The hug

Idag har jag tänkt mycket på morfar. Hur man aldrig slutar sakna någon som gått bort. Jag drömde nämligen om honom igår natt. Jag drömde att jag var i min mormors hus och att jag kände att han var där någonstans. Efter att ha sagt till honom att jag vågade möta honom kom han fram. Som ett spöke, men samtidigt så klar. Han sträckte ut sin hand, jag tog den, och den var så varm. Jag hade förväntat mig att den skulle vara isande kall. Som om inte den fina drömmen var tillräcklig för att få mig att hoppas på att han fortfarande finns med oss och vakar över oss, så vaknade jag sedan av en tryckande känsla över båda mina axlar. Jag tittade på min man, och han låg på sidan, med ryggen mot mig. Det var alltså ingen som tog på mina axlar.

Det var så märkligt, och jag är fortfarande förvånad över att jag inte tyckte det var obehagligt. Jag hade precis vaknat upp från en dröm om morfar, och den där tryckande känslan kändes bara betryggande. Den kanske varade i 10 sekunder och kändes som en kram. Nu kan jag inte sluta tänka på morfar. Vilken fin människa han var och vilken påverkan han haft på mitt liv. Vad skulle jag inte göra för att få träffa honom igen. Lyssna på hans historier. Äta kinamatsbuffe. Simma i sjön, från brygga till brygga, vid sommarstugan. Få höra honom berätta om hur jag alltid ville följa med honom ut i skogen när jag var riktigt liten för att plocka lingon och blåbär. Hur jag alltid ville bära hinken. Hur jag alltid lyckades snubbla på en rot och tappa ut alla bär vi spenderat timmar på att plocka. Om man ändå kunde få träffa dig igen.

Gillar