 4 månader. Jag och min man hade kämpat på utan några anhöriga i närheten som hjälpte oss. Jag blev helt sjukskriven igen. Denna gången från föräldraledigheten. Jag blev alltså denna gången inte sjuk av att jobba utan av en väldigt stressande hemmiljö. För att ni ska få en bild av hur mitt liv såg ut månaderna innan jag blev sjukskriven så ska jag kort berätta. Jag hade haft en tung och delvis stressande tvillinggraviditet. Jag kunde inte göra någonting nästan sista månaderna utan låg mest på soffan. Allt gjorde ont och jag kände mig fången i kroppen. Tvillingarna vägde 3,4 och 3,6 kilo när dom föddes. Det är stort för att vara tvilling. Sen följde ett par kaotiska månader när jag i princip ammade tvillingarna dygnet runt. Ammade jag dom inte så gallskrek dom. Detta resulterade i att jag fick sitta upp och sova med dom på tvillingamningskudden. Om jag bara behövde göra något en liten stund, som att gå och borta tänderna, så gallskrek dom hela tiden när jag var borta. Detta trots att min man hade dom i sjal, hud mot hud, och provade alla möjliga knep för att göra dom nöjda. Jag levde med ett konstant stresspåslag.

Denna gången blev jag successivt frisk genom att börja jobba med en sakta upptrappning. I början satt jag bara med på jobbet utan att ha någon uppgift. Jag är så tacksam och glad för att jag fick bli frisk på jobbet. Det har gjort att jag inte längre är rädd för att bli sjuk av arbetet. Jag har istället förstått att jag i princip kan bli sjuk av vad som helst. Allt handlar om bristen på återhämtning.

Under båda mina perioder när jag blivit sjuk av stress så har jag också varit aktiv sockermissbrukare. Detta har bl.a. gjort att jag ännu mindre känt mina gränser. Jag har dövat bort sömnbrist, ångest, m.m med maten. Sen har symtomen kommit ännu starkare vilket i sin tur krävt mer socker / skräpmat för att dämpa, döva eller använda som uppiggade medel.

Nu för en tid sen började jag känna av dessa stressrelaterade symtom igen. Denna gången t.o.m i form av sömnproblem några nätter. Detta var en riktig varningsklocka så jag drog i handbromsen rejält. Jag pratade med min sponsor inom 12-stegsprogrammet och gjorde upp en plan för vad jag skulle prioritera och sen strök jag resten. Bloggen är något som jag inte prioriterar just nu men idag fick jag en stark lust att skriva ihop detta.

Vi är så många som kämpar mot stressen. Även vi som arbetar inom psykiatrin. Bara för att jag vet hur man ska göra så betyder det inte att jag alltid lever som jag lär. Skomakarens barn har trasiga skor, osv :-D

Sen tror jag att min beroendehjärna är en del av boven i dramat. Pga den så har jag så mycket saker jag tycker är kul och vill göra samtidigt. Jag engagerar mig i så mycket för att jag blir så glad av det. Sen kommer det till slut en gräns där jag glömt bort återhämtningen igen. Den gränsen tar det längre tid för mig att upptäcka eftersom den döljs av allt det där som gör min beroendehjärna glad. Jag kan t.ex. ”bli hög” av att arbeta mycket, av att få läsa en rolig bok i nåt ämne jag brinner för, av att hålla på med Facebook, osv. Denna känslan är så skön att jag glömmer bort allt annat. Jag kan glömma bort att gå på toaletten, att andas lugnt, att känna efter hur skorna sitter eller andra normala saker som gör att man naturligt återhämtar sig och tar hand om sig. Därför missar jag ännu mer återhämtning och behöver verkligen träna på att vara här och nu.

Sömnproblemen varade bara nån enstaka dag den här gången och jag har redan börjat må mycket bättre efter att jag tog bort alla ”onödiga” uppdrag. Dock känner jag fortsatt hur jag har svårt att slappna och komma ner i varv. Så jag behöver fortsätta träna på närvaro och vara noga med min återhämtning.

Jag vet att vi är många kollegor som kämpar med stressrelaterad ohälsa. Bl.a så bildades facebookgruppen ”Vem tar hand om Doktorn?” för nåt år sen. Det är en grupp för oss läkare, av läkare, som skapades för att fler och fler av oss drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Hur har ni andra det med stressen? Har ni några erfarenheter ni vill dela med er av? Är detta tabu för er eller vågar ni prata om det?

Gillar

Kommentarer

Jessica.n.karin@hotmail.com
Jessica.n.karin@hotmail.com ,
Hej va fint skrivet! Hur kom du ur din utbrändhet? Var din hjärna off order ?
Jenny Larsson
Jenny Larsson ,
Jag har varit sjukskriven för utmattning/stress/depressiv period. Men man får aldrig den återhämtning man behöver. Det är 3-4 veckor och sen är det dags för nytt läkarbesök för att se om man kan börja jobba,om inte 100% så 50 iaf. Det är sån stress med att bli frisk att jag inte ens kunnat slappna av när jag varit sjukskriven,för jag hela tiden vetat att nu har jag bara dessa veckor sen är det dags igen.
Sen jag föll i detta första gången rejält 2015 så återkommer det med jämna mellanrum. Min kropp orkar inte som andra. Och jag har tyckt det är både pinsamt och jobbigt.
Varför vill jag så mkt mer än min kropp?!
Jag va sjukriven 100% i våras och bryter det för att jag fick jobb på sjukhuset i Lund som varit mon stora dröm länge. Det gick bra....1 månad sen var jag dålig igen.
Va hemma 1.5 vecka från jobb,arbetade 4 veckor sen var det dags igen. Antagligen för att jag inte hade återhämtat mig som jag behövde från början.
Min läkare ville sjukskriva mig nu för 4 veckor sedan 100% för att jag fallit igen. Men då jag hade en planerad operation inbokad 3 veckor senare och skulle vara sjukskriven imed den i 4 veckor tackade jag nej. Så otroligt dum mot mig själv. Men jag kände att jag hade börjat mitt nya drömjobb för 2 månader sen och skulle redan vara borta 4 veckor,så jag vågade inte vara sjukskriven 3 veckor till innan dess.
Mådde ja bra av att inte ta sjukskrivningen? Nej absolut inte. Hade jag behövt sjukskrivningen? Jepp det hade jag.
Men jag hoppas om man behöver bli det igen att stressen slutar. Att jag slipper få 3 eller 4 veckor här och där för det innebär endast en stress och inte en återhämtning.
Att jag fallerat sista tiden beror på min blivande 2 åring och hur allt varit sen han föddes. Med kolik,matallergier,astma och att han är hnb barn och nedsatt immunförsvar så han är alltid sjuk.
Kram på dig Linda väldigt bra och vågat skrivet!
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229