Universitetet, år 3

När tredje och sista året började på universitetet hade jag alltså en pojkvän. Stämningen i mitt hus var fortsatt dålig, och jag valde att bo mycket hos min pojkvän istället, vilket såklart inte hjälpte problemen jag hade med mina housemates. Jag valde ju konstant bort dem. Det har väl alltid varit mitt problem med vänskapsrelationer; att jag inte insett hur mycket vissa vänner betytt för mig innan det varit försent. Jag har alltid varit så målinriktad, och fokuserad på min egen väg att jag slutat umgås med folk som inte tyckt och tänkt lika som mig. En massa bråk är bara jobbigt och tidskrävande och inget jag ville ha i mitt liv, så jag valde att gå vidare istället för att stanna kvar och försöka lösa alla endless problem vi hade.

I alla fall så blev det tredje året en mycket större akademisk utmaning, som krävde mycket mer av min tid än föregående år. Jag festade mindre, biblioteket blev mitt andra hem, och så arbetade jag även med kvalitetssäkring på sidan av. Arbetet hjälpte mig med min dissertation, och jag tyckte samtidigt det var en bra arbetslivserfarenhet som jag senare kunde använda när jag skulle ut i världen och söka jobb. Idag är jag stolt över mig själv hur jag orkade balansera allt och tjäna minimalt med pengar. Har blivit mycket latare på senare år!

När jag sedan festade var det nästan alltid med min pojkvän och hans vänner. Jag mådde som allra bäst när jag bodde hos honom, eller när han sov över hos mig i mitt hus. Hans housemates var också helt underbara, och de blev snabbt min nya lilla familj. Så fastän det tredje och sista året innehöll mycket plugg och arbete, kommer jag i alla fall ihåg festerna allra bäst. Bara känslan av att kunna gå ut med två vänner, och avsluta kvällen tillsammans med tjugo vänner, var underbar. För alltid träffade man någon annan man kände ute i vimlet som man inte hade gått ut med från början. Eller så kunde man dela på en cheesy chips med en främling, bara för att liksom.

Det starkaste minnet jag har från tredje året är en grå tisdag i oktober. Jag går ut från en ekonomiseminarie och beger mig mot biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. Då tar jag upp min telefon och ser ett väldigt chockerande meddelande från mamma. Min hund hade mått dåligt en längre tid och den morgonen hade provsvaren kommit. Han hade skelettcancer som spridit sig i kroppen. Det fanns ingenting vi kunde göra förutom att avliva honom så han skulle slippa ha ont. Just då kändes det verkligen att man var långt, långt hemifrån. Marken försvann under mina fötter, och jag fick kämpa mig hem med gråten i halsen innan jag bröt ihop i min säng. Han var min hund. Min bästa vän. Och han blev bara 5 år gammal.

Jag tror jag kom ännu närmre min man efter att jag förlorat min hund. Han tog hand om mig så himla bra när jag mådde dåligt. Tog med mig till stranden så jag fick gråta ut, lagade mat åt mig, tröstade mig… Jag föll mer och mer för honom var dag som gick. Förhållandet med mina housemates blev bättre det med, men när vi sedan tog examen visste vi att vi inte skulle umgås nåt mer. Festandet höll oss samman, och jag har haft riktigt bra och roliga stunder med dem, men till vardags var och är vi alldeles för olika för att få det att funka. Jag tror universitetet är bra just för att man får möta så många människor som alla är olika. Det blir lättare att hitta sin sociala plats och vilken typ av människor man umgås bäst (och sämst) med.

Mitt mål var att ta examen med first degree honours, men jag snubblade verkligen på målsnöret när jag var ynka 1% ifrån. Det var riktigt surt. På slutet längtade jag väldigt mycket efter att bli klar med universitetet och ta nästa steg i livet. Tror det var den sviktande motivationen sista månaden som tyvärr blev mitt 1% avdrag… Kände i alla fall en enorm lycka när jag tog studentexamen i Business Development. Jag hade klarat ännu ett steg i mitt liv, och var lite visare, lite mognare. Samtidigt skulle jag sakna alla vänner, alla fester, till och med “meal-deal”-gubben vi alltid köpte godaste handgjorda mackorna ifrån. Universitetet var tre händelserika år i mitt liv och jag ångrar ingenting. Ledde det till mitt drömjobb? Svar nej, eftersom jag fortfarande inte har en aning om vad mitt drömjobb skulle vara. Men idag har jag en bra ekonomi, en underbar make och ett fint hem. Jag är lycklig och det tackar jag självklart mina universitetetsår för.

Gillar