Visa mig lite uppskattning!

Livet känns lite tufft just nu. Det är väldigt mycket press på jobbet, men jag försöker göra det bästa av situationen, komma ihåg att andas och att jag är grym på det jag gör.

Men motivationen sviktar väldigt mycket när jag vet att jag inte får betalt för övertid, eller att det där lilla extra som jag hela tiden lägger ner på mitt jobb inte uppskattas. Våra appraisals/utvärderingar närmar sig, och cheferna har bestämt att helt ta bort lönesamtalen. Det går alltså inte längre att debattera för en löneökning, och när man inte längre har något inflytande över hur mycket man tjänar… Vad finns det då för motivation att pusha sig själv till bristningsgränsen?

Jag fajtas alltså mellan att jobba sena kvällar för att få allt jobb jag har gjort, och att gå hem i normaltid för att jag i längden ändå inte tjänar någonting på att vara kvar. Kvällsmaten blir liksom inte lagad när jag sitter på jobbet, och det är orättvist att min man (som alltid slutar sent), ska behöva laga mat när han kommer hem. Jag tror vi båda tänker att min man i alla fall tjänar pengar på att vara på jobbet efter klockan 6, medan jag inte får ett öre…

Jag känner mig inte uppskattad på jobbet, och just nu känner jag mig inte speciellt uppskattad av min man när jag kommer hem heller. Efter att ha jobbat en lång, tuff dag skulle jag bara vilja krypa upp i hans famn och samtala om allt annat än jobb. Men han kan inte lägga ifrån sig mobilen. Folk skriver till honom konstant, och han svarar direkt, även om vi är mitt inne i en konversation. Han svarar på jobbmail, vänner som vill planera in saker i framtiden, you name it. Fokuset är alltid på allt annat än här och nu.

Jag tycker liksom att eftersom han redan jobbar så sent på kvällarna, så kan han väl avsluta alla jobbsamtal där och då. Och avsätta några minuter till att svara på vänners meddelanden innan han ska sova. Jag kräver inte mycket; jag vill bara ha en ynka timme om dagen då det bara är han och jag.

Fy vad irriterad jag blev igår när jag frågade min man om vad han ville göra i helgen, och han svarade “jag vet inte. Vi får se”. En sekund senare skriver en vän till honom, och de sitter i 10 minuter och planerar något som händer om tre veckor… Tydligen mer värt hans tid. Jag gick upp till gästrummet, satte mig i soffan och ringde min bror istället. Pratade med honom i 30 min. Det var så härligt att bara få skratta lite och prata om allt möjligt med någon som till 100% bara var närvarande under hela samtalet.

När jag var yngre var jag alltid den som planderade mitt nästa steg istället för att bara vara i nuet. Var jag hemma tänkte jag på vad jag skulle göra i skolan. Var jag i skolan tänkte jag på vad jag skulle göra hemma. Åt jag lunch tänkte jag på middagen etc. Jag var aldrig riktigt närvarande. Därför har jag ändrat om mina tankar (känner att jag uppnår så mycket mer med att vara helt närvarande i nuet), så jobbar jag, då jobbar jag, och du kommer inte höra av mig på 9h. Är jag hemma har jag lämnat jobbet bakom mig, och äter jag middag med min man är fokuset endast på just middagen och min man. Önskar min man kunde tänka likadant.

Gud vad jag skulle vilja ha lite uppskattning just nu. En blomma, en löneökning, en komplimang, vad som helst... Är det jul snart eller?

Gillar

Kommentarer