Vigseln

Helt plötsligt var det alltså dags för mina vänner att gå ned och inta sina platser, och för pappa och mig att gå ut och möta "publiken". Jag tänkte inte så mycket innan på allt som skulle hända. Fokuset var bara på att bli klar i tid, men visst var det nervöst. Jag och pappa gick ut genom dörrarna och började den ganska långa vandringen ner till parken där gästerna satt och ceremonin skulle hållas. Jag vågade inte tänka på nåt, för jag ville inte bli mer nervös. Jag tänkte alltså inte mycket alls just då.

Så fort vi gick ut fick jag dock syn på min kusin som också var vår fotograf. Hon gjorde mig genast mindre nervös så fort jag såg henne le mot mig. Jag blev bara mer och mer taggad och exalterad. Sedan kom vi till trappen och började gå nedför. När jag och pappa kommit till botten av trappan reste sig alla gäster. Det var så tyst och jag vågade inte titta direkt på några gäster när vi gick förbi. Bruden ska väl inte göra det heller? På de bröllop jag varit på har bruden bara tittat rakt fram, och det var precis det jag ville göra också. Bara titta på min fantastiskt fina man som stod där framme och log mot mig.

Det var det första som slog mig; hur otroligt handsome han såg ut i sin mörkgråa kostym, silvergråa waste coat och rosa slips. Som en dröm. Jag ställde mig bredvid honom och han viskade till mig "you look beautiful". Sedan började vår vigselförrättare tala. Efter ca en minut var det dags för min mans mammas lilla tal. Hon ville hålla ett litet tal under ceremonin och det var jättefint och gjorde vigseln ännu mysigare.

Sedan pratade vigselförrättaren lite mer innan det var dags för våra vows till varandra. Vi bestämde för flera månader sedan att jag skulle gå först. Jag gillar att vara först; det gör mig mindre nervös. Just den stunden då vi stod där och tittade på varandra var jag faktiskt inte alls nervös längre. Det brukar ju oftast vara så; "the anticipation of death is far worse than death itself", alltså att oroa sig innan är alltid värst. Jag hade övat in löftena och hade därför inga stödord med mig. Jag kom ihåg allt jag ville säga ändå, men improviserade även lite så allt kom från hjärtat och så att jag pratade om det jag kände precis där och då.

Både mina och min mans löften handlade om att fortsätta på samma väg som vi är på nu. Giftermål betyder inte att vårt förhållande kommer ändras på något sätt; utan bara styrka den fina relation vi har. Ta hand om varandra, ha roligt tillsammans, pusha varandra att växa som personer och följa våra drömmar. Till sist var det ringväxling innan cermonin var över och vi förklarades man och hustru.

Jag är alltså gift!! Kan fortfarande inte förstå det, och förlåt för alla framtida gånger jag fortfarande kommer kalla honom boyfriend eller fiance. I alla fall gick vigselcermonin bra, och den var precis så fin och meningsfull som vi båda önskade att den skulle vara.

Gillar