Universitetet, år 1

Efter gymnasiet flyttade jag direkt till England för att studera BA (Hons) Business Enterprise Development på University of Portsmouth i 3 år. De flesta av mina vänner tog “gap years”, men jag var ivrig att fortsätta med mitt liv. Jag kunde se mig själv jobba med marknadsföring, reklam, som mäklare eller strategikonsult, men jag kunde inte se mig själv jobba i en butik i ett år efter gymnasiet bara för att ge mig själv lite extra betänketid på vad jag ville göra med mitt liv. Jag älskade Business & Management, och blev förälskad i Portsmouth, så jag tog chanson och flyttade dit. Det var bara att köra, och jag ångrar det inte. Det var 3 mycket händelserika år i mitt liv, och jag tog examen med bra betyg och minnen för livet. Dessutom träffade jag ju min man där.

Som så många andra sökte jag in till Halls of Residence första året; alltså studentboende. Men att bo i en studentkorridor med 10 andra och dela typ 1 badrum har aldrig varit min grej, så jag sökte såklart det lyxigaste boendet. Mina drömmar gick i uppfyllelse när jag lyckades få ett rum i Rees Hall, med en suite (eget badrum) och havsutsikt. Boendet låg 300m från stranden. Dessutom var det catered, så jag fick frukost och middag i veckodagarna, och frukost och lunch på helgerna. Det var perfekt.

Jag kommer ihåg att jag hade gått med i en facebookgrupp for Rees Hall någon månad innan jag flyttade. Så när jag kom dit “kände” jag redan ganska många personer. Det var speciellt en tjej som blev min bästa vän direkt, eftersom vi inte bara bodde på samma boende, men också på samma våning och gick samma program. Första skoldagen avslutades med att vi gick hem till en klasskompis vi precis lärt känna och festade med hennes studentkorridor. När första utgången var avklarad hade jag sedan mina bästa vänner som jag skulle ha under nästan hela universitetstiden. De jag sedan flyttade ihop med andra året.

Under de första veckorna på universitetet hängde jag mycket i James Watson och Harry Laws studentboenden med klasskamrater, vilket resulterade att jag kom längre och längre bort ifrån människorna på mitt eget boende. “Jo, jag ska festa med er någon gång”, blev bara tomma ord och folk tröttnade på att försöka vara min vän. Jag var ju aldrig där förutom att äta och sova. Så fastän Rees Hall var mysigt, lyxigt och jag älskade utsikten från mitt rum, mådde jag bättre av att vara i andra studentboenden hos mina vänner. De fanns några personer i Rees Hall jag älskade att köpa pizza med på lördagskvällar osv, men i slutändan hade jag mer gemensamt med de som studerade Business och de som jag som sagt festade med.

Första året blev mycket fest, men jag såg också till att fortsätta med att prestera akademiskt och få toppbetyg. Universitetet var så jäkla roligt, eftersom alla i Portsmouth Business School var precis som jag och hade liknande mål i livet. Man lärde känna så sjukt många intressanta människor, med väldigt intressanta bakgrunder. Det tråkigaste var att mitt boende var 20 min promenad från skolan och 30min från stan, och som sagt att mina bästa vänner bodde på andra boenden. Men på soliga, varma dagar var det helt underbart att bo så nära stranden, och det var härligt att inte behöva laga mat till sig själv varje dag.

I oktober lärde jag känna en kille jag blev väldigt intresserad av, som dessutom bodde i studentboendet bakom mitt. Vi kunde gå till universitetet tillsammans, och han studerade International Business, så vi hade några gemensamma föreläsningar. Han var en en riktigt fin kille, trodde jag, innan jag TRE månader senare fick reda på att han hade en flickvän… Vet inte hur jag kunde blivit så lurad i flera månader. I alla fall bestämde jag mig för att INTE fokusera på killar efter det, utan bara skola – fest – skola. Kommer ihåg hur mysig vintern sedan var, eftersom det helt plötsligt blev väldigt kallt och snöade i flera dagar. Brandlarmet gick som vanligt klockan 3 på morgonen av att “Mr Toasterboy” bränt rostat bröd på sitt rum, och jag och min bästa vän lade oss i en snövall utanför och sov innan vi fick gå tillbaka in i byggnaden.

I slutet av året kom en vän från gymnasiet och hälsade på mig, och blev också hon förälskad i Portsmouth och universitetet. Hon sökte samma program som mig och kom in, vilket vi båda var överlyckliga för. Trots att jag hade lärt känna många härliga människor under året som gått (och några mindre härliga), såg jag fram emot att ha någon i närheten som jag hade känt lite längre. Någon “hemifrån” liksom. För det var väl det som var det jobbigaste under första året; att jag saknade familjen och framförallt min hund som inte förstod varför jag var borta så länge. Det gjorde ont i mitt hjärta att åka ifrån honom. Speciellt när jag packade och han lade sina älskade bollar i min väska, som typ “glöm inte mig.” Åh så svårt det var att lämna min bebis, fastän jag såklart åkte hem till julen, påsken och alla reading weeks.

Jag går aldrig upp i vikt, men när jag kom hem till Sverige efter första året på universitetet hade jag helt plötsligt gått upp 6kg. Jag märkte det på att jag inte kunde ha mina sommarkläder längre. Mina favoritshorts gick inte att knäppa. Det var kombinationen av den feta maten, brist på träning och alldeles för mycket alkohol som tillslut satt ett avtryck på min kropp. Jag har ju aldrig behövt tänka på vad jag stoppar i mig, men på universitetet borde nog alla det hehe. Det var så lätt att äta en fry up till frukost när man fick maten lagad åt sig. Köpa en stor cheese & mayo-macka till lunch, och sedan äta massor med rostad potatis och engelsk paj till middag. Ta med en muffin eller donut upp till rummet efteråt bara för att det “fanns där tillgängligt”. Äta lite gummy bears medan man gjorde sig i ordning för fest. Sedan blev det söta alkodrinkar hela kvällen, följt av cheesy chips eller pizza klockan 4 på morgonen… Inte konstigt att till och med jag gick upp i vikt.

Gillar